(På grund av tidsbrist repriserar jag en artikel om Sally Mann. Utställningen som pågår nu har jag ännu inte sett. Se Fotografiska Museets websida.)
Sally Mann, Naturen och de alltför vackra barnen.
Jag känner igen något i hennes foton. Man har varit ute sent om
kvällen och sett något vackert och stått där i skymningen och känt.
Resultatet, efter framkallning, är tre fläckar: En fläck vatten, en
fläck skog, en fläck himmel. Amatörfoton. Men nu pratar jag kodakcolor.
Sally
Mann filmar i svartvitt, ofta med en gammal lådkamera. Hon använder sig
av tekniskt omständliga framkallningsprocedurer som skapar en sorts
silvriga, ådriga fåror och skum i bilden, en finess som förhöjer den
romantiska atmosfären, och får bilderna att se ut som något man hittat
på en gammal vind. Bilder bleknade av fukt och damm.
En annan del
av magin handlar om exponeringstid. När den är långsam nog börjar träd
och ansikten flyta i sin egen osmos. De tre fläckarna flipprar i
varandra och gurglar underjordiskt.
Dessa
sydstatsskogar med sina jätteträd, och den täta, hungrigt klättrande
murgrönan, dessa breda silverfloder och förvridna rötter tycks existera i
en försjunken dröm. Här sker något underligt som Naturen bara har för
sig när man vänder ryggen till. Men Mann har sett det.
Hennes
fotokonst må vara romantisk, snudd på Gothic, men det landskapsbilderna
förmedlar är en stor, förbiilande, ganska likgiltig natur. Motsatsen
till Thoreaus Walden Pond, motsatsen också till de svenska grönavågarnas
naiva återvändande till Moder Jord.
Några
av Sally Manns bilder hör till de vackrare jag sett. De mjuka kullarna
som förtonar i kvällsdiset. En helt stilla flod mellan mörka skogsbankar
om aftonen. Flodens ljusgata som är len som hud och grå som tenn.
Längst blir jag stående framför ett nattfoto. Det enda man ser är en
högt hängande måne, svag som en glödlampa i dimman, och under den en
äng, med ett fuktstråk som älvahår, svarta dungar av lövträd. Det är en
kopia av en äng jag många gånger betraktat i månsken på vårt gamla
lantställe i Uppland. Men detta är en natt i Virginia.
Så
till det mer problematiska: Sally Manns bilder av nakna barn, oftast
hennes egna. För dem har hon fått en del kritik. Jag vet inte om de har
med pedofilfaktorn att göra, skulle tro det. Men det är inte
sexualiseringen av barn jag ser, även om ena dottern poserar som Manets
Olympia innan hon fyllt tretton. Flickor tycker om att se förföriska ut,
barn av båda könen är förtjusta i att få sina föräldrar förtjusta. Och
Manns bilder är - precis som Lena Cronqvist flickbilder - delvis att
betrakta som en medveten motvikt till gullifieringen av barn och
barndom.
Ändå är det något med de här bilderna som
väcker min motvilja: Barnen är så vackra, så allvarliga, så buttra,
kanske arga. De skulle jag också bli, tänker jag, om min morscha haft
för vana att avbryta vår barndoms lekar för att fotografera oss. Tanken
att konstnären exploaterar sina ungar ligger nära till. Och parallellt
med den en förnimmelse av familjär narcissism: Det där som gör att -
särskilt amerikaner - föser fram sina barn i tid och otid; som
barnskådespelare, barnpopsångare, barnatleter. Titta på mina ungar: de
tävlar, de är vackra, de är framförallt MINA. Detta ägande av barnen,
deras kittlande ungdom, deras sköra barndom, är det obehagliga: Som när
Mann låter sexåringen i vattnet bre ut sitt lockiga hår som en cirkel
omkring huvudet, sjunka ner till halsen, vända upp ansiktet och blunda.
En morbid mix av barnets oskuld och dödens eventuella närhet, fäst vid
den förevigande plåten.
Jag ska inte ge mig in på att psykoanalysera en sådan bild, fast det kunde vara intressant.
Andra
sidan av utställningen, den som jag föredrar, den med fotografiska
naturmålerier, är glest besökt, där är det möjligt att utan konkurrens
meditera över bilderna. På långväggen med de vackra, nakna barnen,
däremot, hopar sig besökare mellan tjugofem och sjuttiofem i stora
klungor. Där går det knappt att komma fram. Är det "konsten" som gör
det? Eller "innehållet"? Jag tror inte man behöver gissa ens tre gånger.
