Tionde oktober

Snön har fallit
först nu hör jag
syrsorna.

 

Arterna. Dikt

Döden övervintrar inom oss
Ett stort nät med svarta fåglar
kommer emot mig

Gör vågen ovanför mitt huvud
och försvinner ut mot havet
skrikande om sin egenart.

                 *

Det finns tid och tider och
ingen tid alls, utom en enda
tid vi bestämmer oss för.

Jag har utmätt en klädnad nu
av ringblommor och vänskap
av arbete och likgiltighet.

                  *

Om likgiltigheten: Den gäller
allt som passerar för något
men är intet, Fåfängligheten.

Om vänskapen: Den har ingen
gräns i tid och rum, den är
den eviga återkomsten.

                    *

Och kärleken, den flockar sig inte.
Men den skriver, långa brev
vecklar ut en text om sin egenart.

Och kärleken tänker jag mig så:
Ingen kommer inpå en som
inte redan innan har svarat.

Mitt hjärta

Jag vill att mitt hjärta
ska vara hårt och rent
som granit
och att det luktar lite bränt
om det
när det slår

Som när vi slog
mot berghällen som barn
för att krossa en nöt

Jag vill att mitt hjärta
är vänt mot havet,
valar och vattengudar,
artärernas dån,
en oanad ordning,
vari båtarna far
dit de måste

De steg man tar
i kärlek
och besvikelse,
hur kan de kontrolleras?
Jag önskar mitt hjärta
frid,
ingen ånger.



2.

Nu kommer de veka molnen
farande över himlen,
en eller två
pneumatiska ljusa
ovaler
så starkt belysta att
de bildar
ett skenbart system
under din måne,
Afaja.



¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤
Den här skrevs för tre veckor sen, men jag lägger in den i mars, för hjärtat börjar om till våren. 
Såg hos Jonas Bergh att han också skrev ordet hjärta. Det ena helt oberoende av det andra. Läs hans text också.

Afaja är en grekisk mångudinna. 1997 var jag uppe vid det vackra templet på Egina som är tillägnat henne.

Årsredovisning / Trad

Målning, Hilding Linnqvist

Har du betalt dina räkningar

Har du avtal med månglarna

Har du gjort slut med de omöjliga

Och slutit upp med de möjliga

Har du valt ut och bestämt

Har du missbrukat dagarna

Har du brutit mot lagarna

Har du stulit från fattigt folk

Med hjälp av juridisk tolk

Har du gjort rent eller orent

Har du lämnat det bakom dig

Det som skulle förgås ändå

Har du blicken fäst i det stora blå

Har du tänkt på att glädja nån

Kanske en av de små?

Gott nytt år då!

Relaterade scener. Dagsdikt

1

Det fanns utsikter att läderpriset skulle gå upp

Det skulle gå om både guld och silver

Därför åtgärdade vi ingenting av det

Som skulle åtgärdas och vidarebefordras

I de långa bullorna om varför vi var  

Bäst på att sköta både piska och morot

Samt de besynnerliga undervisningslokalerna

2

Vi blev haffade vid kajen just där

Livet lägger ut en vacklande spång

Mot den lilla holmen av grönska och torn

Deras enda fråga var; röker ni på? Nej.

Sittande bakom sirenerna såg

Vi att syrenerna just slagit ut.

Väntande, med papper som inte höll

Tog vi det som du gav oss. Allah.

3

Det kostade mer och vi offrade mer

Vi talade om att gå på teatern

Först äta sojabönor och stoppa strumpor

Senare kom en varningssignal om att

Allt stod rätt till. Allt stod rätt till.

Då visste vi vad klockan var slagen.

Samma dag som farmor bröts ner.

Elva barn dog under robotplanet

4

Under broarna och över broarna

Fåglar, cirklande som våra själar

Kallas det så? Det säkra inre ljuset.

Nu vet jag. Nu vet jag. Och alltid.

Men man glömmer. Själen är dyr.

En hel vecka såg jag dig bara som en gud

Bostadsrätten kostade för mycket

De som vätte mot öknen var för små

5

En man kom gående, sedan en kvinna

Och en man till, ännu en kvinna

Så vackert uträknat; detta med Adam och Eva

Och alla ormar som vill bita deras hälar

Fången rävarna åt oss, de små

Rävarna, vingårdarnas förstörare

Och dessa listiga varelser har jag mött

De tar alltid mer än de ger

6

Utanför skeppet, en hamn, utanför

Hamnen en liten flicka, utanför flickan

En väntande kamel, utanför kamelen,

En surrande fluga, utanför flugan

Ett oformligt stycke rinnande kött

Vi går ombord på skeppet, sitter

Bakåtlutade i däckstolarna

Händerna kniper blad mot vinden

Läser New York Times.

