torsdag 13 mars 2014

"Något har gått sönder i Sverige"

Japp. Det har det säkert. En del leksaker. Någons bil. Tant Annas tekopp. En och annan hiss. Ett och annat äktenskap. Min karaff.
Men varje gång jag hör det där uttrycket - blir jag irriterad, generad, språkligt retoriskt störd.

Det är en sossedevis och jag är ingen antisosse; men det här låter för bedrövligt. En samhällskritik som startar med en ramsa i masochistisk stil kan inte ens en duktig idiot lyssna på.
Vadå gått sönder? Är det leksaken igen? Eller är det en skolköksföreståndares klagan över kakfatet som föll i golvet. Vojne.

Bästa sossar till höger och vänster om mitten; ta aldrig mer detta uttryck i era munnar. Det är skitdålig retorik, även om det kan locka några riktigt trötta underdogs.
Nu ska ni och andra till vänster gå till offensiven i stället. Tala om vad man gjort med de utförsålda tillgångarna, tala om vilka som inte får hemtjänst medan de rika får sina 8-rumsvillor städade för skattepengar, diskutera nedskärningar på BB och i äldrevård, tala om dåliga löner, lönedumpning och skatteflyktande privata ägare. Allt det där som vi visserligen hört förut, men som ändå är på allvar. Det är inget som "har gått sönder", det är en medveten politik som favoriserar det privata kapitalet, svenskt och alltmer utländskt, och låter dem köpa upp vad som återstår att investera i när guld och råvarors värde sjunker, och än mer när Rysslands aktier faller: Våra skolor, sjukhus, äldreboenden, järnvägar, daghem, hyreshus, ambulanser, bussar, mm.

Vakna upp och slit av er "sönderkoftan". Fajtas med raka puckar! Eller vad vill ni?
Det var mer okej med "det var vi som byggde landet"- retoriken. Den var ju sann, en gång.

Den som känner sig hågad att syna vad det byggda landet gav bort kan läsa den här krönikan från ETC: Nu kommer nästa våg av privatiseringar.  Där kan man - med lite matematisk kompetens - räkna ut hur många samhälleliga satsningar man kunde gjort för de pengar som hamnat hos privata exploatörer.


_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

(Med tack till den reporter i P 1 som gav mig uppslaget)

17 kommentarer:

  1. Jag gillar inte heller det där söndertjatade uttrycket. Som om det är något vi utan förskyllan har drabbats av. Det finns ju offensivare plagg att bära än offerkoftor. För att ta till en ännu mer nött devis; upp till kamp!

    SvaraRadera
  2. Ja. Men vad vill sossarna? Som min gamla mamma sa och för en gångs skull hade hon helt rätt: Sossarna gick åt fanders m Kjell Olof Feldt. Och ännu mer under Persson-eran. Han var en smart styresman, men det har liksom inget med saken att göra, när man börjar sälja ut...kan det bara gå utför.

    Vi. folket, ska däremot inte sälja oss så billigt som vi gör för kattguld (ÅÅHH snälle Ministern. skydda mina LÅÅÅN o skatter. Amen)

    SvaraRadera
  3. Ha, ha, jo det finns flera sidor av myntet. Men för oss defaitistiskt lagda går vi mot undergången, den här kulturen som alla andra före den. Utförslöpan har redan börjat anträtts. :-)

    SvaraRadera
  4. Det är möjligt. Man får bilda kärntrupper.

    Ack, hur fort gick inte romarrikets desintegration.

    SvaraRadera
  5. Vad det ska bli skönt när valet är över. Fyra års valkamp är mer än man mäktar med. Och som jag tänker: Sveriges folk får vad det förtjänar. hur det än slutar.

    SvaraRadera
  6. TyvärrMalou, ingen får längre "vad den förtjänar", if ever.

    Marknadsliberalismen har bestämt att allt som går att sälja är bra. Efter det lever vi i Reklam-Epoken; dvs allt som kostar stora reklampengar tar makten över allt annat, och människor värderingar blir därefter: Från plastikoperationer till stridsflygplan till barnslavarbete/ om det ger någon stora inkomster är det OK.

    Politiken kommer liksom efter, i reklambudgetarnas snöre. Som den där ankan av trä min syrra hade som barn.
    Men allt kan ändra sig. Med lite större vakenhet. Eller vad vet man.

    Så ser jag det.

