Dikt 1005

Solen stod upp igen och

Jorden var hel

Utan en skåra av

dissonans, dofterna

Man kunde se allt

Man kunde se lodjuren

fast man inte visste

Var de fanns

Jorden var jordens kung

Solen var brännande

Under den på glid gick de feta

fåren, getterna
fräna fraktaler

fiktiva fraktioner på jet

drivna mot nästa toppmöte om

sin önskvärda undergång.

Det stod barn och väntade, ensamma eller i grupp

det togs en gruppbild på barnen med honom

Den Store Grotesco

Han som rev upp alla avtal, alla kjolar, rev upp den

rest av ordning som ännu nådde ner i maktens gravar.
Där satt de höga, utstyrda med manicker,

med amuletter och talismaner,

vapen och horor och avsatta ministrar, med sina
fruar som håller barn och banker och bilar lika.

Vi andra dök, vi dök

det glittrande havet, den milda insjön

Slutna ögon såg

dök som lommen och uttern dök,

som istidsmänniskan dök

Hade en egen sol

Stående, sjudande i källans vilda kanal

forsande vatten

strid utan strid

fred med guden.

Solen stod upp hel.

Det goda var inte över.

Under oss var det

Forsande mellan fingrar.

Ingens.

Max Richters Vivaldi

Jag tar om den här i en annan upplaga, för jag vet att jag måste tvinga er att lyssna på den. Max Richters rekomposition av Vivaldi, med den helt fabulöse violinisten Daniel Hope. Om ni inte lyssnar går ni miste om något som är värre än att kastanjerna blommar över och syrenerna är i sitt esse bara några dagar till.

Den här är i sitt esse for ever. And ever. And ever. Be happy!

Hajtänder

Jag hoppar som en fågel

På vintergrenar

letar efter kärleken

Där sjönk en genom ett hål i isen

Det bubblar fortfarande

Av gammal andning

Jag ser öknen. Jag ser Golgata

Men min vandring är en vardagsrutt

En trivsel med det enkla och sköna

Jag ser stora kors

Som människor lägger i vägen

För varandra, som om de hade rätt

De som lägger kors och spikar över

Andras vägar har aldrig rätt

The Fair Deal Is:

De har dålig karma

Nu har den lilla fågeln

Hittat en broder, en syster och

En broder till; när de finner

Varandra är de en flock

En flock är inte möjlig

Bland människor med

Hajtänder, så kallade

shanghajare.

Kväll på jorden

Rännstenen är färglagd med rosa blom, flera meter med högar av nedfallna blomblad. Det rosa körsbärsträdet vid sjön har börjat blomma ut, men mycket senare här än i Kungsträdgården. Jag ställer mig och glor upp i de sista blommorna, fångar nymånens skära och kvällens milda ljus mellan grenarna. Ett ögonblick i sommarlyckan. Någon har sopat ihop en stor plätt med rosa blom alldeles utanför sin port. Jag gissar på någon av traktens asiater.

Vid parkvägen doftar syrenerna starkt, och båtarna gungar lojt. En sydvästlig vind far som en lätt beröring över vattnet. Alla träd är utslagna, frodigare än jag minns dem. På sjön finns blanka gator och tärnor som singlar ner och hämtar något ur vattnet. Svalorna har kommit. De överraskade mig nyss med sina bravurnummer. Svalornas flykt och svalornas skrin är minnesmärken för så mycket, jag kan inte säga vad. Och på tisdag ska jag äta middag ute med S och en hund under bordet. Äntligen utkomna ur vinterns gråa tunnel.

På hemväg från parken mötte jag ett av asiaternas barn. Det är de som har sushibaren. Och barnet, en pojke: ett fullständigt runt huvud, runda kinder och två sneda streck till ögon. Just så som barn brukar tecknas där borta.

Vara död

Per Kirkeby är död.
Så stod det i alla små och stora tidningars rubriker onsdagen den 9:e maj.
Jag var inte oförberedd, om man med det menar att jag en längre tid undrat hur länge han skulle klara sig, med de olika sjukdomar och handikapp han gått igenom på senare år.

Per Kirkeby är död.
Det går ändå inte riktigt in i mig. Hur kan någon "vara död". Det han är och har varit. Personen Kirkeby kan ju inte "vara död". Döden är inget vara, inte heller om det är snörmakare Lekholm eller min gamle ungdomsvän eller en hundförare på Grönland som går och dör.

Ingen död. Endast liv är ett varande.
Samma när min far dog; jag höll om honom i dödsögonblicket, satt kvar, såg honom förvandlas och få ett nästan krigiskt ansiktsuttryck. Som om det var något han var mycket arg på. Långvården kanske. Eller något annat.
Kom sen ut på gatan nästa dag och möttes av löpsedlar.
Gunnar Björnstrand är död.

Det var overkligt, samtidigt ofrånkomligen rörande; att ett helt folk skulle meddelas detta. Klonket i min bröstkorg då. Sen alla tårarna.

Per Kirkeby lärde jag känna under ett antal intervjuer med honom, samt i samarbetet kring
översättningen av hans Handbok (Ellertröms). Vi sågs under mina år i Danmark, då och då, och förstod varandra bra. Så bra att det till sist blev: "Når du er i byen, bare ring på".
Den invitationen tog jag aldrig emot, mitt liv tog andra vägar än till Danmark. Men jag minns hur jag satt på en trapp vid det gamla huset på landet och läste ett brev jag fått mig eftersänt, från Per Kirkeby. Där skrev han om den nyss överståndna, helvetiska hjärnblödningen. Han skrev också "oven i købet er jeg ved at bli skilt".
Då kom alla mina tårar. Nu har jag inga mer.