Citat
från Kulturhuset:s artikel om Mann: De flesta fotografer och
fotobaserade konstnärer väljer idag den digitala tekniken. Men Sally
Mann väljer istället fotografiets ursprung och utvecklar det till sina
egna bildvärldar. Bildserierna ”Deep South” och ”What Remains” har till
största delen kopierats med egna kemikalier och med te- och
asfaltsblandningar i processen. Allt för att skapa rätt struktur och
stämning i fotografierna. Hon har inget intresse av att använda den
digitala tekniken.
– Digitala bilder luktar ingenting, säger hon...
Etiketter: konst
söndag 17 juni 2012
onsdag 13 juni 2012
Paus - Skönheten
Eftersom jag skulle vilja skriva något allvarligt, men inte just nu förmår skriva något allvarligt just här - (men kanske någon annanstans) - så låter jag bli.
Paus, betyder det.
Men ett bra tips: Lyssna på Schüldt i P1. Men nu under rubriken "Skönheten". Där skonas man från nyhetsrasslet en stund. Sofia Roberg från dendriter är med, samt många andra. Intressanta.
Ivan Agueli. Stadsbild, 1892
Paus, betyder det.
Men ett bra tips: Lyssna på Schüldt i P1. Men nu under rubriken "Skönheten". Där skonas man från nyhetsrasslet en stund. Sofia Roberg från dendriter är med, samt många andra. Intressanta.
Ivan Agueli. Stadsbild, 1892
tisdag 12 juni 2012
Nätterna
Så är de här igen - de så kallade nätterna.
Teckning gjord i lilla skruttverktyget paint, för ett år sen.
Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.
Harry Martinson
(raderna hämtade från Sverkers Tiréns blogg).
söndag 10 juni 2012
Goa gubbar och Aranjuez
Jag landar på bra plats, andra raden, inför gitarr- och orkesterkonsert med Mats Bergström. Har inte hört honom live på femton år, så det här ska bli skoj. Det tycker också mannen som tränger sig in i samma bänk. Av någon anledning frågar han: "Vill du ha mig på höger eller vänster sida?". Det tycker jag var höjden av artighet. Men så var han också från Göteborg. "En go gubbe", som han själv sa. Och jag kunde inte göra annat än hålla med. Att presentera mig som en av Stockholms "goa gummor" hade däremot varit oartigt, både mot honom och mig.
Sen tipsar jag honom om slutnumret: Concierto de Aranjuez. "Det här blir höjdaren", säger jag. "Putta till mig när du tycker det är bäst", säger mannen som ser ut som en ovanligt frisk Joe Cocker.
Och mycket riktigt, efter de gamla slagdängorna av Bizet (utan Bergström) och lite annat, kommer den absolut bästa gamla slagdängan: Concierto de Aranjuez. Förtätad, känslosam, människovänlig, lite högtidlig. Som om det var på liv och död. Och det är det ju. Spela den gärna i rummet där jag dör.
Men nu inträffar ett av de där allra mest levande momenten. Som är så intressanta för att de aldrig går att förutse. Publiken har slappnat av, kanske musikerna också. Och när de långa suckande tonerna, pizzicattona, vemodet, livsatmosfären över höga berg och djupa dalar inträffar känns det som om alla plötsligt är med. Rummet är ett. Och jag har första och andra violinen nästan framför näsan. Har inte följt musiker så nära, på länge, och känner som jag brukar göra: Finns inget större än det här; hur människor lyckas samla ihop sig till en virtuos slinga ljud, harmonier, rytm, känsla, uppmärksamhet. Jag ser deras koncentration. Begeistrad är ett för litet ord. Alla spänningar släpper. Livet är där det ska vara. Stort så ini innersta.
"Dö, jag förstår dig", säger Göteborgaren efteråt. "Det var la speciellt. Men så står det ju också; Con spirito. Med ande, alltså".
Han är för söt. Och alla de andra också.
Här en you-tube-version av Adagiot i Concierto Aranjuez. Carlos Bonell spelar.
På den här inspelningen görs misstaget att lägga blåsarna för mycket i förgrunden mot slutet; det suger onödigt på sentimentet i verket. Men sänk ljudet och lyssna på gitarren.
Sen tipsar jag honom om slutnumret: Concierto de Aranjuez. "Det här blir höjdaren", säger jag. "Putta till mig när du tycker det är bäst", säger mannen som ser ut som en ovanligt frisk Joe Cocker.
Och mycket riktigt, efter de gamla slagdängorna av Bizet (utan Bergström) och lite annat, kommer den absolut bästa gamla slagdängan: Concierto de Aranjuez. Förtätad, känslosam, människovänlig, lite högtidlig. Som om det var på liv och död. Och det är det ju. Spela den gärna i rummet där jag dör.
