Ett Kierkegaard-citat man ska akta sig för att glömma i Beräkningens Tid:
Når Subjektiviteten er Sandheden, maa Sandhedens Bestemmelse tillige
indeholde i sig et Udtryk for Modsætningen til Objektiviteten, en
Erindring fra hiint Veiskille, og dette Udtryk angiver da tillige
Inderlighedens Spændstighed. Her er en saadan Definition paa Sandhed:
den objektive Uvisdhed, fastholdt i den meest lidenskabelige
Inderligheds Tilegnelse, er Sandheden, den høieste Sandhed der er for en
Existerende. Der hvor Veien svinger af (og hvor det er, lader sig ikke
objektivt sige, da det netop er Subjektiviteten), bliver den objektive
Viden sat i Bero. Objektivt har han da kun Uvisheden, men netop dette
strammer Inderlighedens uendelige Lidenskab, og Sandheden er netop dette
Vovestykke, med Uendelighedens Lidenskap at vælge det objektivt Uvisse.
Utan att lova något: Jag ska försöka återkomma till denna tanke, när jag har tid och klokhet över.
Och kanske översätta, men det behövs väl inte?
Bara ett litet exempel: "Der hvor Veien svinger af...bliver den objektive
Viden sat i Bero".
Där Vägen tar av...kommer den objektiva Kunskapen att bli satt åt sidan...(bordlagd, uppskjuten, oviktig).
söndag 13 januari 2013
Ispremiär
Nej, ingen av oss dansar isdans. Och jag har inte ens åkt långfärdsskridskor på många år. Men idag var det klar sol över frisk snö. Några åkte skridskor med segel. Själva tultade vi över isen för första gången i vinter. Ett stadigt pulsande som på något vis sätter hela årstiden i kroppen på en nordbo. Man gissar att det håller när alla andra är ute och så går man över, oförfärat.
Först solgator, med långa blå skuggor över snön. Och medan solen går ner en alltmer violettrosa himmel. Längst bort i änden av sjön en skogshöjd i dimmigt turkosblått. Kyla och trötthet förglömmer sig i skönheten. De heta temperamenten svalnar, de tröga får upp ångan. Ja, man kan säga att ett snölandskap funkar som en motvikt mot alla överdrifter. Kinderna rodnar, den medhavda frukten kommer väl till pass. Så här enkelt ska det vara - på en ispremiär. Best things in life are free.
Inte min bild, lånad från AB, som fått från läsare. Free?
Först solgator, med långa blå skuggor över snön. Och medan solen går ner en alltmer violettrosa himmel. Längst bort i änden av sjön en skogshöjd i dimmigt turkosblått. Kyla och trötthet förglömmer sig i skönheten. De heta temperamenten svalnar, de tröga får upp ångan. Ja, man kan säga att ett snölandskap funkar som en motvikt mot alla överdrifter. Kinderna rodnar, den medhavda frukten kommer väl till pass. Så här enkelt ska det vara - på en ispremiär. Best things in life are free.
torsdag 10 januari 2013
Om skatter och skulder (2)
Häromdagen när jag skrev om skatter refererade jag i stort sett till exempel i min omgivning, min pappa, min man, 70-80-90-tal. En tid då dessa rejäla inkomstagare inte sneglade på hur de skulle kunna dribbla undan skatt eller dra sig ur ett fungerande samhälle. Ingen jag kände tänkte i de banorna.
Det fanns nämligen ett fungerande samhälle. Tågen gick. Sjukhusen var inte ofta överbelagda. I skolorna fanns både kuratorer och psykologer för barn med problem. De gamla serverades inte mat i svarta plasttallrikar och pendeltågen gick, snöröjningen fungerade, eleverna skickade inte SMS under lektionerna och personaltätheten på vårdhemmen var okej.
