Dick Bengtsson - en essä

Om konstnären och mig själv och nästan alla de andra; finns på björnstrand backwater.

Ovan: Dick Bengtsson: (Parafras på) Edward Hoppers Early Sunday Morning, 1970.

Ännu inte sett den?

Inte jag heller. Men mer om Universums knappnål finns att veta på den här länken. 

George Harrison in Memory

Vet inte varför jag varje gång känner så starkt för den här låten med George Harrison och då helst den här inspelningen, med Eric Clapton, när det ju egentligen var John Lennon som låg bättre till för mig, för att nu inte alls jämföra med och påtala alla de andra som också spelade. Kanske är det för att jag träffat George Harrison live, men ingen av de andra (jo en sjuk och sur Zappa en gång bakom scenen, och en blyg Jimi Hendrix en gång i det bakre rummet på Philips). Men George Harrisons blick har jag mött, och då var den gladare än på den här inspelningen, och det var något med hans ögon och öppenhet som stämde, trots eller kanske för att, jag höll en pojkvän i handen. Och sen dog han för tidigt, och på hans gravsten skrev jag "enormt snäll". 

Men vad vore den här låten utan gitarrerna och Ringo? Nu rockar den rätt in i the Bloody Universe, på konserten för Bangladesh.

Här hos Ralle finns en sida med andra nostalgiska band till Beatles.

Samhället som skattkista

Först sålde de sina hemman. Sen flyttade de in till städerna och arbetade i fabrikerna och på kontoren. De betalade skatt i hundra år och under hundra år byggde deras skattepengar upp ett Sverige där skolor, sjukhus, järnvägar och telenät fungerade. Med bostadsbyggandet var det lite si och så, men det byggdes kommunala bostadshus där de som fötts i staden eller kommit för att stanna flyttade in. Många bodde kvar i sina lägenheter från tiden för bröllopet, barnens ankomst, barnens utflykt och ända fram till pensioneringen. Kvinnorna överlevde längst.

I huset där jag bor, dit jag flyttade innan jag gifte mig, fanns den gamla stammen kvinnor kvar. De vårdade rabatterna, satte ut nya lökar och drack kaffe på gården. En av dem var från Estland, en annan från Ryssland, de flesta stockholmare, värmlänningar, finnar eller smålänningar. Nu är den gamla stammen utdöd här, men några av dem bor kvar på stadsdelens ålderdomshem.

Huset där jag bor blev uppköpt av en bostadsrättsförening. Folk fick sina lägenheter för en summa tre gånger mindre än marknadsvärdet. Trettio personer har tjänat miljoner på det som den gamla stammen en gång skapade. De har flyttat in, renoverat, flyttat ut. De har totalrenoverat en vind, där nästan allt gick fel och fick göras om igen. De har till två tredjedelar fått sina hyreslägenheter och de har skött kapitalet så här: Tio översvämningar, åtta omläggningar av golv, tre omläggningar av tak, ofullbordat färdigställande av altaner som läcker in i huset, en tredjedels tvättstuga (i jämförelse med den gamla), en hiss som stått stilla tio gånger om året.

Men privatisering är så fint: Ständiga renoveringar och ombyggnationer. Ständiga ROT-avdrag från de snälla skattebetalarna. Folk som bor i två år, får bidrag till hälften av sina hantverkarjobb, de river ut kök, installerar nya, flyttar, säljer; dags för nästa renovering. Från att ha varit ett lugnt och trevligt boende har det blivit ett boende på en byggarbetsplats under två år av fem. Allt enligt principen att den som vill tjäna pengar på sitt boende inte har några andra värden i huvudet än att rota runt i materien. Braaa-aaam!

På gården byggdes dyrt uthus som fick rivas efter grannhusets överklagande. Under sommarhalvåret har endast tre grannar brytt sig om att sätta och så, sköta och ordna. De andra trettio flyr minsta möda; aldrig sopa ren en trapp från snö, aldrig vattna rabatterna frivilligt, alltid slänga femtio fimpar intill trappen, alltid ställa ut sina gamla möbler, trasiga datorer, mikrougnar, efterlämnat byggmaterial och maroderade kök på gatan eller gården.

