Sista dagen vid kusten

Klangen, den alltid likadana klangen i de där orden: Sista dagen. Man minns det från sin barndoms sommarlov. Sucken när chauffören Sjöblom kom och vi packade in sommarens kläder, syltburkar och krukväxter i hans taxi. Sucken när man närmade sig Roslagstull, Johannes skola, gatorna, mamman som satte upp en sorts min av fin dam, nästan omedelbart vi närmade oss stan. På landet var hon ju mer avspänd.

Jag är inte ett barn. Men vi är alla ett litet barn, inom oss. Idag fasar jag för bussresan i morgon, i denna pandemi-tid som slår obarmhärtigt hårt mot det lilla landet Sverige. Jag ska inte älta FHMs strategier här, men om alla hade munskydd på den buss jag ska resa med så skulle jag vara lugnare. Så jag hör på råden från WHO och världens alla smittskyddsläkare och tar mitt munskydd på mig, samt virar in mig i en sjal, som en beduin. De tål öknen, jag ska tåla Corona-slummen.

Idag var här strålande väder. Klar sol och glittrande blå fjärd. Jag gick i solgatan mellan granarna och kom ner till öppet vatten, satt länge i skönhetens famn, där jag gärna hade suttit länge än. Jag är inte mycket för världens strid och kiv, numera, om någonsin. Skulle gladeligen stannat kvar här ute, om det inte var så att det kom andra gäster till det lilla hus jag hyr. Jag har trivts. Talar om för mig själv att jag har en strålande förmåga att improvisera och känna mig hemma nästan i vilket hus som helst. Detta var en bra stuga. Detta var en bra tid. 

Sandstranden

Min syster och jag gjorde dagens utflykt till vår barndoms och ungdoms sandstrand, i naturreservatet.

En märklig stämning

Min syster var här med vin och mat. Vi pratade med Roine om den nya vägen som ska dras till bryggan. Roine är en trevlig karl, och min syster är rolig. Och alla tre har vi funnits till och från i den här änden av Roslagen sen långt tillbaka. Roine är född här ute, och har bott och arbetat här hela sitt liv. Hans gård bakom huset är en maskinpark, stallar för grävmaskiner, traktor, vägskrapa, räddningsbil med mera. Går man in där mellan de delvis öppna ladorna är det som att gå förbi en scen ur Unge Kommissarie Morse eller True Detective; som när de letar efter spår i någon bortglömd landsända och spanar in i en mörk lada, eller ett garage där något skumt har hänt. Men här är stilla liv.

Jag gick en långpromenad i det grådisiga novemberljuset. Förbi åkern, in i skogen, uppför backe, nedför backe. Jag gick åt det håll där alla byggde små sommarstugor på 60-talet. Ja, kanske inte alla, men tillräckligt många hade det så bra ställt att de kunde få råd med en liten sommarstuga här ute. Tomter styckades upp av bönder som var nöjda med att få in stora pengar. Säkert finns här minst 300 tomter i olika riktningar, och bara där vårt hus ligger, en bit bortom detta kvarter, ser allt ut som förr. 

Passerar alltså stugtomterna, där det lyser här och var. Många sitter som jag här ute nu och häckar för att undgå smittostaden Stockholm. Andra sommarhus är nedsläckta, stora motorbåtar ligger surrade under presenningar, småbåtar lyser vita med skalsidan upp. Verandorna är stora och vetter ofta ut mot ängarna. På andra sidan vägen ligger kohagarna, de som alltid sett ut som de nu gör. De lyser grönrosa, avbetat. Vattenbadkaret som kritterna dricker ur på sommaren är också vänt upp och ner. Det mesta sover.  

Vägen slingrar sig vackert mellan höga granar, slutna enar stora som cypresser, björkar utan ett enda löv. Och hagen har gamla rösen av stenar, hopsamlade för minst hundra år sen. Jag går mellan två tider, eller fler. En märklig stämning infinner sig, en helt avskalad skönhet. Jag går rytmiskt, vandringen blir en meditation. Nu händer förhoppningsvis inget mer dag.

