Apropå en litteraturdebatt

Sådärja, nu var vi där igen. I den oerhörda dispyten om vad som är bra litteratur och vad som ska utses till tidsandans hackkycklingar. Autofiktion, oh lala, vad trist. Tjejer som skriver om kärleksnöd, svartsjuka, och vem–ska-jag-knulla-med? Könskampen, mäns allmänna hopplöshet, och hela den jazzen.

Killar på Söder som skriver om ungefär samma medelklassångest, privat, petigt och självupptaget. Nej, tack. Nu vill vi ha den stora romanen om det verkligt stora eländet. Ge oss apokalypser i långa banor, ge oss tidens flyktingläger (även om författaren bara besökt ett sådant under några veckors tid). Ge oss kollektivromaner. Var är dagens Dostojevskij, vem fyller tomheten efter Sara Lidman?

Något svar finns inte. Det härliga med författarskap är att de skiftar färg och läge, kan växla från hyper-privat till storartad samtidsskildring. Ta Terézia Moras Monstret, där romanen - tydligt typograferad på varje sida med en linje mellan de båda rösterna – skiftar mellan den depressiva inåtvända Flora som tog livet av sig, och den handlingskraftige men osynkade Darius Kopp, hennes man, som reser omkring i Östeuropa med Floras aska i en urna, förtvivlat sökande efter en begravningsplats. Det är en roadmovie över en geografi, som samtidigt är ett öde och en humoristisk europeisk gemenskap. Strålande bok! Är den autofiktiv? Nej. Kvinnor kan. Handlar den om tidens stora frågor? Nej. Bara samma gamla eviga frågor.

Annars är det ju som att se en 70-talsdebatt komma tillbaka: Alla dessa kvinnor – Susanne Brøgger, Erica Jong, Märta Tikkanen, Agneta Klingspor – som skrev bekännelselitteratur. Det blev då ett litet skällsord, ibland med viss rätt. Men det drabbade bara kvinnor. Konstigt. För Ulf Lundell, Jack Kerouac, Sven Lindqvist, Robert Pirsig, skrev ju också självupplevt och självcentrerat. En del av det blev bra; kanske särskilt Lindqvist. Men mer originell ändå är Pirsig med sin Zen, och konsten att sköta en motorcykel, som skildrar hans brottningsmatch med det akademiska livet, filosofiska frågor applicerade på underhållet av en motorcykel, och en själskris som övergår i halvpsykotiska visioner. Det var stort. Och ingen skulle ha kommit drällande med ordet autofiktion. Men nu får Knausgaard höra.

Men visst: Under åren som recensent, har jag gnetat mig igenom romaner vars största fix är att få en dildo nertryckt i halsen, eller få en brinnande cigarett på armen, som - ehh – förspel. Men sen innehöll dessa böcker inte så hemskt mycket mer av sensationella situationer, idéer, eller angelägenhet. En som däremot hade ett jäkla driv i sin berättarlåda är Johanna Frid, hennes roman Nora – eller brinn Oslo brinn hör till det mer originella jag läst bland nyare romandebutanter. Ja, en Biskops-Arnö-odlad begåvning. Men så stor, så generös med sig själv, sån humor! Att klassa ner henne i någon sorts ”felklubb”, kan bara ske om man är en självhögtidlig svensk med ringa humor, och noll koll på brittisk absurd elegans i litteraturen.

Andra som inte alls hör till den generationen, och som också utgått från sitt eget liv är Kjell Westö, Susanne Brøgger, Carolina Zetterwall, Beate Grimsrud, med skiftande grad av litterär dagshöjd, medan t.ex Maja Lunde och Erik Hågård ger sig in i de större ödesfrågorna: Maja Lundes bok Blå var en av de finaste romanerna i den genren, vilt närvarade i stor natur och kampen om miljön. Hågårds prisade debutroman Lilo gick tyvärr mitt sinne förbi; trots många vackra och innerliga passager blev den en överambitiös konstruktion av det som vi alla ska ta på allvar. Jag tror att jag gav upp lite på McCarthys Vägen, också. Vägen har liksom bara ett slut, och man ser det hela tiden. Låsningen förtar känslan av stora frågor. Läsningen sjunker under tyngden av svart dystopisk moral. Och det är inte vad som sker i till exempel Birgitta Trotzigs djupt allvarsamma romaner, eller i Don DeLillos aparta kamp med tidsandan.  

Okej. Så för de stora ödesfrågorna läser jag hellre Ursula K. Le Guin. Och min kära jäkla autofiktiva Doris Lessing, som har skrivit den största och mest fragmentariska romanen om just den här förfärande tiden, med alla dess komplexa skärningar mellan kulturer, naturkatastrofer, migrantskaror och överlevare, samlade på små öar av medvetenhet: Shikasta. Lessing har både det ”privata” djupet i kärleken och den stora överblicken. Läs henne, och läs Johanna Frid också, och var icke förskräckta! Snart får vi metafiktion.