I stort sett tror jag vi kände att vi rent socialpolitiskt bodde i ett bra land. Vi hade också en viss naivitet angående de många smarta som ständigt skruvat undan pengar från samhället, därför att de då, som nu (men mycket mera nu) kunde trixen, avdragsmacklet.
Om jag nu ser tillbaka på det finner jag det orättvist: Varför skulle min pappa, som aldrig ärvt en förmögenhet, som skaffade allting själv, som enbart genom sitt eget arbete fick den relativt höga lön han fick - varför skulle han betala mer i skatt, procentuellt sett, än bolagsgubbar, banker, slottsägare, exportindustrier? Varför skulle så mycket mer av hans inkomster på produktivt arbete tillfalla samhället; när någon aktiekille som bara gjorde pengar av pengar kom undan med så lite skatt? Och så är det fortfarande, fast tio resor värre. Jag tror till och med den stridbare Viggo Cavling, som inte alls är vänster, beskrivit det horribla i hur lite som återbördas till samhället av dessa snitsare som bara flyttar pengar. I alla fall tycker vi lika illa om finansvärldens glupska manipulationer.
The best way to rob a bank is to own one, som en amerikansk författare uttryckt det. Riktigt så långt har det inte gått här. Men orättvisor som liknar maffiasystem är för mig en stark grund till översyn av skattesystemet; Detta att de som äger och gamblar alltid kan fiffla är ett överhängande samhällsproblem - inte det faktum att några trötta småbarnsföräldrar som haft en vaknatt för mycket wabbar ett par dagar till, eller att en cancersjuk inte söker jobb på minuten, eller att en arbetslös dansare inte omedelbart ställer om till Securitasvakt. Det är peanuts.
Jag Saxar och länkar till några av Johan Ehrenbergs artiklar:
"Det finns tre grundläggande problem med det nuvarande skattesystemet.
För det första är det i stort sett bara arbete och konsumtion som beskattas. Av de totala skatteintäkterna kommer 91 procent från skatt på arbete (inkl. pensioner) och konsumtion. Skatten på företag svarar för 6 procent av skatteinkomsterna och skatten på kapitalinkomster för 3 procent. Det här beror inte på att företagens vinster och kapitalinkomsterna är små. Det beror på att skatterna på dessa är låga. Arbete och konsumtion beskattas till 57 procent, kapitalinkomster till 21 procent och företagsvinster till 10 procent.
Man kan därför bli förvånad över den energi borgerliga ekonomer och politiker lägger ner på att sänka och ta bort just skatterna på kapital och företag. Sammantaget är det ju inte en så stor börda dessa bär. Orsaken är nog att dessa skatter (trots att de är små) är de enda som enbart drabbar de rika i samhället. "
Om sänkta bolagsskatters icke-betydelse för alla utom bolagen skriver Johan Ehrenberg vidare här.
Den konstiga frågan om statsskulder skriver han om här och berättar om varför man vill få oss att tro att statskulderna är otäcka, och att vi "folket" måste få en ny svångremspolitik, färre sjuksängar, och noll säger noll klimatlösningar: Återigen för att rädda de 10% oresonligt rika i världen från sitt ansvar.
"Alla statsskulder beror nämligen på samma sak. Staterna har sänkt skatterna, tagit bort regleringar och privatiserat verksamheter. Summan har blivit att man får in mindre pengar än man behöver för att klara verksamheter och investeringar. Därför ”sparar man”. Det vill säga försämrar välfärd, löner och trygghet. Det enda man aldrig sparar på är stöd till finansföretagen och köp från vapenindustrin."
(ETC 14.12.12)
Det fanns nämligen ett fungerande samhälle. Tågen gick. Sjukhusen var inte ofta överbelagda. I skolorna fanns både kuratorer och psykologer för barn med problem. De gamla serverades inte mat i svarta plasttallrikar och pendeltågen gick, snöröjningen fungerade, eleverna skickade inte SMS under lektionerna och personaltätheten på vårdhemmen var okej.