 

Havet, fjärden, solnedgången

 

Gjorde en tur till fjärden alldeles innan solnedgången. Glädjer mig åt den gamla skogsvägen som ännu har en grön remsa i mitten. Som i min barndom, tänker man, ofrånkomligen. Här var den stora skogen, där man inte sällan såg älg, nu är den bitvis skövlad av skogsmaskiner. Jag går inte in där längre, jag tar vägen. Kommer ner till Bergängens gård, som är lika vackert belägen som den alltid varit, på en kulle ovanför fjärden. Går vidare ner mot vattnet, förbi den spensliga alskogen, och sätter mig på en urgammal sten. Fjärden är spegelblank, det är fullständigt tyst, och solen går långsamt ner på andra sidan. Jag kisar i ljuset; ser att till och med vassen förlorat sin färg, och alla träd och buskar har fällt sina löv. Idag är det riktig november, lite kyligt, min andedräkt ångar.

På förmiddagen såg jag tre rådjur utanför verandan. Tog fram kikaren för att riktigt se dem. Den mörkbruna bocken är vackrast. Mannen som jag hyr hos nänns inte skjuta dem längre, trots att han är en gammal jägare.

En annan dag gjorde min syster och jag en tur vid havet. Gick mellan höga tallar och granar på en mjuk stig som prasslande av fallna löv. Gick förbi den lilla sandstranden och vidare ut på klipporna vid Simpnäs. Hit gjorde familjen utflykter "förr i världen", och här uppe i en bergsskreva har jag sovit över, en sommarnatt. Nu gick syster och jag och lullade i stämningen vid klipporna, pratade lite, tog in ljuset, som blev alltmer rosa i solnedgången. Det var en återkomst, på många sätt. Utanför oss låg Källskären, och Simpnäs klubbs fyr. På Källskären finns ett enda hus. Där bortom endast Ålands hav. Vi stannade tills fyren började blinka i skymningen. Som man gör.  

 

Konstnären Laris Strunke är död

Laris dog tidigt på Torsdagens morgon mitt under den pågående resultaträkningen i USA. Han hade varit sjuk en tid. Laris jobbade alltid, han hade sin ateljé i ett av de före detta orangerierna i Hagaparken, där de stora målningarna fyllde väggarna. Där intervjuade jag honom en gång, och häromdagen länkade Kulturnytt till det programmet så att jag fick höra det igen. En mycket yngre version av mig talar om konst. Intervjun med Laris är levande. Lyssna.

Novemberljus

Gustave Loiseau: Landskap med träd.

Fjärden

Bara det att bo så att jag kan öppna dörren och se rätt in i skogen gör mig glad. De stadiga stammarna av tall och gran, de murriga färgerna som här och var lyser till i guldockra, eller ljus rost från de sista lövträden. Månen som om kvällarna seglar över en äng och sen går ner bakom muren av granar.

Nu gick jag den gamla vägen ner mot fjärden. En vacker skogsväg, blandat löv och fur. Det sista gula har blåst av hasslar och björkar, bara en och annan ek framhärdar med rostbrun envishet. Men tallarna är gamla och höga och fulla av karaktär. Brunt och grått. November.

Kom ner till fjärden, som lite längre söderut mynnar mot havsbandet och öarna Idö och Arholma, och Villösan, ett av vår ungdoms utflyktsmål. På denna fjärd har jag snirklat mig ut till havet, över grynniga områden, där min Oslojolle helt snällt drog upp sitt centerbord* under mig. Jag har också seglat ner till våra vänner söderut, en gång i en vind så stark att jag knappt kunde lägga till vid deras brygga.

Idag var det sån vind: Jag stod vid stranden, intill de höga ranka alarna, och lät blåsten vina runt öronen. Ute på fjärden rullade vågorna in från syd/sydväst och bildade gäss, kastade sig över de små kobbarna i bubblande vitt. Annars de blågrå nyanserna, gröngråblå vid sandstrandens vatten, mörkgrå ute på fjärden, försvinnande i dis på andra sidan. Svarta holmar tecknade sig mot dimgråa toner, bara vassen lyser nu i Burnt Orange. 

Här uppstår i stundens vandring en viss urgammal glädje: Allt som bara finns. Även i November. Motvikten till en civilisation som är fullständigt på fallrepet.

 

Harald Lindberg, den gamle Roslagsmålaren har målat denna bild av en mycket tuffare tid vid kusten. Timmerbogserare. Även när jag var barn kom dessa timmerlass över havet. Ibland - i hårt väder - kom  stockarna loss och drev iland vid stränderna. Min pojk-kompis och jag drog hem dem över vattnet och byggde en flotte. Some Huckleberry Finn.

 

*Centerbord fakta