måndag 23 december 2019

My late husband





Många känner nostalgi så här vid jul har jag märkt. Det kan vara barndomen som skimrar till, eller ett landskap där man gärna vistas vid jul, en farmor, en mormor, en morfar, för somliga kanske en särskild hund, man var mycket fäst vid. Jag har en sån hund i minnet, men saknar henne bara ibland, om sommaren. Men de allra flesta årstider kan jag sakna min man. Han var en mycket ovanlig svensk, kan jag lugnt säga; full av charm och intelligens, humor och förbiilande värme, som plötsligt kunde dyka ner skarpt i en psykologisk insikt eller närvaro. Och så var han ju vacker, och vi passade så bra ihop.
 
 

Bo i något museisammanhang





 Bo utanför Stockholms Stadsmuseum.

Bo Lagercrantz, som yrkesman, kan ni läsa om i den här artikeln om Stadsmuseets stormiga år. Och på nätet finns hans senare böcker: Ögon att se med, Luther, Cranach och kärleken, samt bibliografin om Hilding Linnqvist.
Bo som vän, kompanjon på alla färder och lovely lover, kan ni ännu inte läsa om någonstans. Vi får senarelägga det.
Bilden högst upp är från en släktsammankomst, där Bobo (längst upp t.h.) kan vara högst 35 år. Man ser skimret över hans dagar.

 


Återigen från jobbet på Stadsmuséet.