I stort sett tror jag vi kände att vi rent socialpolitiskt bodde i ett bra land. Vi hade också en viss naivitet angående de många smarta som ständigt skruvat undan pengar från samhället, därför att de då, som nu (men mycket mera nu) kunde trixen, avdragsmacklet.
Om jag nu ser tillbaka på det finner jag det orättvist: Varför skulle min pappa, som aldrig ärvt en förmögenhet, som skaffade allting själv, som enbart genom sitt eget arbete fick den relativt höga lön han fick - varför skulle han betala mer i skatt, procentuellt sett, än bolagsgubbar, banker, slottsägare, exportindustrier? Varför skulle så mycket mer av hans inkomster på produktivt arbete tillfalla samhället; när någon aktiekille som bara gjorde pengar av pengar kom undan med så lite skatt? Och så är det fortfarande, fast tio resor värre. Jag tror till och med den stridbare Viggo Cavling, som inte alls är vänster, beskrivit det horribla i hur lite som återbördas till samhället av dessa snitsare som bara flyttar pengar. I alla fall tycker vi lika illa om finansvärldens glupska manipulationer.
The best way to rob a bank is to own one, som en amerikansk författare uttryckt det. Riktigt så långt har det inte gått här. Men orättvisor som liknar maffiasystem är för mig en stark grund till översyn av skattesystemet; Detta att de som äger och gamblar alltid kan fiffla är ett överhängande samhällsproblem - inte det faktum att några trötta småbarnsföräldrar som haft en vaknatt för mycket wabbar ett par dagar till, eller att en cancersjuk inte söker jobb på minuten, eller att en arbetslös dansare inte omedelbart ställer om till Securitasvakt. Det är peanuts.
Jag Saxar och länkar till några av Johan Ehrenbergs artiklar:
"Det finns tre grundläggande problem med det nuvarande skattesystemet.
För det första är det i stort sett bara arbete och konsumtion som beskattas. Av de totala skatteintäkterna kommer 91 procent från skatt på arbete (inkl. pensioner) och konsumtion. Skatten på företag svarar för 6 procent av skatteinkomsterna och skatten på kapitalinkomster för 3 procent. Det här beror inte på att företagens vinster och kapitalinkomsterna är små. Det beror på att skatterna på dessa är låga. Arbete och konsumtion beskattas till 57 procent, kapitalinkomster till 21 procent och företagsvinster till 10 procent.
Man kan därför bli förvånad över den energi borgerliga ekonomer och politiker lägger ner på att sänka och ta bort just skatterna på kapital och företag. Sammantaget är det ju inte en så stor börda dessa bär. Orsaken är nog att dessa skatter (trots att de är små) är de enda som enbart drabbar de rika i samhället. "
Om sänkta bolagsskatters icke-betydelse för alla utom bolagen skriver Johan Ehrenberg vidare här.
Den konstiga frågan om statsskulder skriver han om här och berättar om varför man vill få oss att tro att statskulderna är otäcka, och att vi "folket" måste få en ny svångremspolitik, färre sjuksängar, och noll säger noll klimatlösningar: Återigen för att rädda de 10% oresonligt rika i världen från sitt ansvar.
"Alla statsskulder beror nämligen på samma sak. Staterna har sänkt skatterna, tagit bort regleringar och privatiserat verksamheter. Summan har blivit att man får in mindre pengar än man behöver för att klara verksamheter och investeringar. Därför ”sparar man”. Det vill säga försämrar välfärd, löner och trygghet. Det enda man aldrig sparar på är stöd till finansföretagen och köp från vapenindustrin."
(ETC 14.12.12)
onsdag 9 januari 2013
Att inte behöva vägra Facebook.
Därför att man aldrig varit och aldrig tänkt sig att vara på Facebook.
Kan det vara något att följa? För ett privatliv.
Utan soc.med-revolution?
