tisdag 24 januari 2012

Konsten att förstöra sex med sex

I Stanley Kubricks film Eyes wide shut finns en på en gång distanserad och "moralisk" kamera som noterar hur blaserade partymänniskor glider omkring på jakt efter stegrade sexuella kickar. Den hemliga åtrå som flimrar förbi i Nicole Kidmans drömliv, kontrasteras mot det kalla utnyttjandet av en drogad kvinna, och mot den tristess som ett ritualiserat sexparty utstrålar. Den svarta mässan är tråkig, de kopulerande paren rör sig som plastiga sexmaskiner, likgiltigheten ligger som en hinna kring de maskerade nakna kvinnorna. Så långt Kubricks version av hur de rika utnyttjar varandras sexuella underhållningsvärde.

Men även de fattiga, de arbetslösa, och landsortsborna - begränsade av sina livsformer - kan nu kasta hämningarna och testa varje sexuell stimulans som dyker upp på internet. Det demokratiska nätet, med information och charmerande lätta kontakter, inviterar också till sex med allt och alla, i allt mer bisarra former. Pornografi har alltid funnits, den kan vara angenäm, men it-pornografin konkurrerar med tuffa metoder. Seximpulsen är förutsägbar, men konsumenten måste lockas att köpa samma vara en gång till. Den blaserade förväntar sig maximerat antal erigerade penisar, anatomiska bilder på vidöppna vaginor, våld och stegrad chockverkan. Så vinner den överjävliga pornografin marknadsandelar över den mjuka.

Samtidigt som Amnesty rapporterar att var tredje kvinna i världen har utnyttjats sexuellt, fylls pornografisidorna på nätet med bilder och texter som förnedrar kvinnor. Kvinnor på nätet är ofta sexuella slagpåsar: slynor och slavar, måltavlor för en neurotisk manlighet som inte vill någonting annat än att använda objektet. Penetreringen av kvinnan är ingen lidelsefull gåva, snarare en sadistisk bestraffning, utlösningen är en markör för förnedring och placeras ofta på brösten, eller i ansiktet.
Andra bilder tycks vara på jakt efter den sexuella hemligheten genom att tränga nära inpå genitalierna. Men gynekologi är en platt hemlighet. Glansen i en kvinnas våta könsorgan liknar snigelns glans och de blöta algerna som havet kastat upp. Färgen på en mans sperma är alltid densamma, en blek vätska, som skulle kunna fejkas med potatismjöl och vatten. Det är inte organen som är upphetsande, utan psyket; händelsen mellan två personer som är laddad innan den blir fysisk. Om det är tvärtom kommer entropin att sätta in redan efter första samlaget. Och precis som i Kubricks film kommer det inte att hjälpa med aldrig så konstruerade lekar, när känslolivet stilla står. Naturligtvis är människor olika, liksom deras perversioner, men mediet förstör också budskapet. Och nätporrproducenten är en cyberpsykologisk maktfaktor, en hypermanipulatör i konsten att förstöra sex med sex. När en trettonårig flicka inviteras att göra sexfilm med fistfucking, när förekomsten av sex med hundar, hästar, metalliska instrument och gummimasker är legio på varenda sexsida, kommer snart ingen tolvårig förälskelse att spira utan inflytande från förproducerade sexbilder som slår knut på de känslor pornografin inte kan spegla.

Menar jag att man förstör "det fina" med sex? Ja, det menar jag. Men jag menar också att man förstör "det fula" med sex; det otillåtna och överdrivna mattas ut genom de tvångsmässiga repetitionerna. Vårt behov av snusk överexponeras, på samma sätt som människans låghet exploateras i dokusåporna. Både och är annars sexualitetens storhet. I den mest hämningslösa erotiken finns på en gång extas och kött, himmel och längtan, snusk och total hängivelse. Men det fantastiska förminskas till tricks; det vidrigas och löjligas pornografi; ritualer, lika monotona som programmet i en tvättstuga: Tryck, rotera, pumpa, skölj, skaka, häng. En futil utlösning är vad den pornografiska ekonomin tillåter. Det är bara självsmicker att påstå att vår tid är hedonistisk, den är maskinell.
Som Luce Irigaray skrev i "This sex which is not one", fungerar pornografin som ett ställe dit mänskliga maskiner kan vända sig för periodisk "rengöring", så att de vanliga sociala rutinerna kan fungera till "nästa gång". Och budskapet från marknaden är tydligt: Stanna kvar i den trygghetsnarkomani ni har och köp era små extra njutningar; shoppa könslekar på nätet, via porrfilmer, webbkameror, sexleksaker. Skaffa er en virtuell sexuell kod, så ska vi producera era njutningar och distraktioner. Den marknadsliberale kan ju alltid vända på argumentet och hävda att marknaden speglar vad vi vill ha; miljarder kvinnoförnedrande porrsidor kan väl inte ha fel?

