Havet, fjärden, solnedgången

 

Gjorde en tur till fjärden alldeles innan solnedgången. Glädjer mig åt den gamla skogsvägen som ännu har en grön remsa i mitten. Som i min barndom, tänker man, ofrånkomligen. Här var den stora skogen, där man inte sällan såg älg, nu är den bitvis skövlad av skogsmaskiner. Jag går inte in där längre, jag tar vägen. Kommer ner till Bergängens gård, som är lika vackert belägen som den alltid varit, på en kulle ovanför fjärden. Går vidare ner mot vattnet, förbi den spensliga alskogen, och sätter mig på en urgammal sten. Fjärden är spegelblank, det är fullständigt tyst, och solen går långsamt ner på andra sidan. Jag kisar i ljuset; ser att till och med vassen förlorat sin färg, och alla träd och buskar har fällt sina löv. Idag är det riktig november, lite kyligt, min andedräkt ångar.

På förmiddagen såg jag tre rådjur utanför verandan. Tog fram kikaren för att riktigt se dem. Den mörkbruna bocken är vackrast. Mannen som jag hyr hos nänns inte skjuta dem längre, trots att han är en gammal jägare.

En annan dag gjorde min syster och jag en tur vid havet. Gick mellan höga tallar och granar på en mjuk stig som prasslande av fallna löv. Gick förbi den lilla sandstranden och vidare ut på klipporna vid Simpnäs. Hit gjorde familjen utflykter "förr i världen", och här uppe i en bergsskreva har jag sovit över, en sommarnatt. Nu gick syster och jag och lullade i stämningen vid klipporna, pratade lite, tog in ljuset, som blev alltmer rosa i solnedgången. Det var en återkomst, på många sätt. Utanför oss låg Källskären, och Simpnäs klubbs fyr. På Källskären finns ett enda hus. Där bortom endast Ålands hav. Vi stannade tills fyren började blinka i skymningen. Som man gör.  

 

Konstnären Laris Strunke är död

Laris dog tidigt på Torsdagens morgon mitt under den pågående resultaträkningen i USA. Han hade varit sjuk en tid. Laris jobbade alltid, han hade sin ateljé i ett av de före detta orangerierna i Hagaparken, där de stora målningarna fyllde väggarna. Där intervjuade jag honom en gång, och häromdagen länkade Kulturnytt till det programmet så att jag fick höra det igen. En mycket yngre version av mig talar om konst. Intervjun med Laris är levande. Lyssna.

Novemberljus

Gustave Loiseau: Landskap med träd.

Fjärden

Bara det att bo så att jag kan öppna dörren och se rätt in i skogen gör mig glad. De stadiga stammarna av tall och gran, de murriga färgerna som här och var lyser till i guldockra, eller ljus rost från de sista lövträden. Månen som om kvällarna seglar över en äng och sen går ner bakom muren av granar.

Nu gick jag den gamla vägen ner mot fjärden. En vacker skogsväg, blandat löv och fur. Det sista gula har blåst av hasslar och björkar, bara en och annan ek framhärdar med rostbrun envishet. Men tallarna är gamla och höga och fulla av karaktär. Brunt och grått. November.

Kom ner till fjärden, som lite längre söderut mynnar mot havsbandet och öarna Idö och Arholma, och Villösan, ett av vår ungdoms utflyktsmål. På denna fjärd har jag snirklat mig ut till havet, över grynniga områden, där min Oslojolle helt snällt drog upp sitt centerbord* under mig. Jag har också seglat ner till våra vänner söderut, en gång i en vind så stark att jag knappt kunde lägga till vid deras brygga.

Idag var det sån vind: Jag stod vid stranden, intill de höga ranka alarna, och lät blåsten vina runt öronen. Ute på fjärden rullade vågorna in från syd/sydväst och bildade gäss, kastade sig över de små kobbarna i bubblande vitt. Annars de blågrå nyanserna, gröngråblå vid sandstrandens vatten, mörkgrå ute på fjärden, försvinnande i dis på andra sidan. Svarta holmar tecknade sig mot dimgråa toner, bara vassen lyser nu i Burnt Orange. 

Här uppstår i stundens vandring en viss urgammal glädje: Allt som bara finns. Även i November. Motvikten till en civilisation som är fullständigt på fallrepet.

 

Harald Lindberg, den gamle Roslagsmålaren har målat denna bild av en mycket tuffare tid vid kusten. Timmerbogserare. Även när jag var barn kom dessa timmerlass över havet. Ibland - i hårt väder - kom  stockarna loss och drev iland vid stränderna. Min pojk-kompis och jag drog hem dem över vattnet och byggde en flotte. Some Huckleberry Finn.