Face-book är skrämmande som en jättestor bläckfisk.
Att inte kunna hindra sina barn från att exhibera sina liv där
är dock ett större samhällsproblem än själva Facebook.
Allt som finns måste man inte använda. Varken T-sprit eller thinner eller heroin
eller porr eller andras skandaler eller webcam. Eller Face-book. Eller näthat.
Vi kommer att få en Face-book-avvänjnings-generation.
Kan det vara något att följa? För ett privatliv.
Utan soc.med-revolution?
Face-book är skrämmande som en jättestor bläckfisk.
Att inte kunna hindra sina barn från att exhibera sina liv där
är dock ett större samhällsproblem än själva Facebook.
Allt som finns måste man inte använda. Varken T-sprit eller thinner eller heroin
eller porr eller andras skandaler eller webcam. Eller Face-book. Eller näthat.
Vi kommer att få en Face-book-avvänjnings-generation.
tisdag 8 januari 2013
Om skatter och kriser
Själv har jag nog aldrig betalat mer än 30-33% i skatt. Men jag har ändå varit med och betalat för dagis, skolor, fritidsgårdar och barnläkare, som jag aldrig haft några egna barn till. Min pappa betalade, på höjden av sin karriär, 65% i skatt. Det gjorde säkert även min man under en tid, på det som med dagens mått mätt måste ha varit miljoninkomster. Jag hörde aldrig någon av dem klaga.
Efter pappas stroke var han tvungen att sälja av en del av vår lantegendom, som vi barn förstås gärna skulle behållit. Ingen av oss surade då. Pappa hade varit allvarligt sjuk.
Även min man blev senare allvarligt sjuk, i cancer. Jag känner mig övertygad om att de båda redan betalat många gånger om för den vård de då kunde få. Samt för mycket annat. Det finns ett samhälle - Mrs Thatcher.
Pappa och mamma reste några år senare ner för en skön vinter på spanska solkusten. Pappa blev snabbt uttråkad. Intressantaste sällskapet var en fåraherde och hans flock helt nära huset där de bodde, samt Alice Babs.
Andra svenskar spelade bridge, golf och hatade Palme. Den återkommande konversationen bland de utflyttade svenskarna var skatterna i det hemska sosselandet. Pappa hade onekligen haft intressantare samtal i sitt liv. De åkte aldrig dit igen.
Självgodheten hos dessa utlandssvenskar var stor. Kanske skulle de trivas bättre i ett Sverige där plånboksfrågor blivit snart sagt monopolistiskt debattämne i politiken. Noll visioner. Men får pensionärerna en hundring mer i månaden? Blir jobbskatteavdraget 2000 mer i månaden för en IT-kille? Vilka är det som hela tiden vinner på skattesänkningar?
Frågan som sällan hörs är: Hur mycket höjs läkaravgifter, tandvård, dagistaxor, hyror och utbildningskostnader samtidigt? Vilka barn ska få gå utan skolmat? Vem gapar girigt över den stora rouletten om utförsäljningar, avknoppningar och julrea på statlig/kommunal egendom? Vem vinner på att man slumpar allmännyttans bostäder till folk som flyttar ut och in med några års mellanrum, bullrar och bångar, och stadigt gör högre vinster från hus som hela svenska folket en gång betalat för? Vem gör en privat skuldkarriär i förhoppningen om att tillhöra den nya monetära uppkomlingsklassen?