Han fick en långvarig rehabilitering. Målade små små tavlor. Tills han efter en fyra, fem år var riktigt på banan igen. Enorma målningar, fortsatta utställningar. En skilsmässa som kostade honom 100 miljoner (kvinnor kan, ni vet). Men han fick också en ny fantastisk kvinna in i sitt liv: Mari Anne Duus Jørgensen. Det är min övertygelse att hennes närvaro var det bästa som hänt honom, trots all framgång och alla utställningar, trots den enorma produktiviteten.

Men han kunde inte vara alldeles tillfreds när han inte längre orkade skapa, när han var blind på ena ögat, och sen alltmer oseende på det andra. Det är underligt detta med målare och en tappad syn: Claude Monet gick också igenom det, och hans konst blev inte sämre för det, nästan tvärtom, så länge han alls kunde se något.

Idag är det Per Kirkeby in Memoriam. Hjärtan och bilder där han lever, oskadd. En av de stora i konsten.

Överst: En sen Kirkeby, nederst en från 90-talet. Fotot på Per är taget i en hall i Geologiska muséet i Köpenhamn, där han gjorde tak-och-väggmålningar. Per K föddes 1/9 1938, dog 9/5 2018.

W H Auden - The more loving one

Bild: Henrik Samuelsson

Looking up at the stars, I know quite well                                           
That, for all they care, I can go to hell,
But on earth indifference is the least
We have to dread from man or beast.

How should we like it were stars to burn
With a passion for us we could not return?
If equal affection cannot be,
Let the more loving one be me.

Admirer as I think I am
Of stars that do not give a damn,
I cannot, now I see them, say
I missed one terribly all day.

Were all stars to disappear or die,
I should learn to look at an empty sky
And feel its total dark sublime,
Though this might take me a little time.

 W. H Auden

(ursäkta uttrycket; men alla tiders "gulligaste" poet)

Knytblus avant le lettre

Jag har inget som helst minne av var och varför den här bilden är tagen. Troligen vid något tillfälle när min pappa blev intervjuad av gud vet vilken tidning. Men där är vi alltså. Och den ömsesidiga glädjen är genuin. Kanske är det på grund av hans kärlek, och hans respekt, som jag aldrig riktigt fattade, förrän långt senare, att män kan vara ett så stort problem. Och inte heller nu, efter utnämnandet av alla män till "talibaner" är jag riktigt på banan. Jag mår till och med lite illa av den avgrundsdjupa klyfta som uppstått på grund av olika kön.

Några knytblusdemonstrationer blir det inte, för min del. Även om jag för länge sen förstått att kvinnor har rätt till samtliga sina uppror, sin besvikelse, sin vrede. Men den oerhörda förenkling som pågår från feministiskt håll, på grund av att rätt många män betett sig som skitbockar, är ändå just det; en förenkling, som efterhand regredierar i manshat. Och jag tror inte på att alla dessa kvinnor som "står i bredd" är ofelbara eftersom de är kvinnor. När Ebba Witt - Brattström och Gudrun Schyman startade FI blev det ganska snart osams. Om vad? Om makten. Schyman vann över de mer borgerliga kvinnor-kan-feministerna, och det var nog bra så. För i botten av de värsta klyftorna i samhället ligger ändå de ekonomiska orättvisor som drabbar både män och kvinnor. Där bör också kampen stå för kvinnors löner, som ännu ligger under männens.

Men de privatlivsneuroser som ylar högt i den feministiska fronten är egentligen just precis privata. Man vill ha alla med sig på tåget, och ylar vidare. Det är i någon mån de mest bortskämda som ylar högst. Som får plats. Plats att år efter år påstå saker om en man, utan att något enda ord betvivlas.

Jag tror på en feminism som går hand i hand med miljörörelsen och arbetarrörelsen och anti-rasismen. Och jag är inte intresserad av dagstidningar som ägnar tolv tidningsartiklar om året åt Horace, alternativt Ebba. Han har gjort fel. Det är sagt nu. Och rent anekdotiskt kan jag tillägga: Jag har aldrig sett en så högfärdig människa sitta på en buss som Ebba W-B. Och jag har en enda gång blivit utomordentligt vänligt bemött av Horace E.

På ett liknande sätt i familjen: Min pappa förblev en pålitlig vän, en man och en människa med värme, hjärta och humor. Han har för alltid min respekt. Min mamma regredierade till en matriark med ytterst skumma psykologiska manipulationer. Jag kan lugnt säga att hon bidrog till att förstöra familjens sammanhållning, efter min fars död.
Självklart är jag därmed biased. Jag tror inte ett skit på kvinnors allmänna bättre mänsklighet. Allt är individuellt. Men jag tror på att kvinnor ska hålla ihop och ljudligen protestera mot horbockiga eller maktmissbrukande män. Liksom jag tror på att alltid protestera mot maktmissbrukande kvinnor.

Godnatt från en ung kvinna med klänning från Carnaby Street, och en tillfällig knytsjal.

PS: Nu vet jag varifrån bilden är, en premiär på Lilla Teatern i Stockholm. Vi är på väg nerför en trapp, pappa på ett lägre trappsteg, jag på ett högre. Fotot ursprungligen från Svd:s arkiv.