 

Gun-Britt Sundström: Skrivliv

Jag skrev om Gun-Britt Sundströms dagbok från 60-70-tal. Två klipp ur recensionen:

"Det finns författare som har en så egen ton att om man tycker om den så tycker man om man praktiskt taget allt de skriver. Gun-Britt Sundström är en sådan författare. Jag minns hur igenkännande jag och väninnorna läste Student-64, För Lydia, och Maken, på 60—70-talet. Maken blev det hon inte själv hade avsett, en generationsroman om kärlek, trohet och fria älskandes moral. En klassiker."   

"Det som gör den här dagboken så – i god mening – underhållande att läsa är författarens outsinliga livförälskelse; hon går liksom all in i allt hon företar sig, från latinstudier till skriverier till bergsbestigningar, och det mesta hon tar sig för är dessutom lyckosamt - ingen sturm und drang i den ungdomen, endast tredagars depressioner. Men när det krisar med någon av hennes kärlekar kan optimisten falla omkull i stormande gråt och sorgsna betraktelser; all in även då".

Den hellånga recensionen finns som vanligt bland annat här.

Till nattugglornas försvar....

....eller, som jag brukar säga: Även Hitler gick upp tidigt om morgonen. Det är liksom inget kriterium för något särskilt.
Här skriver Kate Shellnutt om hur hon tampas med och accepterar sin annorlunda dygnsrytm, som också innebär en kreativ frihet:

"I feel most clear-headed, productive, and energized in the evenings, free to work as long as I’d like. If you’ve ever gone to work in an empty office — on a weekend or holiday or a day when everybody else was on vacation — that’s what working after midnight feels like. There are no meetings, no places to be, no disruptions. It’s eerily quiet, just you and your thoughts". 

Läs hela artikeln här.

Edward Hopper: Nighthawks.

 

Detta är livet

Veckor i sträck har vi gått som i en tunnel av regn och moln. Alla våra sinnen har varit nordiskt motståndskraftiga, dock lite trötta. I en skruv av denna trötthet vänder man sig inåt, ger upp det yttre, stänger ner twitter, slutar ringa folk i onödan. Köper hem To kill a mockingbird och börjar läsa något man definitivt har missat. Läser även den importerade essäsamlingen Consider the Lobster av världens då mest samvetsömma författare, David Foster Wallace. Ingen kan som han skriva otroligt långa meningar som ändå hänger samman som i dans, märkligt förenade med intellektuell distans. Han är så otroligt begåvad att det är farligt att läsa honom*).

Men, som nån sa, jämförelser är förhatliga. Jag finner mig en dag sittande på en bänk i solen, som om allt i hela världen, det vill säga min värld, är okej. Man måste inte alltid en hel massa. Man får drömma, njuta av den lågt stående höstsolen. Öppna ögonen under varje rosaröd lönn och se svanarna pendla förbi i skuggan av träd i motljus. Känna lättnaden i att man precis nu en stund vilar från världssamvetet, och att man faktiskt inte gjort någon annan människa särskilt ont. Här finns en risk för självgodhet, jag vet. Men anta att man under en lycklig stjärna slipper förstöra för andra människor, kanske är det ens fylgia, skyddsängeln, som har hållit en i schack.

Tyvärr är skandalerna från världens alla hörn så monstruösa att jag under dagar av allt för många intryck, orkaner, skogsbränder, krig, förföljelse, blir lika pessimistisk om mänskligheten som de unga apokalyps-filosoferna. Jag förstår dem, men det går inte att leva varje dag med blicken fäst på plasten i havet, kvinnohandel, naturens förstörelse. Allt detta finns, och ska ha sin absolut nödvändiga uppmärksamhet. Men ingen människa orkar, eller ska behöva orka, att ständigt vara uppmärksam på det förgiftade i tillvaron.

Idag är det den vackraste oktoberdagen i år. Träden ser ut som - ja, ni vet. En mild västlig vind kluckar genom vattnet, blåser i håret. Solen, solen, solen över alla färger. Rejoice!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*)
David Foster Wallaces´s litterära reportage Big red son från en "mässa" för porrfilmsproducenter, och deras arma "stjärnor," är det bästa, mest intelligent satiriska, jag läst om marknadiseringen av människan (som är en av de främsta signifikanterna för vår tid). Läs den, eller förbli lite ovetande om hur kroppen kommodifieras, tills även tanken, ja - det vi förr kallade själen - blir ett horhus. Som med Trump, så och med alla andra obetydliga och grandiosa harvare i kött och salesmanship.