*
Som sagt, jag hörde aldrig min pappa eller min man klaga på sina höga skatter. Men de var ju också socialdemokrater på den tiden. Pappa gick bredvid Palme i demonstration mot Vietnamkriget. Mamma var med i socialdemokratiska kulturarbetarna. De visste var de hade sin solidaritet. Ett ord som knappt finns längre. Vi har sålt våra sjukhus, apotek, vårdcentraler, skolor, förskolor till underpris i många år, inte bara genom alliansens flumliberala utförsäljningsiver, Göran Persson var med på tåget, och kanske även Kjell Olof Feldt, och Stefan Löfven ser ut att foga sig. Vi har också ett konservativ-liberalt avdragssystem där vissa rika företag kan nolltaxera, samt skriva av renovering på sina gods och gårdar. Andra skatter går till riskkapitalisterna på Capio och andra megalomana storeuropeiska företag, som med skattemedel idkar handel med sjukhus ungefär som om det vore skokartonger. De tar våra redan skattade pengar till sig och förökar sin privata egendom. De undgår så mycket skatt som möjligt genom otransparenta överföringar via skalbolag och annat. Plonk! Sju miljarder till på Jersey Islands.
Vi befinner oss nu i närheten av det grekerna måste ha känt i femtio år: Våra stora redare, jordägare och byggherrar betalar knappt någon skatt på sina miljardinkomster; så varför ska jag Kostas, arma taxichaufför, med fru och barn och gamla mamma att försörja, betala skatt? Så sjunker samhällsmoralen, så blir skatt någonting som arbetare känner sig lurade av för att de får så lite över, och de stormrika känner sig missnöjda med, för att de inte kan behålla, kontrollera och vidga sina imperier ännu mer. Den republikanska högern i USA vittnar om den saken. Man vill ha en köpt politik för dem som har råd att köpa en regering. Förhoppningsvis kan den egoismen inte helt genomföras. Inte heller här.
Jag länkar, med en dåres envishet, till Robert Reich. Samt till Paul Krugman, som skriver om varför en kris som den grekiska - och många andra - inte i första hand kan besvaras med statsfinansiell stränghet, aka snålhet.
"European leaders, having created Depression-level suffering in debtor countries without restoring financial confidence, still insist that the answer is even more pain." (Krugman).
Målning: Masaccio, Skattepenningen (detalj) cirka 1425. Santa Maria del Carmine, Florens.
Tillägg: Den här kommentaren till Krugmans artikel var så uppmuntrande att jag tar med den; direkt från Sydney:
"A good illustration of Mr Krugman's point is Australia.
In 2008 the Australian Treasury calculated the projected hole in the economy - apparently to the last dollar. The Federal government took Treasury's advice and immediately threw cash at that projected hole.
Wasting no time it posted $1000 checks to Australian households with a request that the recipients 'spend the money NOW, no questions asked but whatever you do PLEASE DO NOT SAVE IT nor use it to pay down debt. '
It then gave every school in Australia - public and private - cash for new buildings with the proviso that the work commence in 2009. The government was not worried about receipts or strict stimulus accounting, it just took it as read that there would be waste but that was correctly deemed insignificant to the task at hand.
Tax cuts were not included in the stim as they have a low stimulatory effect.
What happened? No recession and Australia's Federal Budget will be the first in the OECD to return a surplus."
Må det fortsätta så, trots bränderna.
Efter pappas stroke var han tvungen att sälja av en del av vår lantegendom, som vi barn förstås gärna skulle behållit. Ingen av oss surade då. Pappa hade varit allvarligt sjuk.
Även min man blev senare allvarligt sjuk, i cancer. Jag känner mig övertygad om att de båda redan betalat många gånger om för den vård de då kunde få. Samt för mycket annat. Det finns ett samhälle - Mrs Thatcher.
Pappa och mamma reste några år senare ner för en skön vinter på spanska solkusten. Pappa blev snabbt uttråkad. Intressantaste sällskapet var en fåraherde och hans flock helt nära huset där de bodde, samt Alice Babs.
Andra svenskar spelade bridge, golf och hatade Palme. Den återkommande konversationen bland de utflyttade svenskarna var skatterna i det hemska sosselandet. Pappa hade onekligen haft intressantare samtal i sitt liv. De åkte aldrig dit igen.
