Nycklar - en berättelse

Man trycker in en portkod på fyra tecken

och kommer in, man vrider om ett lås

och kommer ut, man står framför porten till

sin tandläkare på S:t Eriksgatan och har glömt koden

man ringer på hos Berg och han öppnar med ett klick

man tar den skramliga hissen, trycker på våning 3,

dörren är öppen, väntrummet tyst, fiskarna tysta

Man tar sig in genom Systembolagets dörrar

som öppnar av sig självt, man trycker på hissknappar

i ett hus där man inte varit, åker hiss som liknar barndomens,

på väg till en person man ska intervjua, hon öppnar vänligt.

Man har nycklar till sitt hem, sin tvättstuga, sitt källarförråd,

cykelstallet, tidskriftsverkstaden, grekiska föreningen,

man har en mycket gammal nyckel som inte går någonstans.

Man har nyckel till sommarhuset, innan någon slarvar bort den.

Man har nycklar till båthuset och bodarna. Man har nyckel till

en väns hus i Nacka och till en snäll bekant i Höganäs, man har

haft nycklar till vänner i Köpenhamn, en öppen dörr på Styrsö,

nyckel till det vackra huset med terrass vid Philopappos i Aten. 

Man hyr små hus, och stora hus, och hotellrum. Nycklar följer

med ens steg, om man så går upp på högsta berget och tar av

mot månen. Ibland glider dörrar upp, ibland knackar man hårt.

Man har en mycket liten nyckel till cykellåset, och en stor nyckel

till ett gammalt skåp. I en videkorg samlas nycklar som man inte vet

vart de går. Går de någonstans längre? Är det grannens X-tranyckel

eller äldre nycklar, dem jag delade med B? Vems? Man bryr sig inte.

Nycklar har funnits till ett hus som brann ner i Dalsland, och till ett

sommarhus på Arkö. Koder till festernas portar. Koder man glömt.

Någon bilnyckel har jag aldrig haft och aldrig någon pålitlig nyckel

till min mammas hjärta. Hon tog nycklarna och strödde dem för vinden.

Det var en egovind, en liten hämnd på livet. Men pappas nyckel finns.

Nyckeln till ett skyddat hus. Och nyckeln till Himlen.

Två av de viktigaste texterna om USA nu

1.
"Precisely because the problem is one of temperament and character, it will not get better. It will get worse, as power intoxicates Trump and those around him"
(...)
The question is, what should Americans do about it? To friends still thinking of serving as political appointees in this administration, beware: When you sell your soul to the Devil, he prefers to collect his purchase on the installment plan. Trump’s disregard for either Secretary of Defense Mattis or Secretary-designate Tillerson in his disastrous policy salvos this week, in favor of his White House advisers, tells you all you need to know about who is really in charge. To be associated with these people is going to be, for all but the strongest characters, an exercise in moral self-destruction.
For the community of conservative thinkers and experts, and more importantly, conservative politicians, this is a testing time. Either you stand up for your principles and for what you know is decent behavior, or you go down, if not now, then years from now, as a coward or opportunist. Your reputation will never recover, nor should it.
Rifts are opening up among friends that will not be healed. The conservative movement of Ronald Reagan and Jack Kemp, of William F. Buckley and Irving Kristol, was always heterogeneous, but it more or less hung together. No more. New currents of thought, new alliances, new political configurations will emerge. The biggest split will be between those who draw a line and the power-sick—whose longing to have access to power, or influence it, or indeed to wield it themselves—causes them to fatally compromise their values. For many more it will be a split between those obsessed with anxiety, hatred, and resentment, and those who can hear Lincoln’s call to the better angels of our nature, whose America is not replete with carnage, but a city on a hill.
Länkar hela artikeln här.

