tisdag 22 december 2020

Domens dag

Det er lysår mellem mig og Regine Olsen, sa Kierkegaard. Jag tror honom. Jag genomgår nämligen en ljusårsfeeling; känslan av avstånd och inte sällan förakt för de varelser som inte kan ta en universellt livshotade pandemi på allvar. De vars ljusår är endast bling-bling. 

I februari, eller om det var mars, när alla ännu var som dunungar i förhållande till pandemin, skrev jag på twitter: 2 miljoner kommer att dö. Vi närmar oss det, och jag tror min intuitiva bedömning var i underkant. Sedan dess har vi gått igenom en underligt overklig Via Dolorosa, där de flesta som dött varit någon annan, någon annanstans, och där alltför många av oss har trott att vi är skyddade, odödliga, såna som pesten inte biter på. Jag behöver inte gå in på de förfärliga konsekvenserna av både myndigheters brist på förberedelse och vissa gruppers nonchalans inför död och liv. Ni vet ju redan. Men det är inte ointressant att nämna just festprissarna vid Stureplan, politiker på party, Donald Trumps upprepade folksamlingar och fester i Vita Huset med påföljande smittor och anställda som måste kapa både tår, fötter och halva ben. Den oerhört självupptagna maktlystnad eller njutningslystnad som dessa beteenden uppvisar är helt enkelt skamliga, ur varje etisk synpunkt. Att kasta sig ut i julhandeln medan mängder av människor smittas och dör, och sjukvårdsarbetarna sliter ut sig i dubbla pass, är också fullständigt oetiskt, lågt och möjligen infantilt. 

Om vi kan hjälpa de sjuka, de smittade och de som arbetar i vården genom att avstå från några av våra barnsliga små njutningar, inköp, fester, bling-bling, så ska vi göra det. Det är djupaste allvar nu. En skiljelinje kan man säga, mellan att ta ansvar för sitt eget och andras liv och död, eller att inte göra det. Det är möjligt att vi lever i Kali Yuga, den sämsta tiden, enligt hinduerna, mycket tyder på det, även om jag bara tar de stora religionernas termer symboliskt. Kali Yuga innebär en gradvis försämring av den moraliska ordningen hos människorna. Och - utan att vara det minsta muslimsk - ser jag hur även deras lära kan tolkas symboliskt, för den tid vi befinner oss i: 

"När den mest onda medlemmen av en stam blir dess härskare, och den mest värdelösa medlemmen i en gemenskap blir dess ledare, och en man respekteras endast av rädsla för det onda som han kan göra, och när ledarskapet ges till människor som är ovärdiga det, väntar domedag".

Har det funnits någon ovärdigare president någonsin än Donald Trump? Har det någonsin funnits en ledare som gett så fullständigt fasen i vad folk lider av under en pandemi? Har det funnits någon mer ansvarslös gris i Vita Huset någonsin? 

Och då har jag inte ens kommit in på den andra sortens ondska i världen, den religiösa moralismen hos ayatollor och Saudiarabiska härskare, som hugger händerna av en tjuv och ger otrogna kvinnor en dödsdom. Det är farligt med sträng och bestraffande moral och det är farligt med likgiltig omoral.

Så då är jag tillbaks hos Kristendomen och den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, ska ni också göra mot dem. Barmhärtigheten är störst.

Om det finns en dom - och då menar jag återigen att domens dag är symbolisk - så gäller den detta: Har du brytt dig om dina bröder och systrar, på en buss, i en affär, på ett tåg, och alla de som arbetar i vården och är slitna. Kan du avstå för deras skull? Och om inte - vem är du då?

 


 P.S. Den 27:e börjar vaccinationerna.

Julpresenten: Rachmaninoff

John Gardner dirigerar orkestern i Consertgebouw i Amsterdam. Ljuvligt lekfullt och dramatiskt. God Jul. 

 


söndag 20 december 2020

Sista advent

 


 

Målning: George de la Tour, Magdalena med ljuset, 1640. Finns i Louvren, Paris.

fredag 4 december 2020

Tiden, overkligheten

I ett samtal med S häromdagen hörde jag mig själv säga: Tid är allt jag har.