Självgodheten hos dessa utlandssvenskar var stor. Kanske skulle de trivas bättre i ett Sverige där plånboksfrågor blivit snart sagt monopolistiskt debattämne i politiken. Noll visioner. Men får pensionärerna en hundring mer i månaden? Blir jobbskatteavdraget 2000 mer i månaden för en IT-kille? Vilka är det som hela tiden vinner på skattesänkningar?
Frågan som sällan hörs är: Hur mycket höjs läkaravgifter, tandvård, dagistaxor, hyror och utbildningskostnader samtidigt? Vilka barn ska få gå utan skolmat? Vem gapar girigt över den stora rouletten om utförsäljningar, avknoppningar och julrea på statlig/kommunal egendom? Vem vinner på att man slumpar allmännyttans bostäder till folk som flyttar ut och in med några års mellanrum, bullrar och bångar, och stadigt gör högre vinster från hus som hela svenska folket en gång betalat för? Vem gör en privat skuldkarriär i förhoppningen om att tillhöra den nya monetära uppkomlingsklassen?
*
Som sagt, jag hörde aldrig min pappa eller min man klaga på sina höga skatter. Men de var ju också socialdemokrater på den tiden. Pappa gick bredvid Palme i demonstration mot Vietnamkriget. Mamma var med i socialdemokratiska kulturarbetarna. De visste var de hade sin solidaritet. Ett ord som knappt finns längre. Vi har sålt våra sjukhus, apotek, vårdcentraler, skolor, förskolor till underpris i många år, inte bara genom alliansens flumliberala utförsäljningsiver, Göran Persson var med på tåget, och kanske även Kjell Olof Feldt, och Stefan Löfven ser ut att foga sig. Vi har också ett konservativ-liberalt avdragssystem där vissa rika företag kan nolltaxera, samt skriva av renovering på sina gods och gårdar. Andra skatter går till riskkapitalisterna på Capio och andra megalomana storeuropeiska företag, som med skattemedel idkar handel med sjukhus ungefär som om det vore skokartonger. De tar våra redan skattade pengar till sig och förökar sin privata egendom. De undgår så mycket skatt som möjligt genom otransparenta överföringar via skalbolag och annat. Plonk! Sju miljarder till på Jersey Islands.
Vi befinner oss nu i närheten av det grekerna måste ha känt i femtio år: Våra stora redare, jordägare och byggherrar betalar knappt någon skatt på sina miljardinkomster; så varför ska jag Kostas, arma taxichaufför, med fru och barn och gamla mamma att försörja, betala skatt? Så sjunker samhällsmoralen, så blir skatt någonting som arbetare känner sig lurade av för att de får så lite över, och de stormrika känner sig missnöjda med, för att de inte kan behålla, kontrollera och vidga sina imperier ännu mer. Den republikanska högern i USA vittnar om den saken. Man vill ha en köpt politik för dem som har råd att köpa en regering. Förhoppningsvis kan den egoismen inte helt genomföras. Inte heller här.
Jag länkar, med en dåres envishet, till Robert Reich. Samt till Paul Krugman, som skriver om varför en kris som den grekiska - och många andra - inte i första hand kan besvaras med statsfinansiell stränghet, aka snålhet.
"European leaders, having created Depression-level suffering in debtor countries without restoring financial confidence, still insist that the answer is even more pain." (Krugman).
Målning: Masaccio, Skattepenningen (detalj) cirka 1425. Santa Maria del Carmine, Florens.
Tillägg: Den här kommentaren till Krugmans artikel var så uppmuntrande att jag tar med den; direkt från Sydney:
"A good illustration of Mr Krugman's point is Australia.
In 2008 the Australian Treasury calculated the projected hole in the economy - apparently to the last dollar. The Federal government took Treasury's advice and immediately threw cash at that projected hole.