Wallace Stevens

Han kom tillbaka från tornet till huset,
Från himlen med den höga och farliga utsikten
Till romanerna på bordet,
Pelargonerna på fönsterbrädet.

Sakerna hemma kunde han förstå.
Och däruppe hade han trivts med att vara däruppe,
Som om han i det högre tornet
Med säkerhet vetat

Att kunskapen om tingen flög omkring
I den skugglösa luften, fast utan att synas;
Höjden var inte riktigt rätt;
Positionen var fel.

Det var besynnerligt att behöva gå ner,
Och att, i den gamla vanliga stolen
Känna hur vederkvickande
Den genomskinliga luften varit



- - - - - - - - - - - - - - - -

Ur Ting i Augusti, VII
i översättning av
Ulf Linde.

Millibar X

Så övergick den långa sommaren i ett melankoliskt regn.
Varför melankoliskt?
Varför inte bara ett lätt regn? Spridda skurar i kustlandskapen?
Dimma om morgonen. Ökad luftfuktighet. Millibar X.
Solens melankoli.

Varför inte?

De lätta kajakerna ligger som streck av ljus neon
på det allt disigare vattnet. Sju pojkar vars röster skriker
i varann. En ledare som ropar: Det ska kännas i benen också,
till och med i fötterna.

Fötternas melankoli?

Vid tullen: Tre flickor klär av sina
överkroppar alldeles under den
limegula bron. För att fotografera varandra.

Fotgraferandets melankoli?

Bortom det Stora Sjukhuset;
en lyftkran som lyser brandgult
mot den åskblå himlen.
Lyser som neon?
Nej. Som en snart
utbrunnen tändsticka.

Lyftkranens melankoli?
Nej, det är solen.
Det är solens melankoli.
Min mirakulösa ålder.

Dikt: 11/9. Santiago, Chile. New York, USA.

September 1:st 1939

I sit in one of the dives

On Fifty-second Street

Uncertain and afraid

As the clever hopes expire

Of a low dishonest decade:

Waves of anger and fear

Circulate over the bright

And darkened lands of the earth,

Obsessing our private lives;

The unmentionable odour of death

Offends the September night.

   
        W.H.Auden

        Från Melville House blog.

Dikt: Thomas Tidholm

Det vackraste som sker

Men lägg märke till

det vackraste som sker ibland oss. När

ett ansikte långsamt framkallas inför

ett annat i ett möte. Som i en mycket trög

spegel vaknar en människa ur sin sömn

och ser in i sig och hittar någon där. På trottoarer

eller nära rabatter sker detta ständigt

som bekräftelse, som krav, som en slö kam

genom släktet. Man vet att detta

kan och måste ske. Dagligen måste. Ur ett

mörker väcker man den sovande, väntar

medan hon klär sig och gör sina ord, väntar

medan det blir en blomma, en fisk, ett djur,

ett sår och till sist en människa. Hon slår ut

och det är då. Nu ser vi oss, nu eroderar

vi, nu är vi färdiga att mötas.

 

Havlös

Stilla havet
sommartid

det står så
varje gång

jag går in i
cirkulationen

Stilla havet
sommartid

ett rum
i utomvärlden

medan vågorna,
isen bångar
här

kan man betrakta
Stilla Havet

det att något
alldeles
Stilla

övergår boxaren,
brottaren, bullret,
mina egna kanter

senare, mycket senare
ska även era övningar,
Gladiatorer,
drunkna

släckta
tyst, tystade
som katter i en säck

Jag sätter
mitt hopp
till Stilla Havet

Ödlan och snäckan - Balthasar van der Ast

 
Ödlan, kvick som en ödla,

rörelsen oefterhärmlig
fångad
Snäckan, stilla,
spiralen
fixerad

Konstnären

efterhärmaren

slösar sin furstliga handstil

på det blixtrande
djuret och in
under skalets
skugga

Balthasar,

teckningens mästare
binder de två

till ett pappershus

en dag utan fruktan.

Ödlan sticker
snabbt

därifrån.

Dagsdikt inspirerad av:

Ödla och snäcka, Balthasar van der Ast. Omkring 1620.

Kärlek (1)

Kärlek är när det börjar
   brusa i rören
     och man anar att det ska

gå läck någonstans och
   översvämma hela
     undervåningen. 
    

