söndag 17 mars 2013

More is more: Sibelius

Jag ska inte vara musikkritiker, bara pröva en ny erfarenhet: För det blev så att jag gick till närmaste kyrkan och hörde Sibelius Symfoni nr 2.

Singlade slant mellan Bach och Sibelius, och den gamle finnen vann. Denna dag, denna konsert, var ett lyckokast. Matteus symfoniorkester, under ledning av Sonny Jansson gjorde sitt yttersta. (Jansson är en eldsjäl i kyrkomusiken; ansvarig för en rik variation i utbudet, därtill lärare på KMH.)

Jag förutsåg Romantik och dessutom National. Det förklarar nästan ingenting. Inte heller sitter jag där, tagen av en eldstorm, och försöker hitta förklaringar. Men vissa saker ger sig. Efterhand. Liksom det verkar göra för Sibelius själv. Första satsen börjar lite flipprigt, trevande, men fortsätter stegvis upp i väldiga crescendon, långa linjer av bussande stråkar, färger, klanger, interfolierade med melodiska teman. Det känns att han är samtida med Mahler och Stravinsky, och befryndad med de yngre; Shostakovich och Bartók.

Men mest tänker jag på Mahler; tänker också på att dirigenten tar fram just det mahlerska hos Sibelius; de liksom vanvettiga övergångarna, pizzicatton och fortissimo, sångliga stycken och brassande energier hos blåsarna. Mest får han det att handla om energi. Krafter, ljuva och demoniska, som spelar genom människan.

Eftersom jag kan mer om konst än om musik blir Sibelius en abstrakt expressionist. Han målar med starka färger, drar upp djärva linjer, släpper en klott färg och överger den, målar över. Rött, djupt rött. Orange. Koboltblått och en omöjlig Viridiangrön. Men det funkar. Jag blir soundet. Ingen onödig tanke passerar min skalle.

Samtidigt finns romantiken där; han fogar in en bård av folkvisa i den abstrakta kompositionen. Hur kan musiken tåla det? Det gör den. Den har fullt med olika rum. Och Sibelius är en gränsgångare, ett barn av övergångstider; det nya spränger det gamla, men det gamla finns kvar som en liten bleknad ramsa; en vallvisa. Ett fönster står öppet mot kossorna i hagen.

Bilderna fortsätter; jag ser Sibelius måla som Josephson, men inte den alltför detaljerade Näcken i silverbäcken; utan en skiss, där bara det forsande vattnet, en vit kropp, och en stor svart sten antyder sommarnattens sena ljus.

En "fumlighet", som i en skiss. Och jag märker att en anledning att tycka om Sibelius är hans trevande och tröghet. Han har inte så där lätt för sig som Stravinsky, Prokofiev, Mahler. Han knölar med sitt arbete - och det hörs. Det sitter inte alltid ihop. Det stretas tungt innan det lyfter. Men sen fräser det till desto mer. Dirigenten hanterar en drake. Vidundret lever. Symfoniundret. 

Less är inte alltid more.


 

Bild: Ernst Josephson, skiss till Näcken, Thielska Galleriet, Stockholm.  

Länk till hela symfoni nr 2 under ledning av Paavo Järvi.

Mellan Bach och Sibelius

I valet mellan Bach och Sibelius sitter jag och velar över eftermiddagens tekopp. Bach är min älskling sen länge, Sibelius är mer som en rätt grov karl som kommer emot en på Finlandsfärjan och vill prata lite, och som sedan visar sig ha de allra djupaste melankoliska ögon. Man fastnar där en stund, men är inte säker på att man kommer att orka i det långa loppet.
Bach däremot. Ja, ni vet. Alltid lugn, trygg och säker. Gör det han ska. Inga fyllenätter och ingen ruelse. Och så lånar han galant av sig själv till nästa kantat och nästa oratorium. Den som inte säger ja till Bach finns inte.

Magnificat, i den stora kyrkan vid Sveavägen, Sibelius tvåa hemmavid. Lättheten och pompet och den stora kören där - känslosvängningarnas variationer här, närmare mig. Jag känner mig inte ett dugg romantisk idag, än mindre nationalromantisk. Så, mot bättre vetande tar jag Sibelius. Man ska väl gå mot strömmen? Även sin egen.


Här Sibelius 2:a, med Boston Symphony Orchestra, dirigent Leonard Bernstein, 1985.

