Putins psykologi

 

Vladimir Putin föddes i en fattig familj i St. Petersburg. Fadern lär ha varit gravt alkoholiserad. Föräldrarna förlorade två barn, Vladimir var den son som överlevde. Man kan föreställa sig prins-drömmarna som omgärdade honom och den kompensatoriska framgång han skulle leva upp till. Putin var som ung delaktig i riktigt hårda ungdomsgäng och var bråkig och undermålig i skolan. På foton från sina tonår ser han allmänt sårad och butter ut. Ett sorts tungt komplex vilar över honom och hans aura har för alltid underdogens vrede i sig.

Sin aggressivitet fick han senare utlopp för i mer kontrollerade former i en judoklubb, och kanske var det också där han fann sina faderssubstitut. Han blev snabbt mer tyglad och ambitiös, bestämde sig tidigt för att det var KGB:are han ville bli. Makten och hemligheterna och maktspelen lockade honom. Ingenting tyder på att det fanns något annat än ambition i detta. Hans senkomna drömmar om ett Stor-Ryssland är mer som en överbyggnad, en "reklamkampanj" för folket. Andra menar att den ärke-konservative fascisten Ivan Ilyin har bidragit till Putins national-filosofi. Jag menar att maktmänniskor alltid hittar på sin lilla filosofi för att skiten ska se snyggare ut. Något av det vidrigaste beträffande denna nationalistiska överbyggnad är att ärkepatriarken i rysk-ortodoxa kyrkan, kirillen i Moskva, en s.k. kristen man, också stödjer Putins national-fascism. Kirillen har också - lämpligt nog - en bakgrund i KGB. Putin gör korstecknet och 210 barn dör i Mariupol, Ukraina.

Bortsett från det tal Putin höll för sina "ministrar" i början av offensiven - och som de flesta av er sett på nätet - där han visar upp en arrogant aggressivitet och äter hela rummet, så ser jag också bilder av en annan Putin: En samlad man, som möjligen gör intryck av att gå både på steroider och betablockerare. Inga miner rör sig i hans ansikte. Han har i 60 år lärt sig att dölja saker, först som halvkriminell ungdom, sen som KGB-agent, till sist som säkerhetsomgiven president. Men det mest betecknade och motbjudande är den belåtna min han nu visar upp på en del nytagna foton. Resultatet av en psykopatisk hjärna, som förnöjer sig med makten i sitt mördande "heliga krig"?

Fascister, ultranationalister och terrorister liknar varann världen över, inte så många av dem har den maktposition Putin haft i mer än två decennier. Och inte så många av dem kommer att få det. Men när vi är klara med Putins maktkomplex, dolt bakom nationalistiska haranger om Stor-Ryssland, kan vi vara mogna att ta itu med andra nationalistiska haranger. Intoleransen är det nya hotet, överallt. Och det är ingen tillfällighet att SD haft svårt att hålla rågången mot Putin och de andra fascisterna i Öst-Europa. Det är heller ingen tillfällighet att Putin hade ett spegel-förhållande till Trump - och troligen stort inflytande över penningflödet till Trumps valkampanj - det är ingen tillfällighet att han sagt att han förstår Trump, på grund av dennes kamp mot "eliten". Därmed menas alltså inte penning-och-bank-eliten, för den tillhör ju Trump, utan den tänkande, bildade eliten. Den som alltid väckt de komplexfylldas revanschism.

På bilder från Putins tid i Öst-Berlin ser man en man som vill vara minst lika flott som engelsk borgarklass. Hatten är vidbrättad, kostymen elegant. Väst-Europa-komplexet lyser i skräddarsnittet. 

Det finns mycket annat, geopolitiskt, ekonomiskt, materiellt, att säga om den här krisen. Men man kommer aldrig ifrån de bärande figurerna. Vi som vet att Volodomyr Zelenskyj, utan flotta kläder, utan stenansikte, men med ett känsligt och levande ansikte, kommer att bli Historiens Hjälte, vi har i alla fall ett litet hopp: Det att människan segrar över det sammanbitna djurets maskineri.

 

(Nu ligger hela artikeln på Magasin Opulens.)

 

Det stackars barnet

  

"

senare...