2. 
Personspecificerad datainsamling som styrmedel av valkampanj.
Detta är en växande del av valpropgandans och därmed det politiska valets bräcklighet inför attacker av riktad reklam, riktad suggestion, riktad information - och där samtliga använda för att demoralisera, skrämma, skapa motvilja, eller engagera för sina speciella frågor. Trumps analytiska procedurmakare har använt data av det slaget; egentligen exakt detsamma som händer när du tänkt googlat Kreta och genast får åtta hotellerbjudanden därifrån i ditt mail.
De nya metoden att scanna folks karaktärer är utomordentligt obehagliga och skrupelfria datasnubbar har nu byggt stora lukrativa firmor på det material som finns lättåtkomligt i våra digitala spår på nätet: Läs om hur storebror data-analytikern ser dig och vet hur du ska manipuleras för att till exempel rösta med förskräckelse, eller avstå, på grund av misstro. 

This is not the happiest week of our lives. Cheer up! 
 

Jag lämnar ordet till tre andra brudar - om konst, droger och banker

I en diskussion på Copyriot läser jag ett par inlägg som handlar om varför populärmusiken var bättre förr. En röd tråd går därifrån till Euroschlager - och den handlar om ekonomi: På 60-och-70-talen kunde begåvade eller bara allmänt roade musiker ta sig fram via bidrag och - inte sällan i min omgivning - något enklare extraknäck som lämnade utrymme för dagar av rep och spel. Nu gäller det att från början vara kommersiellt gångbar i sitt vejlande eller glamslammiga intåg i musikbranschen.

Detsamma gällde för konsten. Jag minns mitt samtal med Göran Tunström och Lena Cronqvist om hur mycket lättare det var för den generationens konstnärer och författare att hanka sig fram tills det hände nåt. Grundekonomin var billigare: Mat, hyra, sjukvård, resor var billigare. Så var det också när jag och min pojkvän bebodde en stor trerummare på Östermalm utan tanke på hyresnoja. Men vi var fattiga. Det var alla. Och vem brydde sig?

Nu har vi andra tider och alla är som vanligt smittade av tidsandan. Konst är något för skattesmitare.*) Marianne Lindberg De Geer skriver i Fokus om hur kommersialiseringen håller konsten i ett fast grepp: Endast hårdsäljande drar sig fram, galleristerna måste välja de som säljer snabbt, anpassningen till å ena sidan professorer, å andra sidan amerikanska ratinginstitut för Konst, ger knappast upphov till en bred generation vågsamma unga konstnärer av olika slag.

Lite lättsammare besked kommer från Berlin - om en nyanserad syn på droger. Nina Lekander skriver om Berlinares förmåga att skilja på farligt och kul. Även det en debatt som pågår i unga kulturgenerationen i Sverige. Själv har jag rökt ungefär två cigg marijuana på 35 år, så jag vet inget längre. Men jag sympatiserar ändå med en grupp som tillåter sig en mer liberal och nyanserad syn på droger. I en stad där horder av asberusade fotbollshuliganer drar fram genom gatorna då och då kan man inte annat än gilla de avspända och kanske fnissiga som rökt på. Och USA är för en gångs skull föregångsland igen, när allt fler delstater legaliserar marijuana, eller tillåter det för medicinskt bruk. Det kan nog vara lugnare än legaliserade vapen.

Lite - skenbart - off topic länkar jag även till Maria Küchens text i Tidningen Dagen. 
Maria och jag skrev parallellt krönikor för Uppsala Nya Tidning, och senare har vi råkats på twitter.
Jag har alltid tyckt om denna människa, som är en av de få som kan få mig att lyssna på en kvällsandakt ända till slutet. Maria skriver om hur hon bytte bank. Från den arrogante Nordeachefens uttalanden går hon tillbaka till sin pappa småbrukaren .  
"Samma miljardär har kallat människor som min far – de stilla i landet, de som sliter utan att ha egen vinning främst för ögonen – för ”ekonomiska idioter”. Medel ska omfördelas från dessa idioter till sådana som han själv, ”människor med idéer”. Till idéerna som hans bank praktiserar har på sistone hört att hjälpa till med skatteflykt i stor skala, att göra guldkunder av klanen Karimov – Uzbekistans diktatorer som vid några tillfällen har kokat meningsmotståndare levande – och att låna ut miljarder till en oligark med kopplingar till diktatorn i Kazakstan.
Jag förmodar att dessa personer vid en jämförelse med mig och min ekonomiske idiot till far kan sägas vara ”människor med idéer”.