Dikt är ingen märkesvara

Den gröna sidentunikan har fått ett hål i sidan

Bränd av solen

Den svarta sidenskjortan är trasig i kanten

Gnagen i sammanträden

Den saffransfärgade silkesjalen från Indien

Har överlevt femtio år

utan min mamma

Med bara några småsår 

lätt skuren

Aspbergern klär sig inte

men tar det som ligger framme

Dyslektikern har skrynklig skjorta

och en penna som blånar i fickan

Anorektikern klär sig flott

och visar upp sina tioåringsarmar

Borderline blandar vilka färger

som helst, schockrosa och skrämgrönt

ADHD sticker alltid ut

det gör också höstens mode

Ingen vet skillnaden

på en märkesvara

och en eftergift

för normaliteten

Snövatten

Faller snön där uppe, nu om natten
Binder linjen i de mjuka vattnen
Långa dagars lopp mot liten skörd
Nätters, stjärnors tysta nederbörd

Undrar fågeln om sin nästa boning

Vecklas larven in i sin förtrollning

Ryser ungarna i mörka aftonstunden

Skäller härken för att han är bunden

Ligger ljudet av en ström intill

Kan själen minnas färgen koschenill

Stretchar året som en katt på trappan

vässar klorna i oktobermattan.

  Foto: Gabrielle Björnstrand

Kropparna

Håll kvar dina kroppar
knäpp upp deras knappar
där innanför –
en annan kropp
oknäpplig

Liv, okänt

Vi blir gamla utan att märka det,
och sen är vi det bara. Och märker
det fotfarande inte, mer än på knäna.

Vi blir arga utan att märka det,
och sen gör det ont i ryggen
och i sömnen ropar vi: Sluta! Sluta!

Ibland blir vi också snälla,
utan att märka det. Vinden
drar över kinderna och kraniet
har tröttnat på hetlevrade ord.

Vi blir resignerade utan att märka det,
men om vi dricker en skopa källvatten
skriver en bra rad, målar en skog
och förtar oss i en stund av ömhet
kan vi komma i en fas, en stämning
så annan som ett okänt liv.

Prosadikt: Kännas igen

Jag förstår inte

Jag förstår inte vad folk säger. Jag förstår inte vad jag säger.

Jag förstår någorlunda vad träden säger och de små hundarna som springer förbi,
ögonkasten, handrörelserna, trycket av en röst.

Men jag fattar inte undertexten till ett samhälle som det här.

Inte ens om den förenklas till det yttersta.

Jag förstår mig på en snygg kavaj och en bra tavla,

och en maträtt som är gjord med omsorg om curryn, de små räkorna.

Ingenting ska stå på för länge, men en bra tröja håller i trettio år.

Jag vet om en stol går att sitta i

och en man går att ligga med

Jag vet att ett visst väder och en viss hud

Har betydelse för fortsättningen

Om man sitter kvar i stolen, om man ligger kvar med mannen

Jag förstår inte varför samhället måste veta allt om oss

Hur vi sitter, hur vi ligger

Om vi tar betalt eller inte tar betalt

För vår inre skönhet

”konsten”.

Jag förstår en hel del, men inte det här

Hur det kom sig att det blev

Just så här, ytterst fult

obetalbart betalbart

Jag är säker på att alla förklaringarna har fel

Och några av dem har lite rätt

Men det räcker inte

Om jag ligger alldeles stilla med magen

Mot en binge gräs och löv, kan jag höra hur

Allt går under

Allt går under hud

Och försvinner ut där det kan kännas

igen

Bild: Sofia Roberg, från bloggen dendriter.

The Great Grey

Walking in the Great Grey
Thinking Great Grey Thoughts
Thinking, Walking, Grey

Grey trucks, grey clouds,
greedy tricks and grim doubts
ruling distant whereabouts

Grey self, grey shoes
walking the unknown
whereabouts blues

-----------------------------------

Dagsdikt från nattskiftet.

Ibland är det roligare att
skriva på ett annat språk.

Ur en dikt av Birgitta Lillpers

"Skönheten kunde vara en tidningslös morgon, ett
sprött genombläddrande av det obestående från dagen innan
och belöningen, det är en tidligt stark, samlad
sömn
lugn och små brödskivor, kanel, mättade av
olika slags korn och religioner, alltså

inte det lättåtkomliga; belöningen är det som finns sidledes
med motstånden
och det är därför vi räddare häckar så
lokalt och exklusivt."

Ja. Och jag längtar tillbaka till bergen. Exklusivt.
Tillbaka bort från de strimliga gatorna som lyder under numrens analys.
Tillbaka till ett "sprött genombläddrande av det obestående från dagen innan".

Rosorna seglar

Rosorna seglar

för en enda dag av äventyr
öppnar de sina blomblad

ett efter ett
alla följer med

rosenbädden andas
dagg och död

den stora åskan
som far upp
över hjärtats mun

river det ena
bladet efter det andra

de fladdrar omkring
de kommer inte tillbaka
ur den enda vinden

Gatorna doftar underligt
dagen då det sker