"Putin’s parents worked pretty much around the clock, his mother various unskilled jobs, his father at a factory. He was left to his own devices. He hung out in the courtyard with other boys, like all children did. And he was often picked upon and bullied until he started studying Sambo, a version of martial arts, and then later switched to Judo so he could compete.”

Putin reflected in 2015: “50 years ago the Leningrad street taught me a rule: if a fight is inevitable you have to throw the first punch.”

“He’s scrappy, very ambitious, very, very greedy.”

Citat från Masha Gessen som skrev boken: "The man without a face. The unlikely rise of Vladimir Putin".

“Once again, some potentate, sadly caught up in anachronistic claims of nationalist interests, is provoking and fomenting conflicts, whereas ordinary people sense the need to build a future that will either be shared, or not be at all,” / Påven Franciscus 

Bra artikel i The Economist, om fördelningen av solidaritet  med Ukraina, i världen. Och utvecklingsländernas ofta stora beroende av Ryssland/Kina, och deras motvilja mot äldre kolonialmakter.

No more....

 

Cohen kontra makten

 

Jag vet inte vad jag ska säga. Detta krig är så ont. Putin är så iskall och död. Hans krig så meningslöst. Jag låter Cohen sjunga om den gamla vanliga mänskliga smärtan, för oss som inte är maktmänniskor.

Sonat i cissmoll

Kände bara att det behövdes något lite roligt här idag och fann den här.

Olof Astrup Hällkvist: Sonat i cissmoll

Krig och försvar

En gång, på en kollegas 50-årsmiddag, hade jag som bordskavaljer en israelisk man. Han var mycket charmerande och vänlig, men när jag förstod att han tjänstgjort på hög nivå inom den israeliska armén, fick jag tillfälle att ställa en fråga som länge molat inom mig: Hur är det ni känner när ni går ut i krig?

Han svarade: Det är helt berusande, man känner sig fruktansvärt levande och itänd. Konstigt nog, precis det svar jag väntat mig. 

Samme man hade efter striderna vid Gaza senare kommit till insikt om att han hellre ville kämpa för fred. Han reste vid den här tiden runt i världen på olika fredskonferenser och uppdrag för universitet rörande fredsfrågor. Jag minns tyvärr inte hans namn, annars skulle jag googla på honom nu.

Det är ungefär så nära en f.d. stridande person som jag kommit. Till bilden hör förstås att stridsgnistan är beroende av motivation, tron på den egna saken. Det är något som kommer att fattas de ryska soldaterna i längden, nu, i Ukraina. Inga krig är jämförbara, inga människor, inga män. Men de känslomässiga  aspekterna på krigföring är inte oväsentliga. Man tänker sig dråsar av unga män, ibland även kvinnor, som levt ett alldagligt, kanske rentav lite tråkigt liv, och så plötsligt ställs inför möjligheten att på liv och död delta i en farlig krigsaktion. Kanske i tron att deras land är hotat, kanske som del av en myt om fiendelandet. Kanske - som i fallet Ukraina - i ett rent och osjälviskt försvar av det egna landet, friheten, demokratin.

En sannfärdig motivation och försvarsvilja, så som Ukraina och deras ledare Volodmyr Zelenskyi visat upp, är naturligtvis inspirerande för alla de unga frivilliga som nu ställer upp och ger sig iväg till Ukraina. Man kan ana deras glöd. Och i det här läget finns ingen anledning att fördöma stridsviljan. Hur mycket hellre man än skulle vilja vara en helt vardaglig pacifist.

_ _ _ _ _ _ _

En artikel i The Guardian 14.3. tangerar det här ämnet, utifrån frivilligas horisont. Det lär finnas fler, och säkert mer rutinerade.

Det finaste skilsmässobrevet

Det här brevet hittade jag nu, under pappersarbetet för min stora flytt. Men det finns sannerligen papper och papper: Bankpapper som ska sparas, skräp, avier, gamla anteckningar, gamla skrynkliga skisser, deklarationer från anno dazumal - och så: Detta brev. Jag blev berörd. Jag har tänkt så mycket på B sista tiden. Han var ju den som orsakade min första flytt från Stockholm, till Linköping, där vi tillbringade så många år, i trädgård, och på långa vackra utflykter i naturen. Men jag flyttade tillbaka till Stockholm och sen skilde vi oss. Med saknad. Så här skriver en storsint man:

 

Söta Gabi,

Du ska inte vara ledsen - och sova dåligt.

