Scottish accent

Harmonisk dag. Igår alltså. Idag var det lite väl mycket snö att kämpa med. Fast hellre det, som jag hör hela Stockholm säga, medan de väntar på tunnelbanan till avlägsna förorter som de kanske aldrig kommer fram till i kväll. Pity the poor immigrant.

Igår däremot hampade det sig så att det var lagom snö och att jag sammanföll med två skottar i det (föga) vilda utelivet. Det var kort och lagom och noll raggfaktor, men jag fick höra den där ljuvee-liga dialekten som gör mig på gott humör. Jag pratade på om mina färder i nordvästra Skottland, och de fyllde i. "Yeee, the väästerrn ajjlands, teeey arrr the best. Wiir from Glasgou yo nåå, so theese arr´ourr pleejses." "Åoh, yo´we biin to Iona of Mull, hääv yo?  (Är det förresten inte bara skottar som kan konsten att uttala dubbel-W-et i ett What? på rätta sättet? OW.) 

De tyckte Sverige var vackert och jag rekommenderade Lappland som vanligt. Sen gick jag hem och drömde förliden natt - som Sjöberg skriver - inte om Beatrice Aurore, men om den här:

En kossa jag bara "träffat" på Iona. Highland cattle heter den. Tio centimeter lång ytterull för att daska av regn och snö, och en exceptionellt tät innerull för att hålla värmen. Djur vet hur man ska klä sig. Under en lång vandring utmed höga stränder på Iona stötte jag på en flock av dessa kor och tjurar som betade i en vindskyddad vik. Jag var inställd på att ta mig förbi dem ned till stranden. Fixade en käpp och gick förbi. De var hur lugna som helst. Men vad visste jag. En sorts myskoxar? Nix, det här är kor har jag fattat läääjtli. Myskoxar hör till getfamiljen.

Strand på South Uist

Hur som, de skotska öarna, från Isle of Skye till North Uist, South Uist - och med omvägar över Oban, Mull, Iona är en av de allra vackraste resor jag gjort. England har nästan alltid varit snällt med vädret i september. Och Iona och Barra ligger fortfarande så fint kvar i mitt minne att jag kanske inte ens behöver resa dit igen. Fast gärna för mig.
Nu tror ni jag ska avsluta med Bob Dylan: My heart is in the highlands. Men det blir något mer skotskt än så. Av en om möjligt ännu mer romantisk. Robert Burns.

Elektriskt & Döden

Promenerar i skymningen vid Brunnsviken. Kala träd mot en himmel som är elektriskt blå. Ekarnas grenar spretar med snövita linjer, björkarna lika fluffigt vita som de var i Lappland. Knarr under fötterna. Det liknar Gam-Sverige här nu: Carl Eldhs ateljé är väl det sista huset i innerstan i brunlaserat trä. På andra sidan vägen gamla stallar i samma färg. Och ett översnöat duvslag. Me likes. 

För ett tag sen vaknade jag en morgon med en fågel i rummet. Någon flög runt huvudet och utstötte oro. Den hade kommit in genom en springa under natten, letade kanske efter ett schysst vinterbo. Men inte ihop med mig. Panik. Jag fick den mellan händerna, men den var alltför mjuk att hållas fast. Öppnade fönstret på vid gavel, och fågeln hittade ut. Den var mörk ovanpå, hann jag se. Kanske en bofink. 

Inte helt ovanligt att någon flyger in i mitt rum, men fåglar får mig att tänka: vad ville den? Det går i familjen. När min pappa var bortrest från farmor om sommaren sa hon till honom: Om du tänker på mig skickar jag en fågel. Och det gjorde hon. 

En vän berättade en dröm för mig och vi sa: Den handlar nog om döden. Den var obehaglig, instängd. Men jag tänker ibland att man kanske kan välja sin död. Om man får va frisk alltså. Och att det jag är rädd för nog inte är själva döden utan allt det andra. Bäcken, slangar, näringsvätska, katet, fanans moster. Vännen och jag har kommit överens om att förkorta livet åt varann, om det kniper. Men pro tempo jobbar vi enbart med att förlänga det.

