En lite
kuslig känsla infinner sig när jag läser en roman baserad på en
kärnkraftsolycka i östra Ural, 1957, samtidigt som det sker en liknande olycka,
i nordvästra Ryssland, häromdagen. Och vi har sett serien om Tjernobyl. Vi vet
hur det mörkas omkring radioaktiva olyckor. Inte bara i det forna Sovjet, och
Ryssland idag, utan också kring Fukushima, Three Mile Island, USA, och Shellafield,
England. Inte direkt historier som gör reklam för kärnkraft eller
kärnstridsspetsar. Däremot lämnar de död och lögner bakom sig, och det är dessa
cirklar av svarta hemligheter som Anna Focks roman Väderfenomen (Natur&Kultur) baserar sin intrig på.
Medan jag läser faller ändå en sorts lugn tilltro över mig; jag får återigen träda in i den breda realistiska romanen, ett berättande som passar så väl för det kollektiva öde författaren gestaltar. Där finns också en lätt susning av något pastischartat, som så-här-skriver-man-en-rysk- roman-idag, vilket går väl ihop
med den värme Fock håller vid liv gentemot människorna i historien. Det märks
att hon både läst rysk litteratur och rört sig i den postsovjetiska delen av
Europa.
Medan jag läser faller ändå en sorts lugn tilltro över mig; jag får återigen träda in i den breda realistiska romanen, ett berättande som passar så väl för det kollektiva öde författaren gestaltar. Där finns också en lätt susning av något pastischartat, som så-här-skriver-man-en-rysk-
Berättelsen
utgår ifrån katastrofen i Majak, en explosion i en kärnindustrianläggning vars
skadeverkningar drabbade tusentals och vars följder är mätbara än idag i
milsvida naturområden. Men framförallt koncentrerar sig historien kring en
familj och deras vänkrets. Fyra generationer, alla på olika sätt drabbade av
den nedtystade olyckan. Där finns farfadern, som jobbade på anläggningen, och
vars strålskador var så fruktansvärda att huden föll från hans ansikte. Där
finns mormor och mamma, båda drabbade av cancer, och där finns den älskade
barndomsvännen Darja, och hennes dotter, miljöaktivisten Ksenia. Men huvudpersonen
är Igor, en pojke som samlar vänner omkring sig, är trofast och uppfinningsrik,
och aldrig ger sig när det gäller att ta reda på sanningen. När väninnan, Olga,
har dött i skogen under mystiska omständigheter vill han veta om hennes död på
80-talet är kopplad till olyckan 1957.
Det finns en stor närvaro i bilderna av familjen, deras sammanhållning och konflikter i en tid som är fattig, med tomma butiker och en övervakande statsmakt. När Igor börjar forska i vad som egentligen hände med Olga får han besök av en rapportör som varnar honom, och – allra konstigast ur Igors perspektiv – även beskyddar honom, något som senare får sin förklaring.
Det finns en stor närvaro i bilderna av familjen, deras sammanhållning och konflikter i en tid som är fattig, med tomma butiker och en övervakande statsmakt. När Igor börjar forska i vad som egentligen hände med Olga får han besök av en rapportör som varnar honom, och – allra konstigast ur Igors perspektiv – även beskyddar honom, något som senare får sin förklaring.
Från att
vara en motsträvig son och envis skolkamrat, går han till att bilda ett band
(det senare ger en uppfriskande bild av sovjetisk punk), till att gifta sig med
sin punkbrud, läsa på teknis och bli kunnig på området radioaktiva metaller.
Utbildningen leder honom till en anställning i olyckans centrum, Rosatoms
anläggning för upparbetning av kärnbränsleavfall, dit han söker sig för att komma
närmare sanningen om vad som hände där, 1957.
Eftersom
”utvecklingen” går framåt, har den f.d. fabriken för kärnstridsspetsar
förvandlats till en upparbetningsanläggning för utbränt kärnbränsle.(Inom
parentes sagt: en anläggning som förorsakade kraftigt förhöjd radioaktivitet i Europa
så sent som 2017).
Fock styr
sin intrig som en krimiförfattare. Det är cirklar i cirklar och mystiska samband som långsamt uppdagas. Överhuvudtaget
är hon en hantverksskicklig författare; övertygande i detaljer, sinnliga
iakttagelser, dialoger, miljöer, rum. Särskilt den desperata nergångenheten i
60-70-talets Sovjet tecknas med filmisk talang och ett konstant driv.
Först i sista tredjedelen av romanen tycker jag att den spretar. Fock mjölkar sin berättelse lite för länge. Det är vådan av att göra för mycket av en redan välsignad roman, att putta in ett par överflödiga trådar, och aningens för mycket prat. Många förvecklingar, många väsentliga sådana, men också några man hade kunnat vara utan.
Först i sista tredjedelen av romanen tycker jag att den spretar. Fock mjölkar sin berättelse lite för länge. Det är vådan av att göra för mycket av en redan välsignad roman, att putta in ett par överflödiga trådar, och aningens för mycket prat. Många förvecklingar, många väsentliga sådana, men också några man hade kunnat vara utan.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Anna Fock är nominerad till Augustpriset 2019.
(Tidigare publicerad i Dt, ST, Öp, Gefle Dagblad, Nlt, med flera tidningar i mitt-Sverige.)