Tänk dig in i att det är mycket bättre för dig att gå vidare. Vi har haft ett fint liv tillsammans. Det vet jag och det kommer jag aldrig att glömma. Vi har gett varann så mycket. Men du har så många år framför dig. Du är fint igång med det skrivande som kommer att fylla ditt liv i årtionden som du ännu har framför dig. Du måste oundgängligen gå vidare just så som du börjat så bra under detta år.

Gemenskapen - närheten till en annan människa behöver vi alla. Du kommer att få även det när som helst. Det vet jag. (...)

Men jag vill inte alls tappa bort dig. Jag vill att vi ska kunna ses även i fortsättningen. Jag vet att vi har mycket att ge varann även under lite svalare förutsättningar.

Nu börjar kylan krypa in under golvet här. Råttorna prasslar under vasken. Jag gruvar mig för vintern och velar med fortsättningen här. Samtidigt som jag redan ser fram emot en fin vår och sommar i Onkels trädgård. Bella och du är välkomna att hälsa på.

Din B. 

 

 

Liminalitet - del 1

Det är ljust till halv fem nu. Februari är en älsklingsmånad, ljuset stormar fram, vänta bara.

Jag packar böcker. Låda efter låda. Tjocka boken med Shakespeares pjäser, tung konsthistoria, tungt danskt lexikon, med flera tunga och trehundra lätta volymer. Papplåda efter papplåda fylls och jag staplar dem i rummet. Rotar i garderoben, slänger kläder. Fyller pappkassar med böcker jag ska ge bort.

Solen når in i mitt fönster igen mitt på dan och lyser upp väggen som vetter mot grannen. Hon som blev en vän, och är det ännu, efter 30 år i ett hus som haft sina oväder av renoveringar och översvämningar, och stundtals spänd stämning. Men vi har tagit oss igenom det. Hon och jag och andra grannar, hon som bodde på samma våning mitt emot, som också blev en vän under lång tid. Sådana händelser är en bra grej i livet; att bli vän med sina grannar. En annan bra grej är att jag alltid gillat den här lilla lägenheten, här är mysig stämning, en vacker gård, en ljuvligt hög kastanj, och nära till Brunnsvikens ljus och vatten, promenader och simning, och under flera år skridskor.

Den här lägenheten innehåller också mänskliga minnen, av min man, många vänner, en och annan fest, en ung älskare, samt några (älskare) till, som jag inte ska gå närmare in på. Men de bidrar till stämningen.

Jag befinner mig i uppbrottet. Mitt livs längsta och tyngsta flytt ligger framför mig. Allt här ska upp och iväg 79 mil norrut. Till södra Lappland och min älsklingsby där. 

Min själ och min kropp är i mellanrummet, mellan allt det gamla och det nya, som också innefattar en del "gammalt" - eftersom jag rest till denna by regelbundet i 35 år. Liminalitet innebär att vara på spänd lina, mellan det som ska lämnas och det som är framför. Både känslomässigt och praktiskt svävar och kämpar jag med konsten att lösgöra trehundra ting ur gravitationen, att sätta ner dem igen, att se den nya lägenheten framför mig, att vara fylld av minnen, vänner, konst, kultur - som bara finns i Stockholm, och å andra sidan: min stora trötthet på gator och sten. Jag väljer alltså, och då väljer man samtidigt bort. Jag väljer den oerhört vackra lappländska naturen, och jag har vänner även där uppe. 

Sen, när jag en gång vilat ut och landat, kan jag göra utflykter. Hit ner till Stockholm, eller till Umeå, Trondheim, Östersund. Men den här mellantiden är så pass jobbig att jag kommer att vara oerhört förankrad där uppe, en mycket lång tid, tror jag. Resfeber? Ja. På ett helt annat sätt än någonsin förr, vid utlandsresor. Jag har tagit ett modigt beslut, men på spänd lina vandrar också en liten tjej som byter liv, kanske för sista gången.