På ålderdomshemmen sitter tanterna och farbröderna som en gång betalade för det här kalaset. De äter inte sällan mat ur svarta plasttallrikar. Men här skålas det i champagne med byggfuskare som efterlämnat fem år av onödiga om-reparationer. De verkade ju så trevliga. Om jag var Inga-Britt Ahlenius skulle jag sätta en kontrollrevision på hela den här stadsdelen. Bara för att statuera exempel: Hur gick det till när bostaden blev marknad, och hur länge, hur ofta ska de boende uthärda bygg-booms-helvetet på grund av rinnande, glidande, rörläckande hantverksfusk? Hur stora är hålen i Schweizerosten? Hur många altaner i de här utförsålda kvarteren läcker in i husen? Många, har jag hört.

De rikaste lägenheterna i den här stan har sin givna politiska väljarkår: M toppar ligan i min stadsdel. De vill ju så gärna "beskydda" egendom - även när den delvis är ett fuskverk.
Vad tog de med i beräkningen när de utförsålde allmän-nyttan? Och varför var sossarna med på det? Betalar vi vårt boendes lugn för en arbetsmarknadspolitik som säger att ständigt bygg-joksande är bra för konjunkturen? Vem vinner på att svenskarna har mer än 700.000 i skuld per hushåll? Finns här några förebilder, förutom de negativa. USA, typ. Miljöförstöring, växande köksmaterial-berg, och att folk jobbar ihjäl sig, som Nina Björk sa.
Existerar det ett samband mellan höga lån, arbetsstress och att 33% fler kvinnor i yngre åldrar får stroke? Eller var staten generös när den transfererade sitt eget skuldberg till köpsugna medborgare?

Bästa fru Blom, hur det blev när de tog din gamla lägenhet och gjorde om den tre gånger. De som senast bodde där flyttade in ett kvartal, lyxrenoverade och tjänade en dryg miljon på försäljningen.Vilken glidande resa på bananskalen för alla de som av en tillfällighet halkade in i hyresrättens utförsäljning. Och vilken supermarket för utlånande banker.

Vilka äger merparten av husen? Svar: Bankerna. Vilka har tagit stora nävars grepp ur samhällets skattkista? Svar: Folk som såg sin chans, inom byggboom, skolor, sjukhus, åldringsvård och förskolor. Varför låta statens inkomster gå till nyttiga ändamål - när i stället byggfuskare, låtsas-skolledare, sjukhus-kaparna, Arrivas dysfunktionella busslinjer och vårdbolagen kan hösta in åratal av utkramade (ofta oskattade/skatteplanerade) miljoner - eller miljarder - på sina egna konton. De får av landet, de lägger vinsten i utlandet.

Lilla naiva Sverige, hör upp: Gamla fru Blom ser ner från sin Himmel och tror inte sina ögon: Gav ni bort allt det bästa vi byggt upp till dem som skodde sig på läget? Varför då?

För att flytta statsskulden från staten till det privata och ett växande berg av lån som med en eufemism kallas för "bostadskarriär", eller "valfrihet"? När det borde heta: skuldsättning för livet. Aka: Vi vill också väldigt gärna leka kapitalister.


---------------------------------------

Notera i faktabladet från EU-kommissionen hur privatskulderna vuxit monumentalt i Sverige samtidigt som statsskulden minskat. You see?

Till sist en liten läxa om de nya Plutokratierna och deras välbetalda "tankesmedjor", den engelska versionen, av George Monbiot.

Ödlan och snäckan - Balthasar van der Ast

 
Ödlan, kvick som en ödla,

rörelsen oefterhärmlig
fångad
Snäckan, stilla,
spiralen
fixerad

Konstnären

efterhärmaren

slösar sin furstliga handstil

på det blixtrande
djuret och in
under skalets
skugga

Balthasar,

teckningens mästare
binder de två

till ett pappershus

en dag utan fruktan.

Ödlan sticker
snabbt

därifrån.

Dagsdikt inspirerad av:

Ödla och snäcka, Balthasar van der Ast. Omkring 1620.

Munch på Thielska Galleriet

Hästspann, 1919.o.p.d. Inte mycket ångest här. Men kolla skiftningarna i skogen bakom; väder, fuktighet, årstid. Ja, hela koloriten.

Återkommer om den här utställningen senare. Länkar till Thielska Galleriets websida. Samtidigt pågår två utställningar på Munchmuséet i Oslo, den ena förhöjd med målningar av Cobragruppen, där många var influerade av Munch, inte minst Asger Jorn. Samt gör den norska utställningen en lång båge till den i Sverige verksamme bergensaren Kjartan Slettemark, som jag skrivit om Här.

91:an Karlsson kommer inte längre att kunna försvara landet

Så vitt jag minns har det alltid varit något lillgammalt över det svenska försvaret. Som barn kunde man stöta på små flockar av repgubbar, hemtrevliga och aggressionsfria, lite till åren komna mullvadar. 91:an Karlsson var kanske vår arketyp för Försvarsmaktlösheten; en krokig gubbe med för stora kängor och allmänt snäll. Jag minns honom inte så noga.
Men för att råda bot på ofarligheten fick en eller annan regering uppfinna kollossalt farliga ubåtar i Hårsfjärden och sjöodjur sedda på andra mystiska ställen. Det var ett liv och ett kiv. Men blev någon rädd?

Näe.
Som tioåring var jag rädd för atombomben. Den kom från ingenstans och kunde bara vara fruktansvärd för alla. Inte förrän vid jämförelsen med amerikanska filmer som En officer och en gentleman, The Deerhunter och Apocalypse now - där alla i uniform skrek högt och gällt, och soldaterna fostrades till massiv underkastelse i våldsamt tempo - förstod man vad det Militära innebar.

Nu har vi andra tider. Vi har fantasiarméer, eller som Wilhelm Agrell formulerat det: "en slags imaginära icke-organiserade, inte samövade förband" som inte kan mobiliseras. Alltså: Sveriges alla 91:or med dålig hållning och planlös disciplin kan inte längre försvara oss. Hemvärnet räcker knappt en dag på Gotland, har vi fått veta. Och Jas-planen klarar sig inte utan markservice med massivt luftartilleri och vi borde vara med i Nato, och/eller rusta upp gammalt pansar. Samtidigt rusta upp en del gammal rysskräck. Den kan nämligen vara bra att ha när man vill få pengarna att rulla in i försvaret i stället för i sjukvården.
(Men vart rullar muchas dollares: Jo, till vapentillverkning, och vapenexport, även till diktaturer. Svenska Freds har gått igenom hur just den ökningen ser ut och räknat på siffrorna, länk Här).

Nu tror ni säkert att jag är en gammal vänsterveteran som är emot försvaret och "Lägg ner hela skiten" och så. Men det är jag inte. Jag är realist. Jag vill inte ha ett aggressionshämmat icke-fungerande försvar som är på kapitulation redan innan 91:an fått på sig kängorna.
Kanske handlar ett framtida försvar mycket mer om kommunikationer, civilt försvar, organisation, övervakning av känsliga områden, etc. Och i framkanten av detta finns då inte ÖB utan Green-peace, som för ett tag sen gjorde Sverige uppmärksamt på hur lätt det är att ta sig in på ett kärnkraftverk och stanna där. Andra känsliga funktioner vill jag inte ens tänka på.

Nej - givakt och hör upp: jag tror det blir bäst om vi viker av åt höger mot punkt F på kartan. Och utgå från att F står för Fred. Ni förstå mig? Ni inte förstå? Bra! Jag inte militär.

Den som önskar sig en mer seriös debatt om försvaret - och vem gör inte det, kan gå in på Newsmill, där finns 79 debattinlägg, många av dem och inte minst Wilhelm Agrells artikel är läsvärd som faktabas.
Idag den 12.3. fortsätter Agrell sin debatt om hur Sverige utan medborgarnas vetskap blev delaktigt i anfallskriget i Afghanistan.

Samt kan man läsa vad en vettig ärkebiskop sagt om vapenexporten Här.