Vilhelm Hammershøi: Vinterlandskap, 1895-96.
Just så här kan jag minnas att det såg ut på den tiden jag åkte nattåget till Köpenhamn och vaknade på morgonen när tåget passerade någon pinnig bokskog på Sjælland, en halvtimme före Hovedbanegården.
En liten konstutställning via en riktigt välgjord You-tube-film med Hammershøi-målningar finns här! Texter får den intresserade hitta själv.
Eftersom jag är intresserad så hittar jag ju texter :). Exempelvis en av Lars Vikström i Antik&Auktion, i vilken det sägs att Hammershøj själv var mycket förtjust i att måla landskap, problemet var att ingen ville köpa dem, alla ville ha hans interiörer. Det är bara att vara glad att han målade dem ändå.
SvaraRaderaJa. Innan jag började vara i Danmark lite oftare, hade jag alltid/enbart förknippat H med de där interiörerna, som vi beundrade då, och som också kom att betyda en hel del för det överpersonliga och fotografiska i Ola Billgrens och Ulla Wiggens bilder. Först på plats i Danmark såg jag hans landskap. Det finns flera fina utsikter från Själland, kanske i trakterna av Charlottenlund, om jag ska döma av mina gamla blickar från tåget.
RaderaHammershøi... en av de konstnärer jag uppskattar mest. Tystnad, långsamhet, koncentration. Två goda reproduktioner från en utställning på Göteborgs konstmuseum för ett antal år sen pryder vardagsrumsväggen här.
SvaraRaderaJa, långsamhet. Så tog han också lång tid på sig med varje målning.
RaderaMen: Han uppskattades inte av Konstakademin i Köpenhamn, utan fann några tillskyndare bland kritiker och samlare. En viss Bramsen hade total betydelse för hans ekonomi. Dennes familjeporträtt blev förstås också en uppgift för H. Poul Vda skriver i sin stora H-biografi: "Dessa porträtt är intressanta genom att de belyser det konstnärliga dilemma som sådana uppgifter försatte Hammershøi i. En porträttbeställning förlöste inte utan vidare den begåvning som gjorde honom till en betydande konstnär också som porträttmålare. Bramsen kunde inte köpa hans själ".
Sen kan man ju, (och det har jag nog sagt tidigare), som halvfeminist inte undgå att se hur beroende han var av både sin mamma och sin hustru, för att målandet skulle få fortgå ostört.
Poul Vad, ska det stå (utgiven på Atlantis).
SvaraRaderaMan vill gå in där, i hans vinter.
SvaraRaderaJa, jag tycker att jag gjort det några gånger. Fast hans är väl mer stillsam än min.
SvaraRaderaDet var vackert på din kust också. Fiskarpöjk!
Fint! Tackar så mycket!
SvaraRaderaKände inte till den exteriöra sidan av honom, så det var på tiden.
Det finns alltid så mycket mer...
SvaraRaderaSjälv visste jag inte att Velasquez hade målat en vit häst mot mörk fond, med sadel, men utan ryttare. Fann den igår. Den är helt ljuvlig.
Jag är också förtjust i Velasquez vita häst. Roligt att han har valt ett lite annorlunda perspektiv där hästens runda rumpa får så stor plats, hästen ser för övrig verkligen välgödd ut... Annars är ju hästens något sittande ställning vanlig inom konsten, även om denna stegring ser lite loj ut från hästens sida. Sadeln har den där kantiga formen som fortfarande är vanlig både i Portugal och Spanien.
SvaraRaderaDet där om sadeln visste jag inte. Jag kan ju annars tycka att både Goyas och Velasquez hästar ser runda i överkant ut (obs satsbyggnaden ;)
SvaraRaderaGissar att det finns någon/några engelska porträttörer av hästar som kan bidra mer med elegans. För vildare varianter kolla Delacroix. Samt kan man ju se dem hos Degas. Men det är en helt annan femma. Ännu en annan är de här: http://www.kungahuset.se/kungligaslotten/stromsholmsslott/slottet/historik/ehrenstrahlshastportratt.4.39b99d1050f476a6480001463.html
Glömde: Gericault.
SvaraRadera