Men när varutänkandet ätit sig så långt in i sexualiteten inträder en sorts slutanvändning av det innerliga; av människans inre, privata, hemliga liv. Allting vräks utåt, som i en fetischerad inälvsuppvisning. När marknaden når den nästan ut- och invända vaginan i den ut- och invända kvinnokroppen, som ormar sig inför mannen, så har den nått vägens ände. Mer finns inte att exploatera. Återstår då det sexualiserade barnet. Det är en horribel affärsidé, men den står tecknad på skärmen: Nätet äter barn. Så snart man blivit övermätt på män, kvinnor, hundar, och sadomasochistiska attiraljer, återstår bara att exploatera barnen. Någon etisk gräns existerar nämligen inte i det sexuella varusamhället; så snart tillväxten inom ett område (säg: poserande kvinna) minskar, söker marknaden ett nytt område (säg: poserande tioårig flicka eller pojke) där tillväxten för en tid kan öka.

Om vår tids religion är sexualitet, och subliminala reklamsignaler kör ut denna religion i alla medier, och har övertagit 70 procent av nätet, så är sex vår tids opium för folket. En ikonoklasm kan då bara komma inifrån och handla om utmattning; en nernötning av de opiatiska bilder som, av försäljningsskäl, hela tiden lovar någonting de inte kan ge. Även det mest förbjudna mister efterhand sin verkan. Likt skräpmat som inte mättar och muzak som ingen hör, förstör dessa bilder sig själva och lämnar konsumenten med ett tomrum som inte heller nästa porrmani kan mätta. Någonstans i kausalkedjan kanske individen (om han är en människa) slutar köpa surrogat för det som är hans eget känslolivs uppgift.

____________________________________________________


Artikeln har tidigare varit publicerad i GP, HD, ST och VK. Samt på Argusbloggen.


Stillbild ur Eyes wide shut.

10 kommentarer:

  1. Visst är det så ! Det är mekansiskt och innehållslöst. Som du säger. Tyvärr också en drog. Men internets lättillgänglighet så är detta säkert ett missbruk att beakta likaväl som alkoholism.

    SvaraRadera
  2. sketabra, hörru! du är min idol, men det visste du väl redan?

    SvaraRadera
  3. Joru, sexuell frihet fick vi, va?

    När ayatollorna kom till makten i Iran 79-80 och krävde att kvinnor skulle gå i skynken minns jag att ett argument som kvinnorna själva angav till att de var positiva till det var att det innebar att de inte skulle bedömas utifrån sina kroppar. På sätt och vis ett bra argument, tyckte jag då. Men helt täckta kvinnokroppar eller inpå vekaste kroppsdelar blottade kvinnokroppar - så länge kvinnan bara finns i mannens (eller marknadens) öga så är båda alternativen lika illa.

    SvaraRadera
  4. Hej alla tre och tack för fina kommentarer: Helena ; du har inga idoler, trodde jag, men vi kan ju heja på varann ; ) Jag vandrade i dina trakter igår och var på vippen att titta in. En annan dag.

    Peter; det är alltid roligt när en man är med i denna klagan.

    NortofS: Sexuell frihet kan man väl i bästa fall uppnå helt individuellt, liksom. Men allt det andra, som bara säljer sig billigt; gäller både brudar och gossar, omopereringar, giftiga bröstimplantat och gud vet allt. Man känner sig bedrövad, inte av att kvinnor vill vara vackra, det är fint, men att de vill se ut som om de tänker göra ett blowjob på första bästa makthavare.

