Här - för en tid sen. Innan alla löven blåste bort i vinden. Naivistisk skiss gjord i Paint i mitten av Oktober.
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I -
I took the one less traveled by
And that has made all the difference.
/Robert Frost
Himlen är ljust violett. Fjällen är ljust blå, liksom stranden i skymningen. Träden helt svarta på udden, och i sjön en spegling av svart och ljust violett. Jag ser att vattnet vid stranden av udden börjat frysa till. Längre ut var det idag en liten sydlig vind.
Flera dagar med strålande sol över ett litet snötäcke, och jag går glad i hågen och ställer mig där solen lyser mest, ner från fjället och ner över insjön där isen redan har lagt sig. Vintern kom tidigt det här året. Förra året var det dimmor och gråväder som gällde i oktober.
Nu är det kallt, och den sortens högtryck som producerat norrsken flera kvällar i rad. Jag står under himlen och hänförs. Allt är oerhört tyst, även mitt på dan en lördag. Och räven har gått förbi visar spåren i snön. Jag tillåter mig att vila i denna tystnad, trots de ständiga rapporterna om helvetet i världen. Men jag står inte ut med att man svälter ut befolkningen i Gaza, så jag skickade en nödvändig slant till den här organisationen. Gör gärna det.
 |
| Foto: Magnus Ström. |
En av många nödvändiga artiklar om den förödande Israel-Palestina-konflikten och Hamas terrordåd.
 |
| Paint it rose...Verk av Banksy i Gaza |
Det fladdrar i sälgens limegröna blad
det rasslar i aspens ljus, det är vinden
nordlig och rå, med regn över fjällen
vattnet i sjön stiger och stiger
träd står i vatten, buskar ser ut att flyta.
Lingonen har trillat av sina kvistar
stigen är en mosaik av blad
och under dem blöt jord
sviktande steg ut mot stranden
där fjällmassivet ligger öppet.
Ögon som ser och ser tills själen
försvinner i blågrå bergens toppar
och markens kulliga tuvor av grönt,
ser och ser och blandar sig med musiken
som sänder Sibelius, Borodin, Brahms.
Klangerna och färgerna och själen
och kroppen som går och går utan
särskilda mål. Vi tar udden idag och kullen
imorgon. Och vägen till platsen
där två sjöar möts i byns början.
Hallonbuskarna lysande ljusgula
omfamnar björkarnas karga stammar,
rönnen är svindlande röd, sjön är grå.
Björkarna avlövade, stammarna dansar.
Nu försvinner fjällen i dis, sedan jag.
(avdelning: Dagsdikter)
Hur mycket av det betydelsefulla i våra liv kommer av våra egna val? Är det snarare så att det viktigaste ofta bara ramlar över oss, kommer till oss som gåva?
Det är intressant, inte minst i kristider, att inse i hur hög grad vi betraktar oss själva som primus motor i våra liv. Det är våra planer, studier, livsval och önskningar, som styr hur allting blir. Tror vi. Men jag skulle tippa att det stämmer till mindre än hälften.
Där jag nu befinner mig, i den ålder där man ser en del av sitt liv i backspegeln, hör jag ibland mig själv, eller en vän, säga: "Varför gjorde jag inte", "varför skilde jag mig inte redan då"; men lika ofta tvärtom "jag ångrar inte en sekund mina år i Peru" eller "nu först fattar jag vad livet med A betydde för mig".
I min backspegel syns förstås den sortens val som vi kallar "egna". Studier, yrkesval, resor, giftermål, flytt till annan ort. Men när jag håller fram decennierna framför mig blir det tydligt hur många viktiga sammanträffanden i livet som snarare fallit över mig, än att jag uppsökt dem.
Eller, vänta lite, talar jag sanning nu? Kanske är det snarare så här: När jag går där i min egenvalda riktning; om det är studier, eller jobb, eller ett envist intresse för litteratur, eller religion; när jag känner mig som om jag går dit näsan pekar, så möter jag ofta någon vars näsa pekar mot mig.
Jag kan på tio fingrar räkna de människor som betytt mest för mig under några decennier; och de flesta av dem har jag inte mött för att jag sökte upp dem; utan av en så kallad slump. Några på en fest, några på en resa, eller i jobb. Jag har fått de här människorna, och det betyder lika mycket för mig som det jag hittat på för egen motor. Flera av dem skulle nog säga detsamma om mig.
I andra kulturer än vår är det här rena självklarheter: Man lever mer tålmodigt i den krets där äktenskap och familj placerar en. Vi egotrippare vill inte vara så bundna; vi vill dagligen och stundligen känna att vi fattar egna beslut; eller att de plikter vi accepterar är våra egna val. Om feminismen handlar om kvinnans frigörelse, så handlar hela västerlandets historia om individens frigörelse; om att få lov att söka sitt öde. Den existentialistiska psykoanalytikern Rollo May kallar det för intentionalitet: att följa den egna viljans inriktning.
Och, visst, man skall aldrig någonsin kväva den där rösten som år efter år frågar sig; Vad vill jag? Eller: Vad var det egentligen jag ville med mitt liv? Paradoxen är det man kanske långt senare erfar; att man ofta ville det som skedde. Att de ting och händelser man inte kunde bestämma över, kom som en gåva. Även om den ibland var en smula förberedd, av det vi drogs till. Vår lust att gå dit näsan pekade.