Det går egentligen bra att koppla samman dessa tre inslag: Från skattesmitare till illegal droghandel och illegal hantering av stulen och eller gömd konst, tillbaka till konsten som guldtackor liggande i bunkrar på samma icke-existerande vis som pengar i allmänhet numera. Allting flyter, och allra mest flytande är gränsen mellan miljardärer och kriminella.  De som säljer hårda droger och vapen, och de som placerar svarta pengar i egna små upplägg.

"De stilla i landet"  - finns de kvar nånstans? I så fall går jag i den riktningen.

 _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*) Panamadokumenten avslöjar hur konst används som illegal valuta: Anders Rydell i Svt.

Får det lov att vara en Rothko?

Jag satt, i en skrivpaus, och tittade med ett halvt öga på auktionshusen. Fanns absolut inte en grej jag ville ha. Bohlins stolar, och även en del av danskarnas, såg ut som något man kunde använda som rekvisita i en SM-bondage-film. Italienska soffor var extremt överdesignade. Någon PH-lampa såg jag inte till.

Då slog det mig: Mark Rothko. En stor lysande Mark Rothko är faktiskt det enda jag vill ha. 
Det var inte så lätt att hitta just den jag vill ha, men jag fann en jag inte ville ha. Den kostade bara 86,9 miljoner dollar. 

Men det var alltså inte den jag ville ha. Och det var ju tur, annars hade jag blivit pank. Men att konsten nu - i de svajiga stämningarna på världens börser, hoppsiga kurser, ekologiska varningar, krig och fasor - har uppvärderats ofattligt de senaste decennierna, det är snudd på äckligt. Man vet ju att det inte är konstälskare som hivar upp de där 86,9 miljonerna - det är enfaldiga snubbar som Donald Trump.

Så låt oss vänja oss vid det - att all makt över absolut allting har övergått till de glufsande, enkla sällar, som drar sig fram i tillvaron genom att köpa ut andra, sälja, fiffla, bedra och undvika skatt. Att de är samma snubbar som vakar över världens börser, som också förstör världens resurser. Att det är dessa legolands-bossar som nu använder konsten som guldmyntfot.

Jag menar bara: En Mark Rotko vet man ju ändå var man har, när alla springer iväg och snor så mycket som möjligt av varandra. Synd bara om den ska förvaras i bankfacket, eller vaktas av privat gorilla. Det var ju inte så Platon hade tänkt det när han skrev om Det Sanna, Det Goda, Det Sköna.

Jag i Obs - om Rilkes brev

Imorgon Måndag deltar jag i OBS kulturkvarten 
med en text om Rilke och hans "Briefe an eine Junge Frau".       

Sändningstid: 13.20 i P 1. 

Sänds även kl. 20.45 och kl. 00.45. 

Foto t.v.

Rainer Maria Rilke omkring 1920,
vid Château de Muzot, i Schweiz, 
där han tillbringade sina sista år och skrev 
Duinoelegierna, Sonetterna till Orfeus, 
och - Briefe an eine Junge Frau.   

Det blev bra. Här är länken: 
OBS 16.2.15

Satir och underläge

Stor manifestation i Paris, och runtom i hela Europa mindre manifestationer efter terrordåden i Paris. 17 människor dödade av en liten grupp "prislamister" - en cell av jihadister organiserade inifrån ett fängelse där två av dem suttit. Prison Islam, som en anti-terrorist-forskare sa i radio.

Det är ingen vettig människa som vill något annat än att detta aldrig ska ske; att de som skapar, uttrycker sig, ritar, skriver, bedriver olika sorters journalistik, aldrig ska dödas, hotas eller censureras på grund av obskyra krafter i våra egna samhällen eller i andras. Men - alldeles bortsett från sekler av kolonisering och krigföring (där Europa och USA varit de dominanta krigsherrarna) som lett till ett hat och ett ressentiment bland före detta underkuvade folk - bortsett från det, så är vi också folk och nationer i otakt.

