Gå vilse

Jag gick hemifrån vid 4-snåret. Tog den gamla vägen, sneddade förbi 60-tals-kåkarna och kom ut på den gamla stigen genom storskogen. Stigen såg ut som en stig ska, nedgången mark med lysande nedfallna löv och blanka rötter, lite stenar. Tills jag kom ut till hygget. Enorma hjulspår på en halv meters djup, en seg och gungig remsa gräsmark mellan hjulspåren. Rotvältor. Kvarlämnat skräpvirke. Lerigt, vått och oframkomligt. Stigen fanns inte. Jag framhärdade med gungande steg på lösan mark. Trodde jag kunde runda hygget och nu var på väg hemåt. Istället hamnade jag på andra sidan skogen, vid vägen som går utmed fjärden. Väl där känner jag åter igen mig. Följer vägen med de gamla husen, visste att det finns en skogsstig, som vi gått i alla år för att nå sandstranden. Den brukade vara en genväg hem. Jag genade alltså in bland gran och tall, steg upp och ner på små bergknallar och ner igen. Stod igen framför hjulspår. Obegripligt ful mark. Ingen stig. Fanns det något jag kände igen? Ja, den tätt planterade granskogen som nu vuxit upp tyckte jag mig veta något om. In bland träden. Lång promenad över död mark, ingenting växer under planterad skog. I gengäld fastnade jag - när jag väl kom ut ur grankistan - i småbusk, hoptrasslat gräs, sunkig mark med många hålrum, väta.

Nu såg jag var jag befann mig. Aha, jag hade gått ungefär till fotbollsplanen, en omväg på en kilometer. Fail again, fail better! Tillbaka utmed granskogen, försöka komma över diket ut på ängen, men dikena var så djupa, våta och mörka att jag inte pallade. Trevade mig långsamt tillbaka till platsen där den gamla stigen förr tog sin början. Den fanns inte. Vad som fanns: En bit ängsmark sönderkörd av samma brutala hjulspår. Vått, snärjigt och djävligt. Tänkte: Om jag följer hjulspåren kanske...Tappade helt lusten. Vände åter mot den stora ängen som fortfarande spred lite ljus över Ödet. 

Jag hade redan varit ute i två timmar och mörkret föll allt tätare. Marken var onaturligt gropig. Jag tänkte på att jag borde ha en mobil med mig även i en skog, inte bara - som jag brukar - när jag går upp på fjället. Om jag föll härute i pissfukten i mörkret skulle nog ingen höra mig. Det gällde att inte gå snett, inte bryta något ben eller stuka en häl. Diket vid ängen var så brett att jag fick klara det på alla fyra. 

Återstod en hel massa trassel i oigenkännlig skog där små busk petade mig i ansiktet så jag måste värna mig med både fötter och händer. Sen kom de upplysta tomterna som inte hjälpte så värst eftersom man inte ser vare sig väg eller mark när tjusiga laternor lyser upp mörkret (När man går i "äkta" mörker  ser man faktiskt bättre). Homsade förbi tomter jag inte kände igen. Vilade på okänd veranda och stirrade på en parkerad ful motorbåt. Gick fel igen. Kom sen äntligen ut på "vår" väg. Klockan var kvart över 7.

Märkligt äventyr det här, tänkte jag. Intressant att se hur man funkar på känd mark som blivit okänd. Jag tror det är stoikerna jag tar i hågen i såna lägen. Man blir nyfiken på hur man ska komma igenom det. Mörkrädd ute i skog och mark är jag inte heller. Men jag hörde några skott någonstans - det är ju älgjaktstid - och visslade en stund så ingen skulle tro att jag var en älg. Dagen efter var jag muskulärt mörbultad. Så som jag inte varit sen jag gick upp och ner till fjället sist. Med Gerd, hösten 2014. Men då visste vi ju precis hela tiden var vi var.

Målning: Gerhard Nordström

Winter is coming

Jackson Pollock. Number 21.

Stenhällen

Alldeles utanför familjens hus, där verandatrappen slutar, ligger en stor stenhäll i granit. Om sommaren är den uppvärmd och man går på den med glada fötter, eller ligger utsträckt i middagssolen. Nu är den mest vacker att se på. Hela huset vilar på en grund av flata stenhällar. Här byggdes inte på lösan sand. Men just stenhällen framför huset är halva anledningen till att det byggdes just här. När jag var barn och ung stod det en liten lada på den stenhällen. Där hade bönderna, före oss, tröskat sitt korn, råg, vete och havre mot graniten. Vi gick in dit ibland i doften av gammalt boss, och såg solljuset strila mellan de glesa springorna i väggen.

Just det faktum att det stått en lada på hällen blev servitut för att få bygga där. Innan dess bodde vi i det härliga gamla bondhuset, med lada, vedbod och snickarbod intill. Pappa köpte det av en bonde, samma år jag föddes, och där levde vi alla våra somrar. Ibland var vi systrar ute på vintern med mormor och åkte skidor. Det jag mest minns är mormors skratt, och hur hela magen guppade.

