torsdag 6 oktober 2011

Tranströmer vare med oss

Är det inte, säger jag till mig själv, i min kvällsliga soliloquy, är det inte någonting med Tomas Tranströmer och Sverige?
Hur kan denna självklara fråga ställas? Han är ju svensk, född här, uppvuxen här, skrivande på svenska. Liksom Lagerqvist, Lagerlöf och Martinsson. Jo, och alla de var också bärare av denna svenskhet.

Men alltså, med Tranströmer – något annat. Han glider som i en eka på en tid av ljus, vattnet glittrar och bara om man kikar ner syns skuggan från båten, och bumlingar på botten.
Han är en som transcenderar tiden, och ändå är han så mycket ett barn av sin tid. 50-tal. 60-tal. Decennier som byggde Sverige, byggde en självmedvetenhet i trygg förankring.

Ingenting av det jag säger nu är något att ha för professorerna, det har jag heller aldrig brytt mig om.
Men jag ser den där sensible mannen, uppvuxen med ensam mamma, morfar, släkt och kusiner. Ser ett samhälle av annan art, mer metodiskt, långsammare. Var och en tar inte studenten, men för de som gör det och går vidare till universitet, för de som kommer från vanliga familjer och stiger in i det akademiska, betyder det någonting.

TT, ser ut att leva i kraft av sina två begynnelsebokstäver, som tillsammans liknar en port, ingången eller utgången till en stad, ett skyddat hus, en rakhet som bär upp ett tak. Samtidigt liknar tecknet ett samhälle som går att lita på. På samma sätt som TT:s klienter i ungdomsvården, måste ha litat på honom, psykologen.

Sällan sedd i debatter denne man, sällan gör han väsen av sig, slår sig sällan för bröstet. Inget vet jag om hans politiska hemvist, men jag vet att en del av hans sinnelag blev kvar i den kristna sfären, och i det okorrumperat gammalsvenska.
Han är på en gång så modern, att varenda en från sextiotalet och framåt beundrar honom, samtidigt så tidlöst förfinad, ansvarlig och ödmjuk, att han ser ut att kunna vända sig om och se torpare och snickare och fiskare i ögonen. Utan att försöka vara folklig, är han en av folket.

Född i en tid när stora delar av alldeles vanliga svenskar fortfarande bar sina författare med respekt och intresse, när folkbildning var legio, och författaraftnar inte i första hand var till för att sälja in sig.
Om det regnar håller folket ett paraply över Tranströmer, om det åskar är han någon annanstans, om det handlar om politik är det ingen som frågar honom.

En känslig man, utan annan makt än sina ord. Stående på en refuge mitt i gatan, i ett samhälle som kör förbi honom till höger och vänster. Men där han står finns en annan riktning; uppåt, nedåt, utåt, och inte minst - inåt.
Sverige vidgar sig, men inte globalt, utan sfäriskt. Tranströmer lever, men hans gestalt är snart inte synlig. Alla de stora babianerna ska köra om och förbi. Gläntan där han en gång satt och mindes första raden av sin första dikt. I en skog som inte längre finns. I ett samhälle som stagnerar. Och låter godheten dö ut i en flod av pengar.

Men det finns en ficka i tiden. Där står Tranströmer, i år och alltid. TT. Ingången och utgången, porten till en stad byggd på andra värden. En plats där riktningarna virvlar förbi, utan att han rör sig. Jag vet, det är en gammal bild av en vis man, och det skäms jag inte för, även om det är en idealisering, även om det är otidsenligt.

Om jag ska göra som TV-gästerna gjorde ikväll, och välja en av hans många rader, väljer jag den här:
De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek.

Och där någonstans: Porten.


_ _ _ _ _ _ _ _

Texten publicerades 1 April 2015 i Sundsvall Tidning, som minnesruna över Tomas Tranströmer

26 kommentarer:

  1. När jag läser din reflexion - väldig bra skriven - känns den betydligt mer värdefull än vad som sas i Babel.

    SvaraRadera
  2. Jag bugar mig också. Förklarad.

    SvaraRadera
  3. Du är banne mig kongenial med Tranströmmer också, vad det verkar. Tack för bra text!

    (Vilket får mig att börja misstänka att det här liksom gammalsvenska med inslag av pur modernism är även din livsluft. Psalmer och E4:an, du vet.)

    SvaraRadera
  4. Det var det bästa jag läst om Tranströmer, högt över (eller snarare djupt under) all eufori under gårdagen! Du uttrycker med dina formuleringar något jag menar och känner och skulle vilja uttrycka, men inte riktigt kan. Tack, Gabrielle!

    SvaraRadera
  5. Fin analys. Tror att du är inne på något.