Den stora muslimska massan i arabländerna är ofta outbildade, analfabeter, lever under enkla förhållanden och lyder - precis som vi gjorde i Europa lite tidigare i historien - under auktoriteter. Papas, påvar, mullor, skriftlärde, kungar, prinsar, furstar, hertigar och en och annan drottning - har bara med vissa undantag varit intresserade av vanligt folks frihet. Först i och med upplysningstiden kom tankar om tolerans och yttrandefrihet att växa fram i Europa. Även i arabländerna har det funnits mer toleranta och mindre toleranta perioder. Men givet förutsättningen att utbildning, läs-och-skriv-kunnighet, allmänbildning och erfarenhet av att möta andra kulturer, är det som frigör oss ur bymentaliteten - så ligger Europa lite före i en historisk utveckling som går mot ökad tolerans. Även här, och i USA finns dock djupa fickor av intolerans, SD, Ku Klux Klan, Gyllene Gryning, högerrepublikaner med flera, kan knappast sägas vara barn av Upplysningen eller ens demokratin. De är snarare rädda och hatiska reaktioner på förändring. En förändring man inte tål, en förändring man känner sig hotad av.

Men även de mest konservativa skikten i varje samhälle har kanske någon glimt av en värdeskala som är universell: Hederlighet, ordning, att hålla något heligt. Det senare är förstås det som gör religiösa grupper till besvärliga människor - för oss som är "moderna".
Urgammal religiös sed håller sig med förbud: Inte visa för mycket kropp, inte vara otrogen, inte dricka alkohol, inte häda guds namn. Inte, inte, inte. Den här inte-mentaliteten är förstås otroligt irriterande för oss som kan, vill, får och ska - ta för oss av allt.

Religiösa människor har också ofta konstiga seder: Chassider går runt med stora hattar och måste ha skägg, konservativa muslimska kvinnor har sjalar eller burka, katolska kvinnor hade förr alltid huvudet täckt under mässan, de går och biktar sig. Munkar och nunnor lever i celibat. De är konstiga människor.

Satir är lätt att rikta mot dessa grupper. Lätt att använda sex, som del av satiren. Elisabet Olsson Wallin fick ställa ut sina bilder av homosexparties i kyrkan, och svenska kyrkan tycker att det var en okej variant av bibeltolkning. Det var det förstås många kristna som inte tyckte. Men en liten bildskandal kan ju pigga upp, om inte annat. Med andra utgångspunkter har sex ofta använts när kommunister på 60-talet skulle häckla kapitalister, eller när man vill göra narr av judar, eller - förstås - muslimer.

Som vän av yttrandefrihet tycker jag allt detta är okej. Men jag tycker det är lika okej att några yttrar sig om att det inte är eller "känns" okej för dem. Konservativas fri-och-rättigheter alltså.
Yttrandefrihet är ju av tradition på den "modernes" sida, ända fram till nazism och sverigedemokratism, när den i stället bubblar upp som allsköns gammal ansamlad fördomsfullhet och hat, som ska ut: allt på en gång. Hatsidorna på nätet brinner av dumhet. På samma sätt brinner jihadister av ett ansamlat hat, och det är knappast ett par teckningar här eller där som får de att anfalla, de söker bara ett mål; tecknare, skolor, kvinnor, judar whatever.

För mig gäller detta: All satir är okej och särskilt okej är den som riktar sig mot makt, övermakt, förtryck, dumhet och repressalier. "Krossa den skändliga" sa Voltaire, om kyrkan, eftersom kyrkans auktoritet var en maktfaktor. Detsamma gäller makt-och-terror-typer inom Islam. Samt satir riktad mot det kapitala utsugandet av underbetald arbetskraft och jordens resurser.
Men även bland de roliga satirtecknarna ligger andra kulor på lut. Det är som på twitter - den som drar det grövsta språket vinner. Därför spyr, kräks och skjuter sig folk dagligen på Twitter, och nyanserna går upp i rök. Det kan va kul. Men oftast inte. När det gäller satir är det sämre om de grövsta skämten drabbar delar av ett folk som befinner sig i underläge, romer, judar, muslimer, förr i världen kanske arbetare och samer.

Till och med en "modern" människa som Lars Hillersberg kunde inte låta bli att karikera judar å det grövsta, och blev också anmäld för rasism i sina teckningar. Det kunde väl hänt också med Charlie Hebdos teckningar av företrädare för Islam. Svartmuskiga, tjockläppade, raskarikatyrer. Men det har inte hänt.
Det som dock förblir mindre okej är när satiren i stället för att rikta sig mot makten, riktar sig mot redan undertryckta grupper, mot vanliga muslimska kvinnor med sjal, mot män i tofflor, mot judar med stora näsor, all denna gamla sörja av nedlåtenhet.
Därför bör man vara lyhörd för vem och vad och vilka som träffas av satiren. Lyhörd, men inte censurerad.
Jag tror inte att den som inte själv, eller ens i sin familj, drabbats av elak satir, av rasistiska karikatyrer eller av kvinnoförakt, kan fatta hur det är att få det över sig. Däremot tror jag att människor ur tidigare förtryckta grupper, judar eller muslimer, känner det mer, och har större anledning att efterfråga en viss betänksamhet.

Personligen är jag inte så besatt av tanken på att människans högsta frihet är att rita mohammedhundar eller en helig ande som sätter på Jesus bakifrån. Jag är också en av dem som vuxit upp med ett visst pietet för det s.k. heliga. Alltså förstår jag de som känner sig trampade på, vare sig de är muslimer, kristna eller judar. Det är min sorts tolerans.

Teckning från Charlie Hebdo

Jag länkar till fyra texter, en av Johannes Anyuro, en "modern" man, poet, muslim, som diskuterar med sig själv om Gud. En av Henry Bronett om Lars Hillersbergs antisemitiska teckningar. En av Göran Rosenberg om Europa och multikulturalismen. Och till sist Ulrika Knutsson om Lars Vilks och rondellhunden. 
Tillägg 15.1. Länkar även till Slavoj Zizek i DN, han tillför något. Ytterligare perspektiv ger Håkan Lindgrens intervju med Taslima Nasrin, en förkämpe för fri-och rättigheter som tröttnat på islam, koranen och slöjan. 
På den här websidan kan man läsa berättelser av kvinnor och män som lämnat Islam.
För övrigt tycker jag alla borde se den utmärkta dokumentären om IS på SvT Play.
Tillägg 21.1. En artikel skriven av Pankaj Mishra, som mer än någon annan jag läst försöker omfatta hela komplexiteten mellan Väst/Öst, Upplysning/Tradition. Tack Gunnar Pettersson för länken.

Rolling Stones goes Scorsese

Martin Scorsese, regissören till en av alla tiders bästa rockfilmer: "The Last Waltz", med The Band, Bob Dylan, van Morrison, Joni Mitchell, Neil Young, och andra storheter, har gjort en ny rulle i genren. En två timmar lång konsertfilm med Rolling Stones. Filmad live på Beacon Theatre i New York; och med endast få inslag av backstage-scener; alltså en ganska oprivat film; men rytmiserad med inklippningar av intervjuer från gammelpojkarnas ungdom.

Om Scorsese i "The Last Waltz" hade ambitionen, eller helt enkelt lusten, att få med en kraftig dos av The Band- medlemmarnas hektiska leverne; turnétrötthet, droger, självmord, sexmissbruk, själsliga funderingar, producentmakt och samarbetsproblem; så har han i den här filmen gjort det betydligt lättare för sig.
För lätt?
Nä. Jag tycker inte det är en viktig fråga; när man får så mycket showtime, så mycket kul. Och kanske är det helt enkelt Rolling-Stones-medlemmarnas integritetsbehov, som avspeglas i det faktum att de inte låter sig talas ut med. Längre.
De har blivit gamla. Men de rockar starkt. Och det är oemotståndligt att få se en halvkrokig, halvkrökad överlevare som Keith Richards i aktion; den av de fem som för övrigt har det vänligaste leendet och verkar minst fokuserad på sig själv. Han clownar, han goofar; medan Jagger går upp i varv och rör sig på scen med absolut självcentrering och styrka, som om han var trettio år yngre. Och även om Ron Woods och Keith Richards gitarrer bökar sig samman till en fast flytande gungande rockmatta; så är det fortfarande Mick Jagger som drar det största lasset; utan honom kunde de spelat på en klubb i Southampton.