Varning: Reklam

Reklam för kvalitet alltså - det kan jag acceptera, även om det kommer från ett oväntat håll; mitt.

I en fint belägen shop i hörnan av Gamla Stan ligger Nautiska Magasinet. Där har jag köpt den bästa, snyggaste yllekoftan i mitt liv, märket Boomerang; av en kvalitet som man vet håller fram till 80-årsdagen, minst.
Nu är det kanske något snobbigt förenat med denna shop, anknuten som den är till Kungliga Svenska Segelsällskapet. Men vad katten - man har ju själv seglat. Och stämningen i shopen är i varje fall osnobbig.
Pointen för mig är inte f.n. segellivet utan hela livet. Med en sån kofta står man sig. Dessutom har jag på Nautiska inköpt två par sockor, för 100 kr styck. Enfärgade, formfasta, håller i tre år.

På Åhlens får man tre för hundra, de har blommor, ränder och rutor, men håller högst tre månader/styck. Dagens tips alltså: Nautiska. Finns - och här fattar ni snobbfaktorn - i Stockholm, Sandhamn, Smögen, Marstrand, Waxholm.  Men kvalitet är bra för miljön, och avstressande för människan. Laga, bevara, köpa hållbart. Vandra och leva utan ständiga hål på sockan. Segla vidare.

lördag 16 mars 2013

Dick Bengtsson - en essä

Om konstnären och mig själv och nästan alla de andra; finns på björnstrand backwater.

Ovan: Dick Bengtsson: (Parafras på) Edward Hoppers Early Sunday Morning, 1970.

måndag 11 mars 2013

George Harrison in Memory



Vet inte varför jag varje gång känner så starkt för den här låten med George Harrison och då helst den här inspelningen, med Eric Clapton, när det ju egentligen var John Lennon som låg bättre till för mig, för att nu inte alls jämföra med och påtala alla de andra som också spelade. Kanske är det för att jag träffat George Harrison live, men ingen av de andra (jo en sjuk och sur Zappa en gång bakom scenen, och en blyg Jimi Hendrix en gång i det bakre rummet på Philips). Men George Harrisons blick har jag mött, och då var den gladare än på den här inspelningen, och det var något med hans ögon och öppenhet som stämde, trots eller kanske för att, jag höll en pojkvän i handen. Och sen dog han för tidigt, och på hans gravsten skrev jag "enormt snäll". 

Men vad vore den här låten utan gitarrerna och Ringo? Nu rockar den rätt in i the Bloody Universe, på konserten för Bangladesh.

Här hos Ralle finns en sida med andra nostalgiska band till Beatles.


torsdag 7 mars 2013

Samhället som skattkista

Först sålde de sina hemman. Sen flyttade de in till städerna och arbetade i fabrikerna och på kontoren. De betalade skatt i hundra år och under hundra år byggde deras skattepengar upp ett Sverige där skolor, sjukhus, järnvägar och telenät fungerade. Med bostadsbyggandet var det lite si och så, men det byggdes kommunala bostadshus där de som fötts i staden eller kommit för att stanna flyttade in. Många bodde kvar i sina lägenheter från tiden för bröllopet, barnens ankomst, barnens utflykt och ända fram till pensioneringen. Kvinnorna överlevde längst.

I huset där jag bor, dit jag flyttade innan jag gifte mig, fanns den gamla stammen kvinnor kvar. De vårdade rabatterna, satte ut nya lökar och drack kaffe på gården. En av dem var från Estland, en annan från Ryssland, de flesta stockholmare, värmlänningar, finnar eller smålänningar. Nu är den gamla stammen utdöd här, men några av dem bor kvar på stadsdelens ålderdomshem.

Huset där jag bor blev uppköpt av en bostadsrättsförening. Folk fick sina lägenheter för en summa tre gånger mindre än marknadsvärdet. Trettio personer har tjänat miljoner på det som den gamla stammen en gång skapade. De har flyttat in, renoverat, flyttat ut. De har totalrenoverat en vind, där nästan allt gick fel och fick göras om igen. De har till två tredjedelar fått sina hyreslägenheter och de har skött kapitalet så här: Tio översvämningar, åtta omläggningar av golv, tre omläggningar av tak, ofullbordat färdigställande av altaner som läcker in i huset, en tredjedels tvättstuga (i jämförelse med den gamla), en hiss som stått stilla tio gånger om året.