 

*Centerbord fakta

Till de döda och älskade

 

                        

Per Kirkeby: "Komposition, Læsø", 1988.
 

"Konstnärens verklighet tar plats som ett alternativ till alla de andra ”murarna” i världen; de mytologiskt eller ideologiskt betecknade, de funktionella, de förvittrade, de bombarderade, fängelserna, de graffititatuerade.
Konstverket liknar en protest: Det får världen att stanna upp, det mekaniska urverket att krackelera. Bortom förförelsen är allt på väg mot ett bråddjup".

Se min tidigare text om Per Kirkeby, ur Konstperspektiv, här.

 

Gå vilse

Jag gick hemifrån vid 4-snåret. Tog den gamla vägen, sneddade förbi 60-tals-kåkarna och kom ut på den gamla stigen genom storskogen. Stigen såg ut som en stig ska, nedgången mark med lysande nedfallna löv och blanka rötter, lite stenar. Tills jag kom ut till hygget. Enorma hjulspår på en halv meters djup, en seg och gungig remsa gräsmark mellan hjulspåren. Rotvältor. Kvarlämnat skräpvirke. Lerigt, vått och oframkomligt. Stigen fanns inte. Jag framhärdade med gungande steg på lösan mark. Trodde jag kunde runda hygget och nu var på väg hemåt. Istället hamnade jag på andra sidan skogen, vid vägen som går utmed fjärden. Väl där känner jag åter igen mig. Följer vägen med de gamla husen, visste att det finns en skogsstig, som vi gått i alla år för att nå sandstranden. Den brukade vara en genväg hem. Jag genade alltså in bland gran och tall, steg upp och ner på små bergknallar och ner igen. Stod igen framför hjulspår. Obegripligt ful mark. Ingen stig. Fanns det något jag kände igen? Ja, den tätt planterade granskogen som nu vuxit upp tyckte jag mig veta något om. In bland träden. Lång promenad över död mark, ingenting växer under planterad skog. I gengäld fastnade jag - när jag väl kom ut ur grankistan - i småbusk, hoptrasslat gräs, sunkig mark med många hålrum, väta.

Nu såg jag var jag befann mig. Aha, jag hade gått ungefär till fotbollsplanen, en omväg på en kilometer. Fail again, fail better! Tillbaka utmed granskogen, försöka komma över diket ut på ängen, men dikena var så djupa, våta och mörka att jag inte pallade. Trevade mig långsamt tillbaka till platsen där den gamla stigen förr tog sin början. Den fanns inte. Vad som fanns: En bit ängsmark sönderkörd av samma brutala hjulspår. Vått, snärjigt och djävligt. Tänkte: Om jag följer hjulspåren kanske...Tappade helt lusten. Vände åter mot den stora ängen som fortfarande spred lite ljus över Ödet. 

Jag hade redan varit ute i två timmar och mörkret föll allt tätare. Marken var onaturligt gropig. Jag tänkte på att jag borde ha en mobil med mig även i en skog, inte bara - som jag brukar - när jag går upp på fjället. Om jag föll härute i pissfukten i mörkret skulle nog ingen höra mig. Det gällde att inte gå snett, inte bryta något ben eller stuka en häl. Diket vid ängen var så brett att jag fick klara det på alla fyra. 

Återstod en hel massa trassel i oigenkännlig skog där små busk petade mig i ansiktet så jag måste värna mig med både fötter och händer. Sen kom de upplysta tomterna som inte hjälpte så värst eftersom man inte ser vare sig väg eller mark när tjusiga laternor lyser upp mörkret (När man går i "äkta" mörker  ser man faktiskt bättre). Homsade förbi tomter jag inte kände igen. Vilade på okänd veranda och stirrade på en parkerad ful motorbåt. Gick fel igen. Kom sen äntligen ut på "vår" väg. Klockan var kvart över 7.

Märkligt äventyr det här, tänkte jag. Intressant att se hur man funkar på känd mark som blivit okänd. Jag tror det är stoikerna jag tar i hågen i såna lägen. Man blir nyfiken på hur man ska komma igenom det. Mörkrädd ute i skog och mark är jag inte heller. Men jag hörde några skott någonstans - det är ju älgjaktstid - och visslade en stund så ingen skulle tro att jag var en älg. Dagen efter var jag muskulärt mörbultad. Så som jag inte varit sen jag gick upp och ner till fjället sist. Med Gerd, hösten 2014. Men då visste vi ju precis hela tiden var vi var.

Målning: Gerhard Nordström

Winter is coming

Jackson Pollock. Number 21.