Trädens anarki och en release

Jag kommer in kall och frusen nu, för att jag satt en stund på en bänk vid sjön. Men det är det värt. Där nere finns alltid en stämning av frid. Och solen gick ner över trädens ännu lummiga kronor i lysande färger. De höstar till sig anarkistiskt, träden. Några lindar är nästan helt avlövade och har fällt sina ljusgröna blad, andra står fortfarande murrigt gröna, kanske de närmare vattnet. Björken är milt orange och pilen, som alltid är sist och uthålligast, bär ännu sina långa slöjor av grågröna blad.

I november reser jag kanske till Köpenhamn, till ett releaseparty för en tidskrift jag medverkat i, ett svenskt-danskt samarbetsprojekt. Det ska gå av stapeln i Nordatlantens hus, ett av de gamla omgjorda magasinshusen vid Strandgade. En lång smal bro leder dit ut. Riktigt stiligt är det, men jag har aldrig varit där, trots mina år i Köpenhamn. Vi får väl se om jag kan övervinna min återstående pandemi-noja och helt enkelt ge mig av, ut i världen, till en fest hvor man kan få snakke dansk igen. Jag lovar inget. Men texten kan ni få läsa här. Senare. 

 

Oktober, hemma hos mig

 

 

Kastanjen. Dagsdikt

 

Vind lyfter trädet

loop efter loop

drar genom grenverket

svävar som dunkelgrön

mumlande skrift.

Å chestnut-tree, 

vind lyfter ljus

moln drar minnen

genom trötta höstens

blekgrå sinnen.

 

Som det hampar sig

vandrar sinnen och minnen

flätar grenar

nuddar stenar

under vatten.

 

Här går hon

som alltid hade rätt

men livet flyter 

stilla stående

kan gå så snett.

 

Å, källa till allt ljus

vad gör små mänskor inte

medan kastanjen kastar

sina frukters stenar

över mörka hus.

Höst kolibri

 

 

"He had grown into the habit of taking refuge in trivial considerations, which enabled him to disregard matters of fundamental importance". Marcel Proust.

Lyckan att höra Sibelius 2:a symfoni en torsdag kväll

Satte på P2, som jag ofta gör, och hörde den härliga finlandssvenskan och gissade genast att det var Esa Pekka Salonen som var igång igen. Och det var han. Nyss utkommen från Covid-isoleringen dirigerade han idag Sibelius 2:a symfoni i Berwaldhallen. Plus en del annat. Det jag hörde var alltså intervjun i pausen, och hur Salonen berättade om sina unga års kringgående rörelse visavi Sibelius. Finlands störste komponist. Orka ta upp den stafettpinnen liksom. 

Som vanligt var Salonen oerhört charmerande och opretentiös. Men detta är kanske en bisak med tanke på vad som sedan följde. Jag satt som fastgjuten med öronen mot radion. Med huvudet fyllt av Sibelius vanvettigt vackra klanger. Ibland är han överdramatisk, men jag vet att det handlar om smärtans erfarenheter, inte om show. Stråkarna går upp i höga nivåer, störtar fram krigiskt, för att sedan sjunka ned igen i den ljuvligt fina melodin, som kanske är en folkvisa. Tror jag upplevde den vackraste instudering jag (mig veterligen) hört av 2:an. Och en av finesserna med Salonens lyhördhet är att han är fena på pauser - pauserna blir liksom en del av musiken, och pianissimot är så soft att tiden stannar.

Man tackar Public Service, och Östersjöfestivalen. Och så skickar jag vidare: Här kan ni höra hela konserten .

Blå himmel, grön-orange fotboll

Som vanligt gick jag ut lite sent, för att slippa trängas med folk. Det var somrigare än jag trott och min hoodie visade sig överflödig. Himlen låg som himlen gör och väntade på att jag skulle se den. Vattnet likaså. Sjön låg spegelblank, änder höll ihop i en liten flock. Kaninerna betade på gräsmattan. Jag fyllde mig med blått och gick vidare under de höga träden; den omistliga pilen som kunde vara målad av Monet och den enorma lönnen som är det praktfullaste trädet. Här och var luktar det bajs och jag vet inte om det är folk som glömmer ta upp efter sina hundar. Hundarna voffar och viffar, men dessemellan är det tyst. Jag står stilla och tar in det alltmer illande blå. 

Går vidare förbi den stora fotbollsplanen som nu är upplyst med starka lyktor. Sätter mig på bänken intill och vilar. Där inne spelar två lag i orange och ljusgröna kläder. Jag noterar att nästan hälften av dem är svarta pojkar. Även en av lagledarna, en kvinna, är svart. De andra pojkarna ser ut som svenskar gör mest. I en paus går jag fram och pratar lite med dem. Får veta vad laget heter. Frågar om ett och annat. De säger att många av pojkarna kommer från utkanten av stan. Men klubben har namn efter stadsdelen där vi bor. 

I pausen dribblar de svarta pojkarna boll med varandra. De ser ofantligt lätt ut, som en andra natur. Om något är detta en bild av integration. Här är de, allihop, pojkar kring bollen. Och precis som i de riktigt stora lagen har deras talang ingenting att göra med deras härkomst. Fotboll är på det viset anti-rasistiskt. Or so I hope.

 

Lindarna och Skönheten

Och så kom det en till kväll, vacker som en tavla. Jag hade just avslutat ett långt samtal med min äldsta, bästa vän, och drog ut i parken. Någonting händer när man sysslat med sina egna bilder några dar, eller konst överhuvudtaget; man kommer ut i naturen och ser allt som måleri. Färgerna som djupnat faller ner från träden i stora elementära sjok av mörkgrönt, himlen är illande blåviolett, vattnet blänker i kornblått, violblått, mörk materia. Det var svindlande vackert ikväll. 

En båt låg ute på vattnets spegel i silhuett mot den svagt rosa himlen. Kullarna svängde i ljuset. Himlen i zenit var mystiskt obeskrivligt blå. Jag var fullständigt lycklig. Mindes med ens hur det var ibland när jag kom ut från konstvetenskapen där vi sysslat med bild i flera timmar: Hur jag plötsligt såg världen som konst. Till och med en rondell där bilarna låg med röda baklyktor kunde vara vacker. Men, som alltid, framförallt träden, vattnet, himlen, våra eviga vänner. Och aldrig har jag som ikväll lagt märke till hur just lindar har enormt knotiga, bulliga stammar nere vid roten. Måste ut och rita av dem innan det blir för kallt. Likaså den trolska jättestenen som isen flyttade för 400.000 år sen.