    Inte bara Tranströmers poesi får oss tydligen att se vår liv på ett nytt sätt, även hans sätt att leva satt i blixtbelysing av Svenska Akademien.

    Behovet av en Tranströmer är tydligen mycket större än vad någon ens kunnat ana.

    Idealbilden av hans liv; bredvid den bilden av hans poesi; och bredvid den (för dem som läst) hans faktiska poesi.

    Denna treenighet (ingen åsikt; läs ansiktena på alla de som uttalat sig i TV; det handlar om något djupt andligt) bildar ett lysande alternativ till våra dagliga liv, till hur vi svarar på livsfrågorna med våra handlingar, varje dag.

    SvaraRadera
  6. Alla era kommentarer, oväntat, i denna tid av Tranströmer per capita. Stort tack för ert intresse. Bråttom. Återkommer med mer personligt svar.

    SvaraRadera
  7. Tack! Uppskattar din text mycket. Känsligt och bra skrivet, funderat och formulerat./Gabrielle RW

    SvaraRadera
  8. Ja, alltså, nu efter genomgångna testresultat på Danderyd kan jag tala om att min verbala förmåga och kognitivt tänk ligger högt över genomsnittet även efter stroken. Så det så. Ni, mina bloggvänner, har alltså på något sätt himla rätt;)

    Tjosan, jag känner mig genast piggare. Fem av sex test en bra bit över det normala. Sen är det den där hjärntröttheten som gör att testet på snabbhet och simultankapacitet ligger en bra bit under.

    Men åter till ämnet: Lennart, du gör mig glad om jag kan formulera något som ligger nära din egen feeling för TT.
    Karin, Anna, Gabrielle, detsamma.
    Jag gick bara in för att se hela mannen så nära min egen upplevelse som möjligt, utan att snegla på andras vetande.

    Och så till sist, Gunnar: Du tog upp tråden med en människas betydelse, genom och utöver själva skapandet, det där som förr kallades nationalhjälte, som vi avskaffat förstås. Men det är ju ändå något som lyfter oss människor, alla, betydligt mer än Fuglesang eller Johnsonkoncernenen eller vad det nu kan vara som prisas i svenskhetens namn.

    Botho Strauss skrev en gång: Människan har förlorat människans bild. Tranströmer är en av dem som ger oss den bilden tillbaka.

    SvaraRadera
  9. PS: Jag har en fullständigt skrattretande obesökt blogg som heter björnstrand backwater, besökt av tre och en halv person per månad eller så,
    men där kan ni läsa en Tranströmerdikt i engelsk översättning; ngt för dom som är intresserade av hur litteratur går runt jorden.

    SvaraRadera
  10. Tak Kirsten, men hvor hen er den lille blå ugle gået?
    Savner den.

    SvaraRadera
  11. "lille blå ugle" og "stensamler" kan aldrig blive enige om, hvor de skal bo, men nu er det hos stensamler her:http://stensamler.blogspot.com/

    SvaraRadera
  12. Det ligner på mig; jeg kan slets ikke bli enig om hvorhen jeg ska bo ;)

    Men nu kikker jeg så efter uglen på naermeste sted.

    SvaraRadera
  13. Tack Gabrielle, så vackert och sant - jag grät.

    PS Kirsten - då letar jag mig tillbaka till stensamler.

    SvaraRadera
  14. Bodil,
    Märkligt, jag kände också ett styng av gråt, men först när jag läste om texten igår, som om någon annan skrivit den.
    Och det är väl, i bästa fall, någon annan som skriver.

    Tack.
    Jag raderar dubbelkommentaren.

    SvaraRadera
  15. Nämen, var kom du ifrån?
    Eloger är bra ibland. Håller igång en.

    Tack.

    SvaraRadera
  16. Hej Jorun, ända från Bryssel,
    trevligt att du kom in.
    Tack igen då.

    SvaraRadera
  17. Du vill inte komma till Porto den 7 december och recitera Tranströmer? Jag håller på att förhandla fram ett litet arrangemang hos den lokala poesihandeln. Handlerskan föreslog högläsning på originalspråket. Jag? På skånska? (Jag talar ingen annan svenska) Hrm.

    Det är nog inte 30 grader varmt i början av december.

    SvaraRadera
  18. Varför inte?
    Din generositet slår på stort igen. Men jag tror du gör det alldeles utmärkt själv; de som har hum om svenska där verkar ändå vara så få. Det blir väl mest att få in rytm och musikalitet, och så klart du kan det.
    Och så kan du ju ta en del översättningar också.

    PS: Jag skulle gärna var i Porto 7 dec. Men jag kan inte sprida lösa löften just nu, eftersom jag dels planerar en resa innan, och sen ska få översättningen att flyta på rätt raskt.

    SvaraRadera
  19. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  20. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera