Paul Desmond - Alone Together

Dags att dela en Paul Desmond igen. Här spelar han med den likaså fabulösa Jim Hall Quartet. "How many are you in the quartet?" som flygvärdinnorna brukade fråga dem.

Dikt, dröm

I Dream

I dream I am lying in the mud on my back and staring up into the sky.
Which do I prefer, since I have the power to fly into the blue slate of
air? It is summer. I decide quickly that by lying face up I have a view
of the sky I could not get by flying in it, while I'd be missing the mud.

David Ignatow

Bilden från Big Sur, Kalifornien. Foto: Mira Stolpe Törneman. 

Flykt och flytt och Kalifornien

Nu kommer flyttfåglarna farande in över Sverige och vissa lyhörda typer står med kikare i ett kärr och avslöjar provenienser. Ett fint ord för vad något kommer ifrån. Själv får jag nöja mig med att om morgonen höra två koltrastar och en skogsduva, glissandon och fraseringar, på gården.

Vi har alla våra provensienser, och våra flykter och flytter. Och det här skulle alls inte handla om fåglar. Utan om människor. Vårt behov av flykt, flyg kanske, eskapism, eller flytt.

Ja, det är inte så roligt. Vilket beror på att jag längtar efter en rejäl flykt, ett flyg, ett flyt. Om jag skriver bra ett tag så kan jag pusta ut och intala mig att jag haft flyt. Men jag kan inte intala mig att hela jag är på väg. Ett och annat måste först bli klart här.

Musiken däremot är min världskarta. Musiken är min enklaste resa. Eller naturen, konsten, och - i goda tider - kärleken. Men är det flykt? Eller är det vad livet ska handla om? Och allt det andra, stretandet och ambitionerna, är det som trögar till oss? Fast - å andra sidan - man ska ju jobba och skapa, vara ifred och bunkra in sig - innan man gör det stora släppet och flyger ut över dalen. 

Min äldsta bästa vän kom just hem från Kalifornien och jag hör på hennes röst i telefon hur många våningar högre och gladare hon är efter att ha sett bergen, stränderna, sälarna, havsuttern, redwoodskogen och sin dotter med man. Hur de tillbringade nätterna i husbåten och dagarna på långa resor utmed kusten, och långt ut på havet. Så långt man måste för att få se valarna tumla och vända upp sin stjärtfena. Och detta har vi kärt. Även när det tillfaller en annan.


Bilder från Kaliforniskt liv.

 

Mira i Redwoodskogen och på Stanford University.
Samtliga foton: Mira Stolpe Törneman. Mer av hennes fotosamling finns här: vhttp://ink361.com/app/users/ig-231738461/mirastolpetorneman/photos

V.S. Naipaul - om en frigörelse

Vad ska man göra med en pappa som en gång i ens barndom förlorat ansiktet?
Bygger upp ett ansikte som aldrig går förlorat?
Pappan jag talar om är V.S. Naipauls. I den självbiografiska Finding the centre finns en skiss till denne man, som också blev huvudfigur i en roman. En man av indisk härkomst, ingift i en jordägande och maktlysten hinduisk klan. En journalist med författardrömmar, som skrev reportage och krönikor för Trinidad Guardian, och som redan när Naipaul var sex började överföra sina drömmar på sonen. Läste högt för honom ur egna berättelser, ur Dickens och Maughams romaner, uppmuntrade honom, och - skriver Naipaul - ingav honom en absolut känsla av att det var författare han måste bli. Men denne fader hade en gång förlorat sitt ansikte. En morgon vaknade han, gick in i badrummet och kunde inte se sig själv i spegeln. Ansiktet fanns inte där. En sorts sammanbrott följde. Men det som föregår sammanbrottet är en sedelärande berättelse om ortodoxi kontra valfrihet, om dogmatisk tro kontra individuell övertygelse.

För att göra en lång historia kort: Naipaul den äldre avsvor sig sin journalistiska frihet under skam och nesa. En artikel han skrivit om "gammaldags" hinduiska offerriter - och deras troligen ringa effekt på en svår boskapsepidemi - besvarades med hotelsebrev från Trinidads hinduiska maktpotentater. Reportern kunde se fram emot en säker död, om han inte dementerade sin åsikt genom att själv genomföra den ortodoxa offerrit som han kritiserat. Naipaul d.ä. tvekade, skuggboxades med den politiskt-religiösa övermakten, och med sitt samvete, men genomförde till sist offret på offentlig plats. Ett avkapat, ännu blodigt gethuvud överräcktes till gudinnan Kali. Han räddade sitt liv. Men ansiktet i spegeln försvann.
Det märkliga är den näst intill objektiva ömhet med vilken Naipaul återberättar historien om sin far. Egentligen utan skam - för vad skulle en dödshotad man göra? Men med en intensiv underton av vad episoden betytt för honom, hur den förstärkt hans ambitioner, och hur den länge legat kvar inom honom som en ångest för misslyckandet.

Naipaul skrev sin första roman under pauser, i ett kollektivt arbetsrum på BBC. Han beskriver kollegornas stöd och kritik. Men framförallt minns han den enorma uppladdningen. Här sitter en man som är pressad av mer än ambition. Det handlar om att överleva. Han är bokstavligen livrädd för att inte få sin första roman att köra. Men han har några knep, en sorts "magi", som han själv säger. Han skriver så snabbt som möjligt. När den första meningen gett sig, och den måste vara äkta, börjar den andra skriva sig själv. Då gäller det för Naipaul att haka på, inte ett ögonblick tappa farten. Efterhand uppstår ett lugnare, mer genomtänkt arbetssätt. Men romanen är färdig på sex veckor.

Sex romaner publiceras innan han vågar tänka på sig själv som författare. Innan dess har han kallat sig "radioman", en titel som några av hans kollegor fann alltför mallig. Så författare fick det bli. Och författare blev det. 2001 mottog han Nobelpriset i litteratur. Ett ansikte var återerövrat.
Och för oss andra - oavsett vad vi tycker om Naipauls kulturpolitiska åsikter - är det en historia om befrielse. Och om befrielsens pris - som är att ge upp all identifikation med den plast där en hygglig karl kan förlora ansiktet, och sin frimodighet, under bördan av tvingande sociala riter. Dock är det inte en historia som bör användas till att stryka den västerländska självgodheten medhårs. Vi har andra riter, mer dolda. Också vårt samhälle, det "moderna", har sina dumdryga auktoriteter och ängsliga medlöpare och sin ortodoxi: från högsta politiska ort till minsta arbetsplats där ryggarna kröker sig under grupptryck och åsiktsmallar. Naipaul har angett en väg ut: känslan av att han skulle dö om han gav efter för något mindre än att uttrycka sig själv.


.............................................................................

Artikeln tidigare publicerad i danska Weekendavisen, Borås Tidning, UNT m.fl.

Min vän Inger Hanmann

Jag har under mitt liv varit ganska påverkad av stora män. De fanns i min närhet redan i barndomen och ungdomen, men naturligtvis - eftersom jag var ett barn av 50-talet - inte lika många stora kvinnor. Och lite konstigt är det ju att växa upp med Ingmar Bergman och kända skådespelare och en professor Carl Gustav Bernhard som var preses i Vetenskapsakademin. Han var pappa till mina barndomsvänner, vars mamma var operasångerska och hette Gurli.

Kanske var både hon och min egen mamma i någon bemärkelse stora kvinnor, men det märktes liksom inte så mycket som på männen, familjeförsörjare och kändisar som de var.
Däremot hade mamma en apart väninna som aldrig gifte sig och som hela livet levde för sitt måleri. Hon hette Jette Stoltz, och har förekommit i mina drömmar som en bild för något annat.

När hon i 40-årsåldern blev våldsamt kär i en spanjor som ville gifta sig med henne, ringde hon långa samtal till min mamma, för rådgivning. Jag är rätt övertygad om att det inte var min mamma som avrådde henne från att gifta sig. Det beslutet fattade hon själv. Och hon var den enda av alla vuxna kvinnor jag kände som gjorde precis som hon ville, även om det var ett dilemma.

Min mamma var först skådespelerska, sen en begåvad målare, men ägnade mesta delen av tid åt man och barn, utan att för den skull någonsin bli en "riktig" mamma. Hon var kul och hade en hel del joi de vivre, men hon hade också ett handikap: Att hon inte hann med det hon älskade mest att göra; att måla. Av någon anledning blev det lättare för henne att skriva, lite senare i livet, när det bara var hon och pappa. Hon kom ut med nio böcker efter 60.

Farmor och mormor var hemmafruar, mammas närmaste väninna var något liknande, fast hon läste korrektur på Svenskan. Ja, det var inte alls lika mycket schwung på damerna som det var på herrarna. Jag hade en enda väninna vars mamma var heltidsarbetande sjukgymnast och inte någon jag direkt kunde identifiera mig med.

Den enda, säger enda, kvinna ur den generationen som jag utan omsvep kan beteckna som en Stor Kvinna, var Inger Hanmann. Dansk målarinna och silverkonstnär, som jag lärde känna i Köpenhamn sent i livet, och särskilt sent i hennes liv. En rad märkliga omständigheter gjorde att vi kom i kontakt med varandra, och sen var vi vänner i åtta år, tills hon dog. Jag saknar henne fortfarande. Jag saknar henne mer än min mamma, som jag nästan aldrig saknar. Det var för komplicerat.

Med Inger var det enkelt. Vi gick på konstutställningar, pratade litteratur och musik och -  män. "Tro för all del inte att det går över", sa hon, om män alltså. Då var hon åttio och hade rätt nyligen lagt bakom sig ett stort uppdrag för danska ambassaden i Berlin och ett annat för Kastrup; en väggutsmyckning.

