lördag 26 juni 2021

Om Ingela Lind

Ingela Lind dog i april 2021. Jag blev tagen; hur kunde denna enormt vitala och - som jag såg det - friska människa dö så alldeles för tidigt?

Men liv och död har inga regler. Först när jag såg dokumentären om Ingela Lind fick jag veta att hon haft bröstcancer i sexton år, och att den nyligen börjat spöka med metastaser. Jag fick också veta mycket mer om hennes liv, vilket också berörde mig.

Ingela och jag möttes första gången på Sveriges Radio. Jag hade gjort ett program och hon inviterade mig till att göra mer. Under ett par år bidrog jag till det nu dessvärre bortdomnade Konstfönstret i P1. 

Jag gjorde inslag med intervjuer och essäer och vi producerade ett program om sexualitet i konsten. Senare flyttade Ingela till DN och Maud Reuterswärd blev min producent, bl.a. för en lång programserie som hette "I barnets tid" och som senare även publicerades i bokform av Norstedts. Under ungefär samma period skrev jag en radiopjäs för SR.

Sen mötte jag min man, och lät karriären segla iväg bakom mig. Flyttade från Stockholm och kände mig befriad. Någon karriärist har jag aldrig varit. Men senare, när jag flyttade tillbaka till Stockholm, satt Ingela som främsta konstkritiker på DN och hon hade bl.a. en sida som numera är nedlagd (pengarna, pengarna) och som hette Galleriet. Där kunde jag och andra konstskribenter skriva korta essäer om en enda konstnär, eller målning. 

Ingela var generös, opretentiös och en väldigt öppen människa. Öppnare än jag var för en massa konstigheter i den nya konsten. Kanske därför jag trivdes så bra med min man, också konstvetare (och museichef) - vi föredrog båda måleriet, det som jag sen har fortsatt med själv. Ingela målade också, man kunde ana en del av hennes målningar i det fina huset på Gotland där en del av programmet om henne spelades in.

Sista gången vi sågs var på Svenska Akademin, i Gyllene salen, inför Harold Pinters nobeltal. Hon verkade som alltid glad att se mig, och jag henne. Eller kanske var sista gången uppe på Mosebacke torg, en energisk Ingela, som alltid såg ung ut. 

Hon var nominerad som chefsperson till Moderna Muséet en gång, men en kader av manspesoner stod före och hon fick inte det jobbet. Jag tänker på det nu, när Mårten Carstenfors (Ikea ni vet) ska avgå från Liljevalchs konsthall och har delat ut sitt ämbete som present till nån konsult han gängat sig med i den alltmer kindpussande, nätverkande, affärsmässiga konstvärlden. Önskar att Ingela levde, och att hon blev den nya chefen för Liljevalchs. Men hon har alltså gjort sitt. Och det är mycket.

Mest rörd blev jag nog ändå av att se henne och hennes gänglige man gå hand i hand över en äng på Gotland för en sommardag vid havet. De höll ihop hela livet.

Här finns programmet om Ingela Lind.

2 kommentarer:

  1. Stort tack! Både för inlägget och för länken till filmen som jag hade missat. Mycket välgjord och mycket berörande. Sitter med tårar i ögonen efteråt.
    En härlig genomgång av modern konst av olika slag från min egen tid och samtidigt en tydlig bild av människan Ingela Lind. Jag har förstås följt henne då och då i media och har också tydliga minnen av henne som ung när hon var på konstvetenskapen där jag pluggade då. Jag såg upp till henne, hon verkade så trygg och säker i sig själv och som om hon redan då hade siktet inställt på den bana hon sen följde. Som några år yngre och kommen från en småstad i den s.k. landsorten var jag själv då väldigt osäker och inte alls trygg. Hon kändes som en förebild. Fast sen fick jag ju ett helt annat liv än hon och tog mig aldrig yrkesmässigt in i konst- och kulturvärlden på det sätt hon gjorde. Men intresset för konst och kultur har jag ju ändå och har alltid haft.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken fin kommentar. Ja, hon hade nog siktet inställt, tidigt...och var alltid sådan: Elevrådsordförande till att börja med. Men i motsats till en del andra i karriären tappade hon aldrig sin blick för människor. Till mig sa hon: Du har ögon ; )
      Roligt att ni befann er på Konstvetenskapen samtidigt. En kull några år innan jag befann mig där.
      Visst var det en berörande dokumentär. Och man kände hur hon var på gränsen att gråta över sin förlorade son. Men samtidigt: Inget tycka synd om ville hon ha. Hennes man är också en otroligt bra person, som skrivit ingående om den dehumaniserade sjukvården och new public managements härjningar med etiken i vården. En av hans artiklar finna här https://www.svd.se/lakare-maste-behalla-det-egna-ansvaret
      Och här hans bok om samma ämne: https://www.adlibris.com/se/bok/sjukvard-ar-humanism-men-marknaden-har-tagit-over-9789189323063?gclid=Cj0KCQjw8vqGBhC_ARIsADMSd1BnztEa5kOxTXq_ODPq0MEEl9ux9x5gUH754khbnniID_BBKTNSHF8aAnBFEALw_wcB
      Två kloka människor.

      Radera