Men nu inträffar ett av de där allra mest levande momenten. Som är så intressanta för att de aldrig går att förutse. Publiken har slappnat av, kanske musikerna också. Och när de långa suckande tonerna, pizzicattona, vemodet, livsatmosfären över höga berg och djupa dalar inträffar känns det som om alla plötsligt är med. Rummet är ett. Och jag har första och andra violinen nästan framför näsan. Har inte följt musiker så nära, på länge, och känner som jag brukar göra: Finns inget större än det här; hur människor lyckas samla ihop sig till en virtuos slinga ljud, harmonier, rytm, känsla, uppmärksamhet. Jag ser deras koncentration. Begeistrad är ett för litet ord. Alla spänningar släpper. Livet är där det ska vara. Stort så ini innersta.
"Dö, jag förstår dig", säger Göteborgaren efteråt. "Det var la speciellt. Men så står det ju också; Con spirito. Med ande, alltså".
Han är för söt. Och alla de andra också.
Här en you-tube-version av Adagiot i Concierto Aranjuez. Carlos Bonell spelar.
På den här inspelningen görs misstaget att lägga blåsarna för mycket i förgrunden mot slutet; det suger onödigt på sentimentet i verket. Men sänk ljudet och lyssna på gitarren.
fredag 8 juni 2012
Kom Liljor
Där vi går i motljuset och kisar mot en sjunkande sol står blå iris, och gula vattenliljor, och väntar. Nykomlingar i den botaniska trädgården. Planterade intill en nyanlagd våtmark, med en liten sjö på samma ställe där den fanns för trehundra år sen. Här häckar nu en massa fåglar, arterna obekanta på grund av kisande ögon. Svanen regerar. Vattnet blänker jolmigt som på en affisch från folkskolans läsesal: Sommardag.
I gräsmarken växer klungor av prästkragar. Syrenerna är bruna i kanten, kabbelekan är slut för i år, men jag får hejda mig, det är för många som blommat över. Gullvivor, Mandelblom, kvinnor och män. Ack. Men Kaprifolens tid är nu, den växer tätt utmed sluttningarna vid vattnet och man vrider nosen mot en lika tät doft. Aklejor och midsommarblomster tävlar om blåaste. Gullregnen gulaste. Vi rundar uddens högsta backe. Långsträckta stammar av asp, lönn, ek och tall, samt den armstarka boken, ännu i ljus grönska. Under dem, mellan stammarna, överallt de exotiska buskarna med rhodondendron. Violetta eller honungsgula. Ceris och vitt. Tystnad. Kajaker på vattnet. Näktergal.
Såsom hos Almqvist, så ock idag:
"Efter flere regniga och kulna dagar, hvilka ej passa sig för Junii månad, har det nu äntligen blivit ett präktigt Solsken, foglarna sjonga och qvittra, alt är grönt och rättnu skola vi äta middag".
(Ur breven)
Skolplansch. Konstnär okänd.
I gräsmarken växer klungor av prästkragar. Syrenerna är bruna i kanten, kabbelekan är slut för i år, men jag får hejda mig, det är för många som blommat över. Gullvivor, Mandelblom, kvinnor och män. Ack. Men Kaprifolens tid är nu, den växer tätt utmed sluttningarna vid vattnet och man vrider nosen mot en lika tät doft. Aklejor och midsommarblomster tävlar om blåaste. Gullregnen gulaste. Vi rundar uddens högsta backe. Långsträckta stammar av asp, lönn, ek och tall, samt den armstarka boken, ännu i ljus grönska. Under dem, mellan stammarna, överallt de exotiska buskarna med rhodondendron. Violetta eller honungsgula. Ceris och vitt. Tystnad. Kajaker på vattnet. Näktergal.
Såsom hos Almqvist, så ock idag:
"Efter flere regniga och kulna dagar, hvilka ej passa sig för Junii månad, har det nu äntligen blivit ett präktigt Solsken, foglarna sjonga och qvittra, alt är grönt och rättnu skola vi äta middag".
(Ur breven)
Skolplansch. Konstnär okänd.
torsdag 7 juni 2012
Syskonbarn, grannar, invandrare, människor
Ett av mina syskonbarn var på besök. Flickan med
latinamerikansk pappa, som rest fram och tillbaka mellan länderna sen hon var
fyra år. Fem år i Peru, resten i Sverige. Välutbildad pappa som fick ett jobb
här som inte var på nivå med hans kvalifikationer. Politiska problem i Peru. Resten av familjen emigrerad
till Washington DC. Och min systerdotter tar sina sparpengar till USA-biljetten
för att hälsa på sin farfar, nu 98 år. Ingen vet hur länge han lever.