    Jag läser Kerstin Ekmans senaste nu, och det är så härligt hur denna gamla erfarna typ med lätt hand kan beskriva det där utnyttjandet, eller försöken till, av kvinnor som alltid förekommit, även i "de fina" kretsarna vid Universitet och akademier. Jag gillar Grand Finale, även om det är en av hennes mellanböcker. Men hon fortsätter att skriva svensk historia; och den blir allt vemodigare, författaren får något mera cyniskt i tonen...ska återkomma till detta en annan dag.

    Vad beträffar de täckta kvinnokropparna finns det dagar jag gärna skulle beslöja mig. Men som politskt-"religiöst" direktiv är det förtryck, det vet vi ju sen länge. Vad kvinnor som verkligen kan välja själva väljer - är en annan sak. Om jag reser till Marocko - och vill vara ifred - tror jag att jag skulle huckla in mig, och bli ioncognito; oigenkännlig, för enkelhetens skull. Kanske finns det kvinnor där som tänker likadant.

    SvaraRadera
  5. I denna klagan borde det väga jämt mellan kvinnor och män, så jag instämmer. Väl skrivet om något som kan göra en verkligt sorgsen. Räcker verkligheten inte till för oss? Måste vi låta mediebilderna invadera oss till den grad? Måste skenet ersätta det verkliga? Ja. Och det verkar bara bli värre med tiden.

    SvaraRadera
  6. Lennart; ja. Det här är väl bland det sorgligaste-arga jag skrivit, plus någon debattartikel om barnporr på nätet.

    Det behövde sägas, och det är allvar, rena natta, som min mormor brukade säga. Mycket behagligare då att skriva om sina kulturfavoriter, musik och konst. Och naturen, stigarna. Rena vilan.

    SvaraRadera
  7. Grande Final är bra, den ilskan gör mig glad och Ekmans språk är så bedårande vackert, lätt, elegant ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med; Hos henne blir samhälls-"skiten" rolig ibland, hos Öijer och Tåström, (som jag skrev om idag), blir den alltid sorglig.

      Några kan tveka inför dessa förbindelselinjer mellan akademi-författare, poeter, rocksångare: Men för mig är de alla konstnärer; men den sensibilitet som krävs för att se igenom de banaliserade kollektiva önskemaskinerna. ALLA Skojarbranscher...

      Radera
  8. Internet har gjort det betydligt svårare att kalla något alls för excesser eller hypertrofiskt utan att själv bli kallad för bonntråkigt normativ eller kränkande. Det gäller ju inte bara när man diskuterar sex och erotik, utan också till exempel VD-löner eller film (inflationen i special effects som ofta går ut över trovärdiga berättelser och agerande) men det blir extra tydligt just i fråga om sex som idag är en så stark identitetsfaktor.

    Annars tyckte jag EWS var en tydligt freudiansk film, inte genom att den delvis sysslar med det undermedvetna utan genom sin ansats att möta detta omedvetna, begär, lust och så och lyfta upp det till det medvetnas plan. Bill är på en slags farlig skärseldsvandring, en nattresa där han gång efter annan ställs inför lusten på ett sätt som gör att hans liv eller hans relationer är i fara, även om han inte vet det just då - mötet med den prostituerade som kunde smittat honom med aids, orgien som kunde lett till hans död och så vidare. Och han tycks representera oss alla, var och en som verkligen möter "makten att begära". På det sättet måste filmen nog vara litet distanserad, den kommer nära det sensuellt äkta men faller aldrig handlöst in i det, dess ärende är ett annat.

    Både Cruise och Kidman är utomordentliga, tycker jag f ö. Kidman gillar alla (och hon är verkligen en lysande aktris) men Tom Cruises underspel i den här rollen är också mycket starkt (och roligt på ett diskret sätt): Bill är van att göra intryck, att charmera med sitt självförtroende, men samtidigt ser man då och då den där förbryllade blicken eller hör det där "Oh?" och inser att han är just nu bortkommen.

    SvaraRadera
  9. Filmen fick inte så bra recensioner i Sverige. Den var väl för lågmäld. Men sprängstoffet låg under ytan; och begäret - Lacans gamla trumfkort, som man kan säga mycket gott om - tacklades med viss moralisk kärnkraft: Nämligen bilden av alla de utdöende lågorna; det spridda intresset, möjligen också lögnen som gjorde saker fadda.

    Det "rikitiga" begäret låg liksom på drömplanet; medan handlingarna spred sig och förtunnades.
    De var skitfina båda två, Kidman och Cruise! Yess!

    SvaraRadera