Keith Richards genomför inte ett enda längre solo, eller ens något subtilare riff, det verkar han faktiskt inte orka, och Ronnie Wood kan inte nå höjderna ensam. Charlie Watts hänger med, lite oengagerat, som en god hantverkare, och övriga bandmedlemmar är proffs och entusiaster i en fin blandning. Men det är ändå den där magra, fårade Jagger som är hundra procent lokomotiv. Visst; han har inte det mörkare, djupare soundet i sin röst längre; inte samma omfång som för tjugo år sen. Han skriker rätt mycket; men han gör det med feeling och precision, och i motsats till Dylan har han den folkliga talangen att sjunga så man uppfattar vad han säger. Till exempel så att man hör, att han, den gamle rundknullaren, har gjort en låt om hur synd han tycker om sig själv för att det är nån brud som bara vill ha sex med honom. Det är väl arketypiskt: Att män inte heller vill bli utnyttjade? (Fast lite dålig karma får en groupieman ta).
Sen sjunger han om "the girl with the far-away look in her eyes", som om det var en urgammal längtan. En kärleksballad, och countrylåt, öronmärkt för USA. Och publiken här är mera college än rebeller, mera finklädd än friklädd, mera ung än sextiotalistisk; om man undantar kvällens hedersgäster Bill och Hillary Clinton, som inviger konserten.

Och det passar bra att demokraterna är där; med de slitna rebellernas musikkår. Men det är Mick Jagger som – tillsammans med en gästgitarrist som blueskungen Buddy Guy –fullständigt tar hem spelet, och som ser till att det går över gränsen för det ofarliga.
Visst; grabbarna spelar lite falskt någonstans i mitten av "As Tears Go By"; men det här är inte musikhögskolan, och Jagger tappar inte en rad. Han gör "Sympathy for the Devil" och "Satisfaction" som om han känner båda delarna fortfarande. Men det man ser mot slutet av konserten, eller kanske redan i början, är att han är trött längst inne i ögonen; och att den frenesi som bär hans kropp har snott rätt mycket av hans själ. Styrkan sitter i kroppen, och i känslan. Men när hans ansikte ligger rakt under strålkastarna har han en ålder som inte finns: Någonstans mellan trettio och hundra. Jag har sett åttiofemåriga kvinnor se yngre ut än Jagger. Och Richards. Och Wood. De tre är slitna på ett sätt som bara Jaggers utlevelse kan kamouflera.
Drugs kill, och turnerandet är en utmattningsrulle. Om Keith Richards stod utanför tunnelbaneuppgången vid Östermalmstorg skulle de fina damerna inte ge honom ens en femma. Tur att han slipper, thanks to God, som gamla rockmusiker brukar säga. Och att han vid cirka 65 kan stå upp på en scen och spela, så att njutningen lyser i ansiktet på honom. Som när han ensam sjunger "You´ve got the silver…", med mycket lite komp, och stor övertygelse. För det mesta verkar han också gladare än Jagger; som fortfarande jobbar hårt med sin narcissism. Märkligt att se; hur de som visar upp sig; också män, blir underkastade samma tryck som det kvinnliga objektet. Mick Jagger är ett kvinnligt objekt; så nära gogoflickan och mannekängen som en man i den åldern kan komma.
Men det är ett spel han valt. Kolla hur han hular med magen, kolla vilka fina armar!
Sexigt? Vet inte. Han är för feminin för mig. Men jag tar honom som han är, och alla de andra avmagrade typerna. Vem vill vara partykiller? Stones musik driver på, förbi alla de där observationerna och gränserna, som jag väl hoppades att den skulle göra, fortfarande. Det blir fest, det är ju det de är bra på.