Nä, ingen vet. Och det som betyder något är hur vi handskas
med varandra innan. Jag gillar min systerdotters föresats att se sin farfar
innan det är för sent. Hon är också min bästis, och när jag blir gammal vet jag
att hon hälsar på och köper en flaska sherry eller en bit ost på vägen. Av mig fick hon en blus. Något senare får hon väl resten här. Men det är en annan historia.
Mina två goda grannar står med näsan ner i jorden och bökar
med ogräs och såplantor och små buskar som nästa år blir träd. Jag beundrar
deras tåga, men själv är jag färdig med trädgård. Hade en i tio år, det räcker.
Jag vet hur fina mina doftliljor blev, hur indiankrassen ingenting behöver och
hur sensitiva löjtnanshjärtan är. Det hörs ju på namnet. Och jag vet hur man går med spaden i
grusgången och drar upp maskros. Det enda jag inte vet är hur stor magnolian
blev, som vi satte en gång, maken och jag. Får väl åka tillbaka och titta
efter. Eller inte.
Fram och tillbaka åker vi människor, en del mer än andra. Som
nu grekerna. På Grekiska Föreningen samlas folk om igen, ungefär som på 60- och
70-talet, för att lära sig de första grunderna i svenska. Läkare, lastbilschaufförer, tekniker och
blomsterhandlare, tillsammans. ”Jag heter Kostas, hon heter Eleni, vad heter du?” ”God morgon”. ”Tack
så mycket”. ”Vad är klockan”. Några av dem har redan nu – efter krisen – fått jobb
i Sverige. Fler lär komma. Men ingenting är som på det tidiga 60-talet när Scania
Vabis aktivt sökte efter grekiska arbetare. Det var arbetskraftsinvandring. Sen kom
den stora vågen av exilgreker efter juntans maktövertagande. Många av dem blev
kvar i Sverige, men ännu fler har flyttat hem igen.
De som kommer nu anländer till ett helt annat Sverige. Jag
hoppas de blir väl mottagna, och att de hittar jobb som motsvarar deras
kvalifikationer. Hur länge de blir kvar beror på en mångfald faktorer. Men
ingen av dem har – så vitt jag vet – för avsikt att stanna i Sverige för skoj skull.
Vi lever i Europa. Och de som förskansar sig bakom det lilla
ägandebehovet av en nation, ett land, kommer inte att lyckas. Vi lever inte i
den historien längre. Och försöker vi kommer vi att likna de där rikemansvillorna som
chockerade mig när jag första gången kom till Rivieran som 17-åring. De hade
höga murar med incementerade vassa glasskärvor på toppen. Ungefär så tror jag
den rika tiondelen av världens befolkning ser sin framtid; de och deras barn och
deras ackumulerade miljarder ska någonstans vasst förskansa sig mot allt det andra.
Det kommer inte att gå. Men det vet ju alla. Människor. Utan murar.
Bilden: Grekiska invandrare anländer till Södertälje 1960 för att arbeta på Scania Vabis.
Prosadikt: Kännas igen
Jag förstår inte
Jag förstår inte vad folk säger. Jag förstår inte vad jag
säger.
Jag förstår någorlunda vad träden säger och de små hundarna
som springer förbi,
ögonkasten, handrörelserna, trycket av en röst.
ögonkasten, handrörelserna, trycket av en röst.
Men jag fattar inte undertexten till ett samhälle som det här.
Inte ens om den förenklas till det yttersta.
Jag förstår mig på en snygg kavaj och en bra tavla,
och en maträtt som är gjord med omsorg om curryn, de små
räkorna.
Ingenting ska stå på för länge, men en bra tröja håller i
trettio år.
Jag vet om en stol går att sitta i
och en man går att ligga med
Jag vet att ett visst väder och en viss hud
Har betydelse för fortsättningen
Om man sitter kvar i stolen, om man ligger kvar med mannen
Jag förstår inte varför samhället måste veta allt om oss
Hur vi sitter, hur vi ligger
Om vi tar betalt eller inte tar betalt
För vår inre skönhet
”konsten”.
Jag förstår en hel del, men inte det här
Hur det kom sig att det blev
Just så här, ytterst fult
obetalbart betalbart
Jag är säker på att alla förklaringarna har fel
Och några av dem har lite rätt
Men det räcker inte
Om jag ligger alldeles stilla med magen
Mot en binge gräs och löv, kan jag höra hur
Allt går under
Allt går under hud
Och försvinner ut där det kan kännas
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)