Wasting no time it posted $1000 checks to Australian households with a request that the recipients 'spend the money NOW, no questions asked but whatever you do PLEASE DO NOT SAVE IT nor use it to pay down debt. '
It then gave every school in Australia - public and private - cash for new buildings with the proviso that the work commence in 2009. The government was not worried about receipts or strict stimulus accounting, it just took it as read that there would be waste but that was correctly deemed insignificant to the task at hand.
Tax cuts were not included in the stim as they have a low stimulatory effect.
What happened? No recession and Australia's Federal Budget will be the first in the OECD to return a surplus."
Må det fortsätta så, trots bränderna.
söndag 6 januari 2013
Strålande
En vacker vinterdag - så som vi musiska själar vill ha den. För att inte tala om kropparna. Som äntligen slapp halka fram över isgator. Som kunde se upp och in bland de fantastiska träden, höga bokar, mot en disig ljus himmel. Som fann att livet var skönt. Frost i björkarna, frostkristaller över hela den stora ängen. Långfärdsåkare ute på isen. Ett löfte om vårvinter.
Ibland behövs så lite. En dags lätthet, samtal med en kärleksfull vän, en viss sorts musik. Att luftföroreningarna i Stockholm, vad beträffar otäcka partiklar från gatan, har minskat, på grund av dubbdäcksförbudet. Strålande. Att det känns lättare att andas därför att tretusen bilar fortfarande är på semester. Att det finns några som fattar att less is more, och att det är enda vägen för att vår kära natur, barn, djur och egna släktled ska kunna överleva. Monbiot skriver här, och manar till mer allvar: "In 2012 governments turned their backs on the living planet, demonstrating that no chronic problem, however grave, will take priority over an immediate concern, however trivial." Det är ingen tröstetext; det ljusa ligger helt och hållet i motståndet.
Och så läser jag om igen Musil och Stendahl, samt en bok som jag inte tror någon av er andra har läst. Den tar mig till en helt annan del av världen och ännu en förståelse av människolivets komplexitet. Återkommer om några dar.
Be happy!
Axel Sjöberg; motiv från Sandhamn, 1906.
Ibland behövs så lite. En dags lätthet, samtal med en kärleksfull vän, en viss sorts musik. Att luftföroreningarna i Stockholm, vad beträffar otäcka partiklar från gatan, har minskat, på grund av dubbdäcksförbudet. Strålande. Att det känns lättare att andas därför att tretusen bilar fortfarande är på semester. Att det finns några som fattar att less is more, och att det är enda vägen för att vår kära natur, barn, djur och egna släktled ska kunna överleva. Monbiot skriver här, och manar till mer allvar: "In 2012 governments turned their backs on the living planet, demonstrating that no chronic problem, however grave, will take priority over an immediate concern, however trivial." Det är ingen tröstetext; det ljusa ligger helt och hållet i motståndet.
Och så läser jag om igen Musil och Stendahl, samt en bok som jag inte tror någon av er andra har läst. Den tar mig till en helt annan del av världen och ännu en förståelse av människolivets komplexitet. Återkommer om några dar.
Be happy!
Axel Sjöberg; motiv från Sandhamn, 1906.
fredag 4 januari 2013
Årets första goda nyhet - och den dåliga
Protester mot sjukvårdens tilltagande privatisering - i Madrid. Bilden säger inte så mycket, men texten från Fria Tidningen gör det. Motstånd från stora grupper av läkare och annan sjukvårdspersonal har pågått länge.
Bra!
Och säger det här er något?
"Det svenska vårdföretaget Capio köpte 2005 tolv spanska sjukhus och en rad vårdcentraler för drygt tre miljarder kronor. 2011 sålde Capio sin spanska enhet för omkring åtta miljarder kronor."
Bra!
Och säger det här er något?
"Det svenska vårdföretaget Capio köpte 2005 tolv spanska sjukhus och en rad vårdcentraler för drygt tre miljarder kronor. 2011 sålde Capio sin spanska enhet för omkring åtta miljarder kronor."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)