Och Martin Scorsese figurerar som en liten självironisk regissör i utkanten av kameran, som ständigt undrar: Vilka låtar tar ni? Hur kommer ni att stå? Var finns ljuset på Mick? Hur mycket tål han av den starka strålkastaren? Vi vill inte bränna upp honom.
Scorsese gör sig lite löjligare och mer tvångsmässig än han är.
– Obsessions, fixations, säger Jagger, och ler med överlägsen charm. Men han känner nog sina egna fixeringar också. Besattheten är ett bränsle.

      (Texten tidigare publicerad på Moviebox)

Fallet Albert Camus

Camus´ Fallet. Så blev den äntligen läst. Många decennier efter att jag läst Främlingen, Myten om Sisyfos, och andra. Kanske har jag till och med läst Fallet, men jag minns det inte.

Det mest frigörande med språnget in i den här texten är talandet; hur författaren påtar sig en roll - ungefär som Joyce Carol Oates gjorde i Vad jag levde för - och buktalar inifrån en helt annan typ av människa, en avdankad advokat med hedonistisk livsstil och ett kallt dåligt samvete. En människa som pratar, pratar, pratar, och tycks prata av sig allt han varit med om. Pratar av sig, inte minst, sin skuld.

Bakgrunden till skuldkänslan är skenbart enkel: Denne man har försummat att rädda en medmänniska. En kvinna som hoppat från en bro i Paris, vars självmord han möjligen kunde ha hindrat, men var för trög eller likgiltig för att besvära sig med. Så han pratar, om sina äventyr, sina juridiska affärer, sina kärleksaffärer, kvinnor han tog från deras män, kvinnor han snabbt lämnade. Och så vidare. Han är en totalt ensam människa, och det är underbart skickligt och lyhört hur Camus får oss att tro på detta evighetsrabblande, intelligenta, underhållande monster.

Men är han ett monster?
Han kan aldrig glömma det ögonblick där han missade att hjälpa till. Det återkommer som en ond dröm och ett ständigt ackompanjemang till allt han tar sig för. Han är som på flykt. Och någonstans i mitten av romanen hör man alltmer att det är Camus själv som talar - om sig själv.
Det är hårt, det är en självuppgörelse som påminner om författarens eget erotiska playboy-liv och hans utsvävningar i Paris litterära klubbar. När Clamence - notera bokstavskombin - alltmer anklagar sig själv för högmod, för ödmjukhetens högmod, och för ytlighetens "trevlighet", när han avslöjar sin likgiltighet och cynism, sin nihilism och egocentrism, hör man hela tiden ett strängt överjag som bearbetar honom: Det är Camus själv som vrider sig under bördan av ett känsligt samvete.

Storheten i denna bok är just det; att uppgörelsen inte bara gäller en annan, den gäller författaren. Den gör honom trovärdig och - man blir beklämd. Varför? Kanske bara för att hela detta existentialistiska allvar inte förde längre än till eviga diskussioner; om människans ansvar, etik, hennes hållning visavi andra och samhället. Men också - rätta mig om jag har fel - för att jag inte kan uppfatta Camus som värdig alla dessa slag mot sig själv. Det som gör ont att läsa. Det som gör ont därför att man påminns om att de bättre människorna vojar sig och de andra inte vojar sig alls.

"Jag ansågs vara aktiv och energisk och mitt kungarike var sängen. Jag ropade ut min lojalitet och jag tror inte det finns någon enda bland dem jag älskat som jag inte till slut bedragit. Naturligtvis hindrade inte mina förräderier att jag var plikttrogen, jag uträttade ett ansenligt arbete tack vare min slentrian, och jag hade aldrig upphört att hjälpa min nästa just därför att jag fann nöje i att göra det..."