(Tidigare publicerad i Sundsvalls Tidning)
Vädret är som det ska vara. Det regnar, björken fäller sina löv i vinden, asparna och sälgen har fortfarande viss motståndskraft. Igår var det uppehållsväder och jag gick den långa promenaden till platsen där sjöarna möts, i hopp om att få se det sprudlande lilla forsfallet. Men - inget forsfall. Vattenståndet i den stora Kultsjön är nu så högt att det är jämnt med vattnet i Insjön, så det blir inget forsande. Allt var stilla och spegelblankt och tyst. Jag stod då och då och beundrade den öppna utsikten där jag ser fyra fjäll samtidigt, och tre till om jag bara vänder mig om. Jag vände mig om. Byn låg som en liten koloni i universum och lyste med sina fönster. I huset där aldrig någon brukar vara lyste det också. Några knipor bjäbbade och flög förbi.
Idag lite sol på förmiddagen. Sen mest duggregn. Min granne Janet hade sin sista flyttdag, och min andra granne, Britt, kom och berättade att hon ställt sin cykel på verandan. Och hoppades att det inte störde mig. Be my guest, sa jag. Verandan frigör sig endast under vår, sommar och tidig höst. Ingen sitter där nu. Sen tog jag en tur till brevlådan med några nödvändiga urtråkiga papper. Kort promenad och drog in den ljuvliga kvällsluften. Nu är det fullmåne bakom molnen, och i förrgår kväll såg jag första norrskenet i höst. Snart stänger hotellet, så jag måste passa på att äta där, innan allt är släckt och tyst. Nu kommer natten.
Jag gjorde misstaget - kanske - att se serien "I famnen på en mördare" (en olycksalig svensk översättning av ursprungstiteln "The Sixth commandment"). Jag gjorde det därför att jag på försök genomkorsat tre serier och två filmer på fem minuter, varav alla visade sig töntiga eller ointressanta. Det som fångade mig med The Sixth Commandment är att den är otroligt välgjord - särskilt de första två avsnitten - och fylld med briljanta skådespelare. Det som gör att jag nästan ångrar mig är hur den kyligt kontrollerade psykopaten Ben Field etsar sig fast på näthinnan. Den unge irländske skådespelaren Éanna Hardwicke gör ett fasansfullt exakt porträtt av den inställsamme psykopaten som efter en tid ger vika för det monster han bär inom sig.
Ben Field tog sig in i människors liv för att förstöra dem, och för att tillskansa sig egendom och andra fördelar. Han dömdes för mord och fick livstids fängelse. Serien följer i detalj hur han manipulerar människor, beter sig artigt, lever ett kyrkligt liv och siktar på att bli präst, parallellt med att hans dagbok fylls av sadistiska idéer, mordplaner och utbrott. Hans föräldrar var båda baptister. Han är alltså kristet uppfostrad. Om man talar med Jung kan man tänka sig ett helt överspänt jagideal som krockar med en enorm svart skuggsida, det kyrkliga jaget mot mördarjaget, sadisten. Jag tror verkligen på Jungs idé om överspända jagideal, moralisk övertygelse, auktoritetstro - och, å andra sidan, en växande skuggsida som innebär ansamling av dolda komplex, svarta impulser, kontrollbehov etc. Allt detta finns hos Ben Field, men det finns hos många andra varelser som inte blir mördare, men ändå kan vara smygande destruktiva.
Det som jag omöjligt kan fatta är ändå hur den analysen ska räcka till, i det här fallet. Jag vill få veta vad den rättspsykiatriska undersökningen kom fram till. Det finns ju psykopater som uppenbarligen och bevisligen (hjärnscan) har något allvarligt fel på sin hjärna. En av dessa, James Fallon, har själv berättat om det, och sagt att det som räddat honom var en extremt god omgivning.
Undersökningen på Fallons hjärna gav för handen att: "Compared to a control brain, neuroscientist James Fallon’s brain shows significantly decreased activity in areas of the frontal lobe linked to empathy and morality—anatomical patterns that have been linked with psychopathic behavior".
Så kan det alltså vara även med Ben Field. Men ingen vet, ännu. Troligen kommer två uppföljande avsnitt att redovisa detta. Visst finns det destruktiva familjemönster, och det kan han också ha varit offer för, antingen sexuellt missbruk eller lögnaktighet och moralsadism. Ingen vet.
Om ni nu ser den här serien så tror jag det är bra att ta den som lärobok: De naiva och godtrogna, de utan försåtliga anlag, kan alltför lätt låta sig duperas av "charmerande" psykopater. De finns lite överallt, dock inte i stor skala. Men amerikanska undersökningar har visat att en stor andel företagsledare på hög nivå har de mer "funktionella" sidorna av psykopati - såsom enorm egennytta, hänsynslöshet, känslokyla, manipulation och behov av att kontrollera sin omgivning.
Och apropå skadliga barndomsupplevelser länkar jag till den utomordentliga serien om Patrick Melrose, byggd på Edward St
Aubyns romaner. Där - en pojke som missbrukas sexuellt av sin far, har en mor som tittar bort, och växer upp till en yngling med schizoida skyddsmekanismer och grav alkoholism. Men sen blev han alltså den av litterater högt älskade St Aubyn.