Men privatisering är fint: Ständiga renoveringar och ombyggnationer. Ständiga ROT-avdrag från de snälla skattebetalarna. Folk som bor i två år, får bidrag till hälften av sina hantverkarjobb, de river ut kök, installerar nya, flyttar, säljer; dags för nästa renovering. Från att ha varit ett lugnt och trevligt boende har det blivit ett boende på en byggarbetsplats under två år av fem. Allt enligt principen att den som vill tjäna pengar på sitt boende inte har några andra värden i huvudet än att rota runt i materien. Braaa-aaam!

På gården byggdes dyrt uthus som fick rivas efter grannhusets överklagande. Under sommarhalvåret har endast tre grannar brytt sig om att sätta och så, sköta och ordna. De andra trettio flyr minsta möda; aldrig sopa ren en trapp från snö, aldrig vattna rabatterna frivilligt, alltid slänga femtio fimpar intill trappen, alltid ställa ut sina gamla möbler, trasiga datorer, mikrougnar, efterlämnat byggmaterial och maroderade kök på gatan eller gården.

På ålderdomshemmen sitter tanterna och farbröderna som en gång betalade för det här kalaset. De äter inte sällan mat ur svarta plasttallrikar. Men här skålas det i champagne med byggfuskare som efterlämnat fem år av onödiga om-reparationer. De verkade ju så trevliga. Om jag var Inga-Britt Ahlenius skulle jag sätta en kontrollrevision på hela den här stadsdelen. Bara för att statuera exempel: Hur gick det till när bostaden blev marknad, och hur länge, hur ofta ska de boende uthärda bygg-booms-helvetet på grund av rinnande, glidande, rörläckande hantverksfusk? Hur stora är hålen i Schweizerosten? Hur många altaner i de här utförsålda kvarteren läcker in i husen? Många, har jag hört.

De rikaste lägenheterna i den här stan har sin givna politiska väljarkår: M toppar ligan i min stadsdel. De vill ju så gärna "beskydda" egendom - även när den delvis är ett fuskverk.
Vad tog de med i beräkningen när de utförsålde allmän-nyttan? Och varför var sossarna med på det? Betalar vi vårt boendes lugn för en arbetsmarknadspolitik som säger att ständigt bygg-joksande är bra för konjunkturen? Vem vinner på att svenskarna har mer än 700.000 i skuld per hushåll? Finns här några förebilder, förutom de negativa. USA, typ. Miljöförstöring, växande köksmaterial-berg, och att folk jobbar ihjäl sig, som Nina Björk sa.
Existerar det ett samband mellan höga lån, arbetsstress och att 33% fler kvinnor i yngre åldrar får stroke? Eller var staten generös när den transfererade sitt eget skuldberg till köpsugna medborgare?

Bästa fru Blom, hur det blev när de tog din gamla lägenhet och gjorde om den tre gånger. De som senast bodde där flyttade in ett kvartal, lyxrenoverade och tjänade en dryg miljon på försäljningen.Vilken glidande resa på bananskalen för alla de som av en tillfällighet halkade in i hyresrättens utförsäljning. Och vilken supermarket för utlånande banker.

Vilka äger merparten av husen? Svar: Bankerna. Vilka har tagit stora nävars grepp ur samhällets skattkista? Svar: Folk som såg sin chans, inom byggboom, skolor, sjukhus, åldringsvård och förskolor. Varför låta statens inkomster gå till nyttiga ändamål - när i stället byggfuskare, låtsas-skolledare, sjukhus-kaparna, Arrivas dysfunktionella busslinjer och vårdbolagen kan hösta in åratal av utkramade (ofta oskattade/skatteplanerade) miljoner - eller miljarder - på sina egna konton. De får av landet, de lägger vinsten i utlandet.

Lilla naiva Sverige, hör upp: Gamla fru Blom ser ner från sin Himmel och tror inte sina ögon: Gav ni bort allt det bästa vi byggt upp till dem som skodde sig på läget? Varför då?

För att flytta statsskulden från staten till det privata och ett växande berg av lån som med en eufemism kallas för "bostadskarriär", eller "valfrihet"? När det borde heta: skuldsättning för livet. Aka: Vi vill också väldigt gärna leka kapitalister.


---------------------------------------

Notera i faktabladet från EU-kommissionen hur privatskulderna vuxit monumentalt i Sverige samtidigt som statsskulden minskat. You see?

Till sist en liten läxa om de nya Plutokratierna och deras välbetalda "tankesmedjor", den engelska versionen, av George Monbiot.