Den inre diskussionen fortsätter i all evighet; den som Clamence presenterar för författaren och därmed för oss. I bakgrunden hör jag 50-talet genljuda med sina höga ideal, sin valfrihet in absurdum, och en kör av kloka män och kvinnor som kanske tänkte alltför mycket och självbestraffande på hur man borde leva. Men jag hör också en subtil inlevelse, i de delar av berättelsen som inte kan vara Camus själv. Där han tecknar en förfärlig människobild (nota bene en man) inte så olik Shakespeares karaktärer - en Jago, en Lear, en Othello - eller Dostojevskijs Ivan Karamazov eller Stavrogin. Det är den hårda linjen från 1600-talets nihilism, över 1800-talets Ryssland till Frankrikes 50-tal.

Och var står vi nu? Inför en ärkekonservativ hembygdsnihilism som kör över alla värden med en schlager om mig, mitt och de mina? Det vore intressant i denna tid av självbiografiska jagromaner om en enda författare klev in i huvudet på en nationalist och gjorde det med samma ferme som Camus. Någon?

 

Skrift mellan yta och djup

Det djupaste i ens liv ska man helst inte tala mycket om. Några stora kärlekar. Ens högsta drömmar. Vänskaper som var avgörande.

Men bitar av själva levandet kan man återge i fragment av små, men ändå betydelsefulla platser och sammanträffanden. Delar av en iscensättning som vi kallar ”mitt liv”. Med ”iscensättning” menas här ingen komplicerad, postmodern distans till jaget. Jag är en enkel människa, utan dissociation. Jag har ett intakt känsloliv och goda instinkter. Och jag har inte för avsikt att någonsin stycka upp mig själv och andra i bitar av normkritik och/eller konsensuskrig. Jag vill bara vara jag.

(Det jaget finns inte, enligt somliga, och dessa somliga skiter jag i).

Jag har sett vilka som lyste över min väg och vilka som fördunklade. Nu står jag här. Och vet hur mycket liv och möten som växer och gror på vägen. I den allmänna villervallan vill jag helst hålla mig till det upplevda och det konkreta. Som Nietzsche sa; teorier har en tendens att förpesta teoretikern. 

Så vid en av livets skiljevägar, som man sa på artonhundratalet, kan man kasta ett getöga på det som var fint, roligt, känslostarkt och vackert. På dem man lärde sig av, förälskade sig i, festade och låg med, seglade med eller studerade med.

För mig finns Skottland, England, Irland, Grekland, Östergötland, Lappland och Danmark närmast på den begeistringens karta. Sammanträffanden med musiker och konstnärer, jurister och bleknosar, prinsessor på ärten och vilda unga män, filmare och bönder och min älskling, museichefen. 

Alla dessa historier är naturligtvis viktigare för mig än andra historier, till och med viktigare än de litterära och filmiska. Men ofta går de i varann. Vi hade en Fellini-tid, S och jag. Och en Cassavetes-tid, T och jag. Och många andra tider i tecknet av en viss konst och musik.

Det är dessa fragment av historier, mina och andras, som gjort bloggarnas värld så kamratlig och innehållsrik, så skiftande och lättsam. Bloggdöden hotar inte, men att den pågår är inte konstigare än andra tidsbetonade faktorer, miljöbilar, NUON-affärer, ett väldigt folkligt motstånd mot rasism. 

Och vi som utlämnar lite av varje, fragment av våra liv, i bloggarnas form, kommer att fortsätta med det. För det är en egen genre, värd sin tid. Kanske rentav en epok. "Vid början av 2000-talet hade folk från alla samhällsklasser och nationer kontakt med varandra via bloggar och twitter" kommer det att stå i historieböckerna. Kanske någon vitsig socialantropolog som lägger till: "Det var ett brett folkligt uppbrott från hierarkierna". Not so bad. Hey presto, vi fortsätter. Kanske i en annan takt än tidigare. 

”Flying Bottle” från 2005 av Sergey Tyukanov.

Länkar till Copyriot och en skribent som hållit på mycket längre i denna värld och dessutom skriver osedvanligt seriöst om samhälle och ekonomi: Rasmus Fleischer.