Vilket i sig är overkligt, för ingen vet ju hur mycket tid den har. 

Men nu, alltså nio månader efter pandemins utbrott i Sverige, ser tid helt annorlunda ut än den gjorde innan.

Jag får en översvämning i lägenheten, nödvändiga reparationer inleds, jag reser till landet med min syster som jag inte träffat på flera år. Jag stannar kvar på landet två och en halv månad. Allt annat står på vänt.

Saknar nu skogen, havet, och promenaderna med min syster. Men samtidigt är jag totalt cool, i förhållande till nästan allt, utom den jävla smittan. (Har definitivt munskydd på mig om jag åker buss eller går på apotek eller Coop). Det finns en distans till det mesta.

Coolheten har ett oklart samband med att det inte är så mycket jag kan göra åt att denna tid ser ut som den gör, att mitt sociala liv stannat av, att vi alla måste vänta på vaccin. Den kommer sig också av att det märks - för min del - hur lite man behöver. Det räcker med att nån är lite snäll, räcker med vacker musik, en bra film, en kul kontakt på twitter, samtal med vännerna, en promenad när de flesta andra gått hem.

På landet hann jag uppleva både brittsommar med bara fötter och mycket solsken, dimmiga oktoberdagar och den första snön i november, kraset under fötterna. Stilla dagar och blåsiga, månen som vandrade från ny till full och från nedan till ny, om igen. Stjärnorna på himlen.

Ibland känner jag mig som en växt, som bara stillsamt växer vidare utan åthävor. Ibland tittar jag på min samling tavlor - alltså de jag själv målat - och blir upprymd. Här ska målas mer. Men jag skulle behöva en ateljé. Ändå känns ingenting bråttom, det är liksom que sera sera, det blir som det blir, som råder.

Vill ogärna avsluta det här stycket med nån sorts sens moral, men ändå: Kanske är det med en katastrof av pandemins art som man märker vad som är viktigt och inte. Något sorts begär efter ditt och datt som människor har måste helt enkelt sansa sig. Konsumismen pågår visserligen på Drottninggatan, men jag är gudskelov inte där. Och det man behöver till vardags finns att få levererat på nätet.

Klockorna har stannat. Jag tittar på den höga almen på min gård och tänker: Om fem månader står den i knopp, i maj blommar den. Undret.

 


söndag 22 november 2020

Sista dagen vid kusten

Klangen, den alltid likadana klangen i de där orden: Sista dagen. Man minns det från sin barndoms sommarlov. Sucken när chauffören Sjöblom kom och vi packade in sommarens kläder, syltburkar och krukväxter i hans taxi. Sucken när man närmade sig Roslagstull, Johannes skola, gatorna, mamman som satte upp en sorts min av fin dam, nästan omedelbart vi närmade oss stan. På landet var hon ju mer avspänd.

Jag är inte ett barn. Men vi är alla ett litet barn, inom oss. Idag fasar jag för bussresan i morgon, i denna pandemi-tid som slår obarmhärtigt hårt mot det lilla landet Sverige. Jag ska inte älta FHMs strategier här, men om alla hade munskydd på den buss jag ska resa med så skulle jag vara lugnare. Så jag hör på råden från WHO och världens alla smittskyddsläkare och tar mitt munskydd på mig, samt virar in mig i en sjal, som en beduin. De tål öknen, jag ska tåla Corona-slummen.

Idag var här strålande väder. Klar sol och glittrande blå fjärd. Jag gick i solgatan mellan granarna och kom ner till öppet vatten, satt länge i skönhetens famn, där jag gärna hade suttit länge än. Jag är inte mycket för världens strid och kiv, numera, om någonsin. Skulle gladeligen stannat kvar här ute, om det inte var så att det kom andra gäster till det lilla hus jag hyr. Jag har trivts. Talar om för mig själv att jag har en strålande förmåga att improvisera och känna mig hemma nästan i vilket hus som helst. Detta var en bra stuga. Detta var en bra tid.