Hammershøis vinter.

Vilhelm Hammershøi: Vinterlandskap, 1895-96.

Just så här kan jag minnas att det såg ut på den tiden jag åkte nattåget till Köpenhamn och vaknade på morgonen när tåget passerade någon pinnig bokskog på Sjælland, en halvtimme före Hovedbanegården. 

En liten konstutställning via en riktigt välgjord You-tube-film med Hammershøi-målningar finns här! Texter får den intresserade hitta själv.

Dimma, Goya

När vi stiger av bussen ropar en unge: Oj, vilken massa dimma. Sen går han i grupp till Moderna Muséet för att rita, klistra i barnverkstan.
Massa. Dimma. Ingen massa alls. Jag går runt Skeppsholmen i ett grått dis som suddar ut allt. Husen i gamla stan, varav ett enda, alldeles under Storkyrkans torn, lyser rött, försvinner alltmer i milda gråtoner. Ja hela stadsgården, Söders skyline, slott och broar uppgår i Massa Dimma.

Jag går i blåst och motvind ut mot Kastellholmen och njuter. Bra dag att vara här nere vid stora utsikten, och gå bort sig i det vackra diset, där endast skärgårdssbåtar och färjor tycks röra sig med väldig kraft som motvikt till allt det upplösta grå.

In på Konstbiblioteket, där jag hittar Goya och Nicolas de Staël. Slår mig ner vid runda bordet och är där jag ska vara. de Staël har inte precis målat den här dagens dimma, men han har gjort många målningar av subtil ljuskaraktär; ibland grådager, ibland saffransgula fält, ibland en måne, ibland helt psykiska stilleben.
Jag vet precis var jag har den här målaren: När han går för långt i sin läckra kolorism och blir dekorativ. När han alltmer skalar av sig och blir en egenartad landskapsmålare, mot slutet av sitt liv. Från 1952 till 55 excellerar han i förenklingarnas atmosfäriska bilder. En himmel, ett mörkblått ovädershav, en bit landskap i södra Frankrike där det lergrå binds samman med ett höstligt dis. Ljusets Massa.

Sen bläddrar jag igenom en Goyabok full med värdiga reproduktioner. Jag är inte här för att läsa, utan för att se. Goya är en vansinnig begåvning; under trycket av politiska omvälvningar och egna sjukdomar fortsätter han febrilt med sitt verk. Från hovmåleriets stela hästar, med levande ryttare, till de sena makabra och svartsynta bilderna av en värld där människor äter varandra (lite som nu, fast mer synligt, då). Det intressanta med Goya är bland annat hur en målare som är så halvbra på vissa saker; hästar, kvinnors anatomi, den tecknade linjen - ändå är en av alla tiders största konstnärer. Han lever i en brytningstid, han bryter med mycket, men måste samtidigt hålla sig väl med sina avnämare. Hans inre spänningar måste varit enorma. Det yttre trycket var farligt nog. Folk med fel åsikter fängslades och släpades bort till inkvisitoriska förhör, som Goya också travesterat i sina etsningar.
Och ändå målar han samtidigt de mest sensibla porträtt och tjurfäktningsscener och stilleben.

Det är något med konst och bilder som rör mig mer än litteratur. Efter månader med ord och texter, även mina egna, lägger jag in en annan växel i hjärnan. Eller i Själen. Jag ser och ser och finner ännu en av de enorma utsikterna från det rådande och det passande och det trist normala. Goya glöder där inne på det lilla fina biblioteket.
Han finns kvar. Liksom de Staël.

Jag undrar varför det är enklare att återfinna glöd i måleri, snarare än i litteratur, och då menar jag inte bara i den samtida anemin. Glöd blir så lätt kitsch i ord; men om man vill finna den kan man kanske läsa Baudelaire, Shakespeare, Aischylos, Dostojevskij, Dickinson, Ib Michaels Den tolfte ryttaren och Agneta Pleijels Fungi. Med mera. Men jag tror konsten  - framförallt måleriet - totalt sett kan härbärgera mer av mystik, eld, extas, fanskap, bisarra rumsligheter, visioner, överdrifter, underdrifter och satiriska Far-åt-helvete-demoner. Den kan också härbärgera en helt flippad kolorit. Samt Massa Dimma, då.

Nicolas de Staël: Landskap 1952

Francisco de Goya: Tjurfäktning i byn,1812-14

Goya: Contra el bien General: Mot det allmänna Goda. 1810-20

Goya: Porträtt av Antonia Zarate 1805

Roddmaskinsjaget

Går på autopilot till träningslokalen. Det är alldeles för vackert ute. Och egentligen vill jag köpa nya kläder. Dricka vin och sjunga sånger och dansa med kaniner och pojkar. Drömma om hav och höjder. Förnya passet, börja resa, sitta vid skrattande bord och sola på upphöjda däck. 

Dock. 