Kom att tänka på allt det här när jag såg Susanne Brøgger intervjuas häromdagen. Hon pratade om sin mamma; de där kvinnorna på 50-talet, som varken kunde följa i sina egna mödrars spår, eller ännu ta en helt egen väg. Och att hon, Susanne, var den som fick göra det för sin mamma, så att säga. Dubbelt jobb.

Fotot ovan från Kastrup Lufthavn, väggutsmyckning gjord 1989. Nedan en emaljmålning och två silverskålar från firma Georg Jensen, och en länk till fler av Inger Hanmanns grejer.

       

När jag äntligen kommer mig för att scanna mina analoga bilder ska jag lägga in ett fint foto på Inger här. Hon ska ha finnas med. De här är från dansk kunstbibliotek.

                                                                         

Sitter och gråter

Det sitter en kvinna och gråter i den kalla hallen till vårdcentralen. Klockan är fem och hon väntar på färdtjänst. Hon är mager och sliten, gråter som en liten flicka, tappar sitt färdtjänstkort, säger: Jag orkar inte längre. Jag har afasi.

Jag förstår absolut ingenting av det här. Varför sitter en ensam sjuttioårig kvinna och gråter i hallen till en vårdcentral där kall luft hela tiden blåser in från gatan? Varför? Det är inte heller första gången jag stannar till hos en gammal människa som väntat en halvtimme eller mer på en bil.

Jag klappar henne lite på huvudet och säger att jag ska gå hem och ringa till färdtjänst. Jag har ingen mobil med mig. Sju minuter senare ringer jag. Telefonisten är inte oempatisk. Hon tycker det är förskräckligt, men kan inte hjälpa mig. "Vi har 3000 bilar i Stockholm".

Jag försöker nå kvarterspolisen, i samma hus där kvinnan väntar, men det är stängt. Försöker nå vårdcentralen. Stängt. Då har det snart gått en halvtimme och jag kan bara hoppas att färdtjänst nått fram. Men behöver inte en skruttig kvinna med afasi mer än färdtjänst? Varför har hon ingen ledsagare? Varför bor hon inte någonstans i en vårdande gemenskap?

Alltså, återigen: Jag fattar inte det här; ett rikt samhälle som låter schizofrena gå runt och tala högt i butiker, som låter en ensam kvinna med afasi sitta och gråta, säkert rätt ofta, som drar in på skolpsykologer och låter folk - bokstavligen - vänta till döddagar på en plats i äldreboende.

Skam går på torra land idag igen. Skattepengar rinner ut i banksterpooler. Och jag erinrar mig vad visionären, ingenjören, miljöteknikern Jaque Fresco sa i en intervju: Rich people come to me and ask if I can help them build a strong wall around their estates. I tell them if I do that - do they not beleive the poor people will find a way to trespass?

Sisådär ja. Det har jag haft en tanke om i många år. Hur planerar - internationellt sett - de där stenrika stötarna, de 1. 5 procenten, som fortsatt maximerar sina egendomar? Hur tänker de hopa sina tillgångar? Just så: De tänker sig en ringborg. De är varken världarnas krig eller 1984, eller Fahrenheit 451, det är Game of Thrones de tänker spela. Men i deras spel finns bara en klubb: Masters of Coin. Apornas planet. Etisk regression. Tre pooler, åtta flygplan. Andra må gråta.

Jag beundrar djuren

Det var en regnig, blåsig natt med blanka plåttak. Alla mänskor sov utom jag. Träden gungande i blåsten. Där satt kajorna som små svarta spetsiga klumpar och svajade. Gung, gungeligung. Inte en rörelse från kajorna, inte ett ljud. Varför har ingen berättat för mig hur de sover, hur de håller vätan borta, och kylan, hur de håller balansen?

Jag beundrar djuren. Själv skulle jag inte klara en enda natt gungande i trädet, i regnet, i blåsten, utan sydväst och regnrock. Eller med sydväst och regnrock.

Jag beundrar alla djur. Trots att fästingar, ormar och råttor kan vara lite besvärande. Särskilt råttor man kan se i stan, stora som två händer, rusande mellan soptunnorna. Men då ska man betänka att de inget ont gjort. Mänskor gnager på varann. Råttor gnager bara på en gammal korvbit och en ostkant. 

Och kajorna; de har förstås sina sidor. Har sett dem hålla på i timmar och rangordna sig och tjafsa, ja, verkligen tjafsa. Om vems gren som är vems och hur många som får plats eller inte får plats i det högsta trädet, och hur många som måste, bara måste, flyga vidare till ett annat träd. Däri liknar kajorna Sverigedemokrater. Det är inte till deras fördel.  Men annars är det ok att djur är djur. Och människor människor.