Senare, när vi var tonåringar, sålde pappa av det gamla huset och byggde nytt här nere, närmare vattnet. Kanske också med tanke på lite bättre bekvämligheter på gamla dar. Men de gladaste sommardagarna och den lyckligaste tiden i familjen är förknippade med det röda bondhuset. Det nya huset är ståtligare, arkitektritat, med en storstuga som är vacker. Men för mig är det alltid något lite dystert förknippat med det nya huset. Jag ska inte gå närmare in på tusen orsaker till det.

Bondhuset räckte gott för oss alla, tre systrar i sovrum på övervåningen, ett sovrum för Ma och Pa, och kök och vardagsrum där nere. Samt en lillstuga där jag allt oftare bodde som vild fjortonåring. Nu har vi sedan många år en bra granne i det gamla huset. Och ingenting är som förr. Aldrig i världen är någonting som förr. Det är den salta sanningen, nostalgiker! Men stenhällen är som den alltid varit, någon miljard år gammal.

Höst - oåterkalleligt

 

 

Utan titel, 1994. Per Kirkeby. Litografi.

Tacksamheten

Sitter på min barndoms trapp och glor ut över ängarna. Det skymmer. Bara himlen är ännu ljus. Äppelträden har gula löv och äpplena är redan plockade. Jag ser mot klungan av träd intill ladan, där det brukade hänga en gunga. Ser mig själv som liten gå iväg på stadiga ben till den där gungan. Satt där länge och smågungade, medan jag såg ut över blomsterängen, tittade på kalvarna på andra sidan staketet. Väntade på att mamma skulle ropa in mig till middagen.

Himlen över mig fotar en massa minnen. De saknar sentiment. Så många gånger har jag kommit ihåg dem att de liknar något i en bok man läst tjugo trettio gånger. Min pappa och jag intill flaggstången, när vimpeln skulle upp. Min pappa som alltid hade något tryggt och stadigt över sig, något varmt. Mamma är mer någon som donar. Kokar sylt, lagar pannkakor, rensar svamp, eller läser en bok. Vi hade kul i vår familj, ofta, det är jag tacksam för. Men min mamma var lite oåtkomlig på ett underligt vis. Helt okej att samtala med, men oförmögen till vanlig moderlig sensualism. Minns inte knät, minns inte famnen, men jag minns min pappas varma klapp om kvällen.

Men allt är inte familj. Här i deltat mellan nu och då dyker också andra människor upp. Bönderna här ute, som alltid tyckte om mig. "Nämen se är det Gabban som kommer" sa de. Närmast fanns bonden Erik som jag gärna vandrade över till själv. Var med honom när han samlade hö, eller matade hönsen. På min födelsedag kom han med en skål nykärnat salt smör. Sen fanns familjen Bernhard, fyra barn och Gullan och Gustaf som var härliga människor. Där var jag alltid välkommen. Ibland blev min mamma avundsjuk för att jag tyckte så mycket om dem. Då ringde hon och sa att jag skulle komma hem för jag måste handla ditt och datt hos handlarn och cykla hem med.

På andra sidan viken fanns Arne och Sven och kärast var nog Lasse, som jag skrev om här. Alla dessa somrar, med vänner i segelbåtar och kajaker, ja vännen Peter och jag byggde till och med en flotte tillsammans. Det vilda havet och den lugna naturen. Stämningen i ett litet landskap vid Roslagskusten. Friheten vi fick av föräldrar som sällan var oroliga. Nattcyklandet till och från fester. Korvgrillandet ute på skären, och en rask motorbåt hem med nån grabb som körde så det dunkade mot vågorna.

Kossorna, som vi matade med gräs, genom staketet. Kalvarna, som vi fick ge en spann mjölk, hos storbonden Pettersson. Fåglarna, rådjuren, strömmingsfisket. Tre månader varje år i det eviga gamla Sverige. Tacksamheten för det är närmast överpersonlig, även om det var min pappa som gav oss allt detta. Den vilar som en stilla summerton i själva luften, i ljuset, i de gamla träden. Asken, kromgul, intill den svartgröna granen. Aspar och björkar vars stammar lyser i skymningen. Marken som sviktar lätt under ens fötter, de gamla stigarna. Det är inte ett uns nostalgiskt. Det är bara en stor del av den erfarenhet som är jag. Sen finns det ju en hel del man inte precis tackar för. Och himlen blickar ner och säger ingenting. Den vet.

 

 

Och på söndag är det Tacksägelsedagen. Vår bleka motsvarighet till amerikanska Thanksgiving.

Nobelpriset i litteratur 2020

 All Hallows, av Louise Glück

  

 

Och här ur intervjun i New York Times:

"You’re writing to be an adventurer. I want to be taken somewhere I know nothing about. I want to be a stranger to a territory. One of the few good things to say about old age is that you have a new experience. Diminishment is not everybody’s most anticipated joy, but there is news in this situation. And that, for a poet or writer, is invaluable. I think you have always to be surprised and to be, in a way, a beginner again, otherwise I would bore myself to tears. And there have been times when I have, when I’ve thought, you know, you wrote that poem. It’s a very nice poem, but you already wrote it."

Hela intervjun kan ni läsa här.