    SvaraRadera
  7. Hade lite bråttom när jag svarade dig, M. Håller med om en sak. Att partiledardebatterna är ett himla tjat.

    SvaraRadera
  8. Debatten är ju inte alls proaktiv idag, det är som att hela debattkulturen i Sverige har tappat den där förmågan att vara resonerande, att gå från exempel till principer och genomtänkta, diskuterbara förslag. Man har tappat den förmågan, eller gaddarna har ryckts ut, i vilket fall orkar man i mainstreamdebatten inte vara anständigt kritisk eller analytisk. Litet spinn räcker för att virvla bort all förmåga att ställa verkliga följdfrågor, eller att med eftertryck avkräva politikern, vårddirektören, modegurun eller tankesmidaren ett svar på ”om du nu säger B, hur går det ihop med att du för en vecka sedan sade A?”. Eller ”om du vill ha nolltolerans mot A, utan någon diskussion, hur ska dina stormtrupper då kunna hantera B?”

    Maud Olofssons färska bok ger många exempel på detta, det finns massor av saker man hade kunnat fråga henne, t ex ”Tycker du att det är ett bra betyg på dig och ditt partis insatser i regeringen att ni fick litet löften om stöd till ekologiska småjordbruk eller vad det nu var, och nöjde er med det?” eller liknande?” Det var ju inte (m) ensamma som vann valen, och det kan inte ha varit någon hemlighet att moderaterna är grundligt ointresserade av landsbygdsfrågor och ”glesbygdspolitik”.. Men det är ingen som ställer den typen av frågor; hon anses rätt untouchable (av taktiska skäl, hon var ovärderlig för sina allierade partier om än inte för centern, och nu har hon formellt lämnat politiken). Precis som Björn Rosengren och Thomas Bodström ansågs untouchable på Göran Perssons tid och därför bemöttes med svassande av de flesta politiska journalister.

    Om den svenska politiska debatten hade haft en litet längre tidshorisont än vad nästa regering ska kunna lova (som i en femårsplan) att man omsätter i lagar eller utredningar fram till nästa val, underförstått utan att behöva driva verklkiga förhandlingar om någonting med oppositionspartierna, och haft plats för litet andra ambitioner än vem som ska få sänkt skatt under nästa period poch vem som klär sig snyggast, så hade en offensiv diskussion om att ”Detta vilja vi med Sverige” eller liknande kunnat få gehör. Men idag ses det som alldeles för jobbigt och otidsenligt att komma med den sortens appeller. ”Va?! Försöker du säga att ni inte skulle hålla fast vid våra skattesänkningar?” är väl den första repliken som skulle trilla in, och därefter tjugo till, lika kamerala och billiga.

    SvaraRadera
  9. ”Va?! Försöker du säga att ni inte skulle hålla fast vid våra skattesänkningar?” är väl den första repliken som skulle trilla in, och därefter tjugo till, lika kamerala och billiga."

    Jag kan inte svara på din kommentar med mer än att citera dig. Och jag läser nästan aldrig några böcker om politiker, så intresserad är jag inte.

    Jag tror den enda jag verkligen är påläst på är Vaclav Havel, av naturliga orsaker. Mannen var intressant, modig och trovärdig. Sen blev han förstås lite förtröttad vid makten.
    Det är nog något fel på Makten helt enkelt. "Ingen makt åt någon" som skämtet lyder.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man kanske kan våga säga att när den politiska debatten bara handlar om vilka taktiska spel de olika aktörerna (och deras gudfäder) vill eller kan trycka igenom, och när horisonten aldrig är längre än till nästa valperiod, så är det inte någon speciellt upplyst eller demokratisk debatt det handlar om. Fråga amerikanerna om den saken, jag har hört många som sagt att kongressen och den politiska debatten i tidningar och media over there idag ter sig både uppköpt och meningslös. Och då har de - vanligt folk - ändå mycket större möjligheter att direkt påverka vem som ska kandidera för dem i allmänna val än vi har.

      Politik där det mesta ömsesidigt beskrivs som särintressen blir - tja, bolagsstämma.

      Radera
    2. Visst kan man säga att det är en rätt löslig paroll: "något har gått sönder i Sverige". Sure enough, men vilket slags framåtsyftande samtal om politik kan man få till med en motpart där många i grund och botten anser att riksdagens (och folkets) rätt att besluta borde sträcka sig ungefär till färgen på cykelställen utanför byggnaden (även om det inte alltid sägs rakt ut)? Ju mindre offentlighet, desto bättre, gimme a godfather every day! Det var inte riktigt den sortens anti-politik Havel förespråkade.