Jag går till träningslokalen. Sätter mig i roddmaskinen, som kan påminna om en förr så naturlig sysselsättning. Ro, ro, fiskarflicka lilla. Men det var hon det. Här finns inga skär och inga holmar i sikte, inga nät och ingen fisk. Inga vågsvall och ingen skopa att ösa med. Bara det starka greppet om det simulerade årtaget. Vattenhjulet skvalpar. Hjärnan minns något hav. Jag ror som en robot. Skitbra för muskelgrupperna, kollektivt sett. Men medan kvällen mörknar och fönstren tänds på andra sidan träningslokalen känner jag mig iakttagen av någon. Som säger att detta är livet, på många vis, för många: Ett roddmaskinsjag. 

Dock.

Jag blir starkare. Det blir alla de andra roddmaskinsjagen också. Starkare och starkare. Det är det enda man blir. Och ibland – det vet man ju av erfarenhet – är svaghet mera värd. Yin övervinner Yang. Frid vinner över krig. Det mjuka övervinner det hårda. Men kanske alltmer sällan. Det vet man också. Av erfarenhet. Så att. 

Men.

När krig och maskiner och robotjag och drönare och ömsesidiga stormpolitiska anklagelser tar sats, ska man ta ett steg tillbaka, mentalt. Done. Alla tuppar är svarta. 

Akkokielas

Denna bild är lånad och något beskuren. Jag publicerar den med tillåtelse av Mattis som driver sin blogg från Jokmokks horisont. Där är dagen inte mycket mer än en timmes sol över skogskanten nu, men stillheten är urtida som på det här fotot. Och bäcken liknar Satsån i mina Lapplandstrakter, just där den nått ned från höjderna till flatmyren, innan den rinner ut i sjön.

Så här skriver Mattis:
  
"Vi for upp mot Pärlälven och ett område som kallas Akkokielas. För runt 20-40 år sedan (eller nåt sånt) var det känt i skogskretsar som ett framtidsskogsbruk. Det var på den tiden Domänverket skröt om hur stora kalhyggen man kunde göra. Därefter planterades contorta (pinus contorta) som är ett Kanadensiskt snabbväxande trädslag. Idag vet man att det är lämpligare med mindre kalhyggen. Contortan lever nog kvar men hur bra är den egentligen? Vilken kvalité på virket ger den?"

Länkar även till en av Maciej Zarembas artiklar om skogen: Skogens maffia, i DN.

Två texter om stålrörsfascism

Den ena här på Axon Terminal.

skriven av Sofia Roberg.

Den andra här

hos Gunnar Strandberg.

De får tala för mig idag.

Helene Schjerfbeck - Waldemarsudde

Jag har redan länkat till den här artikeln om Helene Schjerfbeck, på björnstrand backwater. 
Men för er som inte läst gör jag det om igen.  Där finns också gott om bilder.

Nu är utställningen av hennes verk på  Waldemarsudde. 10 november 2012 - 24 februari 2013.  Gå dit!

Helene i sin hörna av ett rum = ateljé.

 

Verk och dagar

De sista färgerna skymtar mellan svarta och grå stammar. Sälgen vid vattnet är mossgul. I bokskogen går jag under lysande koppar och mässing. Små hårda löv är de som håller ut längst. Stammarna har elefanthud. Gräsmattan längre bort är smaragdgrön. Det blåser kallt och är folkfritt. Paus. 

Jag minns målaren som sa att det var fan så svårt att måla om sommaren med de 115 gröna nyanserna. Och nu, om hösten, hur många?
Tänker på de 115 känslonyanserna i min bok, och att jag fortfarande letar efter en inre årstid som kan omfatta det myckna, men hålla sikten klar för kärnan i det hela.

Alltså - för att nu göra en fräck och grov jämförelse - om det nu är en känslostark historia, så kan man inte låta sentimentet slaska kring fötterna (Puccini) eller stryka under dramatiken med grova streck (Wagner). Man får också passa sig för att vrida till stycken i någon sorts allmän snickargläjde (Vivaldi). Däremot kan man lugnt ta ett par favoritackord och ostinaton ur tidigare stycken och återanvända dem på ett snyggt sätt (Barock). Man kan också coola ner koncepterna och pausera med en framåtlöpande text på ren rytmisk energi (Philip Glass). Tyvärr, och som en återkommande läxa, kan man inte instrumentera för häftigt (Stravinsky) eller vara alltför abrupt och konstig (Bartok).

Man kan inte heller skriva som Bach, det vet jag ingen som kan. Möjligen någon urtida sonettdiktare. Och man ska av sundhetsskäl inte ens drömma om att kunna skriva lika sprött men äkta som Henry Purcell. Eller teckna ett mänskligt porträtt lika grovt men elegant som Picasso målar. Man är ju inte absurdist, än.

Jämförelser av alla slag är förhatliga (utom på skoj). Men alla sorters skapande har vissa grundformer-och-förutsättningar gemensamt. Det är därför det faller sig så lätt för en konstnär att måla med musik i ateljén, och för författaren att skriva med barockmusik eller minimalistiskt taram-tara i bakgrunden. En sista utvikning av den här texten kunde gälla strukturer som hjärnan villigt arbetar med, och hur de berikas av vissa konstformer. Vi tar det en annan dag.