      Radera
  10. Okej. Noterat valfiske i ytterområden av en en komplex problematik:
    Vi ger studenterna lite mer
    vi fixar betyg från tidig ålder
    vi minskar klasserna
    vi - det här va ju jättebra idé kompisar - låter folket bygga större friggebodar.

    Vi vet ju var vi har folket nu: Bygga ut och låna och impa, och så pratar politiker som banknördar.
    Men när Löfvén en enda gång tog ordet "själlös" i sin mun, om den misslyckade och dyra Fas 3, så hördes ett ord man helt glömt bort. Bra.

    Och när S förespråkar mer adekvata studier mot arbetslöshet är det bra.
    Min point var helt enkelt att "något har gått sönder" ÄR dålig retorik.

    SvaraRadera
  11. Point taken, men möjligen blir det så där när ”alla ska med” i partisystemet. Det är nog lättare att vara vass och offensiv retoriker i ett land där det bara finns två eller tre partier som verkligen är med på banan, då kan inget parti krypa bakom de andra. Reinfeldt kan ju alltid ducka och antyda att det där ni snackar om är inte något just *mitt* parti entydigt har velat eller beslutat, det är en samsyn vi har fått kompromissa fram med de andra partierna. Eller det bottnar i en sankmark som vi ärvde av *er* och har fått lägga kraft på att dränera. Eller: det är under långsam utredning.Nej, jag är inte för tvåpartisystem men den modellen gör det svårare att plocka russin när det gäller ansvaret för den politik man för, eller inte har fört.

    Jag föreställer mig att Löfven hade kommit mer till sin rätt mot Carl Bildt eller Bengt Westerberg. De är/var mindre benägna att bara posera som välvilligt kunniga teknokrater som sysslar med common-sense-regerande. Sen känns det ändå som att Löfven vann debatten, han var mer offensiv och tydlig och fick in fler träffar, men det beror förstås också¨på om man gillar Reinfeldts blankslipade stil.

    SvaraRadera
  12. Håller med om debatten. Det finns en emotionell kraft hos Stefan L, som känns äkta. Medan Der Reine står där med sin lilla ironiska blick, som är allt annat än samtalsinviterande. Då är det bra att SL går på som en slugger, Mera sånt.
    Men sen tror jag faktiskt - som alla kunniga säger - att sittande regering kommer att tjäna enormt på Ukrainakrisen. De spelar också ett fint spel med anledning av det. Vi kommer att få höra mer om kommunistfaran. Trots att det är fascistfaran som pågår, både i Ryssland och Ukraina.
    (Däremot ska Putin sluta spela potent visavi de fattigaste grannländerna. Det tror jag alla partier håller med om. )

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, litet kommunister är bra att ha i bakfickan... ;) Samtidigt känns det helt otroligt att regeringen har kunnat smita undan ordentliga debatter om säkerhetspolitiken, om den svenska alliansfriheten.om det fallfärdiga försvaret - när frågan kom upp förra året var det ÖB som beskrevs som den skyldige, trots att det också¨handlar om många års mjölkning av anslagen och en regering som inte verkar tycka att försvaret är något att ha annat än på uppdrag i Centralasien. Senast nu i helgen kom Reinis undan med att säga att "försvarsfrågorna är under utredning till efter valet och i den utredningen sitter sossarna också med". Jahaja. Hade Merkel eller Cameron försökt samma trick hade de blivit utskrattade.

      Radera
    2. Sant. Jag har alltid varit o-vänstrig när det gäller försvaret. Den debatten förde jag också in länkar till för ett år sen. Om du kollar 91: an, så ligger länkar t Agrell där. En av våra främsta fredsforskare men likväl realist.

      Som amatör har jag länge tyckte att 0-försvaret är löjeväckande. Som om globaliseringen kunde bota allt, såklart den inte botar maktlystna paranoida utspel. Ungefär lika lite som den botar arbetslösheten, f.ö.

      Föreställningen om marknad&handel som både välfärdsbringande och fredsbringande är naiv, och har överlevt sig själv. Därmed inte sagt att inte frihandel mellan länder betytt mkt i civilisationen. Men så snart en korkad maktkille börjar joddla om sina fiender är det kört/ Bush-Putin/ ingen större skillnad.

      Radera