Ibland när jag mediterar kan jag komma in i ett tillstånd som väl är en alpha-rytm: Här-är-Gabi-hör-nu, med mera, stannar av. Jag blir som en organisk enhet: En kålrot, en lilja, en sovande kamel. Det är på det sättet jag tror att man – om man har tur – kan dö som man vill. Bara släppa allting, lägga sig ned och sväva iväg i cellulär trans. Möjligen vet jag några som var inne på det; och visste ungefär när de ville lägga av; min pappa och min bästa väns pappa: Nä, hörrni grabbar och ladies, nu räcker det. Några veckor senare var de döda. Kanske var det därför min pappas ansikte förvandlades inför mina ögon från dödsångest till en stolt liggande riddare. Som om han själv hade satt av hästen. Det var det sista han skickade till mig.  

300 är vår volym

Sverige, Sverige coachland. Konsultland. Föredragshållar-må-bra-land- Tänka-positivt-skratta-på-sig-kurser. Men framförallt, numera, i växande arbetslöshetstider: Ett coach-land.

Nu ska ni inte sitta där och tänka illa och tro att jag menar såna hyggliga coacher som Victorias f.d. träningscoach Daniel. Nej da, lite ländryggsarbete och magmuskelfeeling och pilates-bollar har aldrig gjort någon illa.

Nej - jag tänker på hur varje statlig/och/eller/kommunal verksamhet nu blivit föremål för sneglarögon: Ni vet de där trollen som står i skogen och skyfflar in guld i sina grottor. De sneglar på vårdmottagningar, rehabcentraler, äldrevård, barnomsorg och skolor. De ser ett litet klipp. (Jag bortser nu på mitt vanliga satiriska sätt från det lilla fåtalet som VILL någonting MER än att tjäna pengar på transaktionerna.)

Ja: Och så har vi då coachföretagen. De som är kopplade till "en aktiv arbetsmarknadspolitik", och som innebär att några otroligt engagerade mänskor ska hjälpa till att putta ut folk i arbetslivet: Skriva CV, kamma håret, putsa skorna, koncentrera sig på tangenterna och lilla tråkprogrammet Excel, tänker ni. Ja, kanske det.

Men nu handlar det om stora pengar, och folk som föses omkring utan support, och med urusla datorer till det facila priset av 32.000 per person och månad. Tänk Riktig Utbildning för samma pris. Tänk några rejäla kurser i dövspråk, fotvård, busskörkort, franska, växeltelefoni, turism, historia, barnpedagogik, ergonomi - eller vad vet jag.

300 är vår volym, säger den enfaldige chefen för ett litet exat företag som låter folk sitta och vänta på uttjänta datorer och några möten i veckan med en överansträngd coach. Många av de som söker jobb blir anvisade detta idiotiska vara-på-plats-i-vadå? som krav. Man dealar med folk som om de var huggen skog: 300 är vår volym. Kapa!

Tänk 300 x 32.000 x inte-vet-jag-hur-många på alla andra ställen. Multiplicera det med årets tolv månader. Och simsalabim: Sverige har råd med att utbilda arbetslösa! Vad man däremot inte kan försvara är en löjeväckande "jobbpolitik" som är som gjord för att sudda siffror och gynna fixartyper.

God natt i advent!

---------------------------------------------------------------

Den som vill veta mer kan höra ett program gjort av Sveriges radio här, som tände på detta blogginlägg.

Stieglitz: Vinter

Alfred Stieglitz: Winter - Fifth Avenue, 1892. Foto hämtat från Wikipedia.

Snön yr

Snöyra vid ett. Jag trär på mig fleecekalsonger och fodrade byxor. Drar ner mössan till ögonlocken. Tar ut dunjackan ur garderoben. Den har sett sina bästa dagar, men vad gör man inte för att hejda konsumismen åtminstone hemmavid. Jo man köper grejer som håller tio år. Det har den gjort. Men nu får det räcka med moralen. Jag är inte helt utan fåfänga, om ni tror det. Jag bara avskyr att handla (utom blommor).

Varmt klädd och utan brådska kan jag ta mig fram över det hala, och se den där skogen av Hammershøi, ute på Djurgården Norra.

Här mötte jag för ett tag sen min gudson på vägen. Han har blivit ännu stiligare sen bröllopet och musikturnéerna, och läser nu psykologi på tredje året. Eftersom vi inte hade setts på länge öppnade vi upp stort och berättade det mesta av det viktiga. Jag fick en sorts förtroenden. Sådana som han vid sex och tretton var alltför blyg för att ge mig. Tack A. om du läser det här.

Igår ringde min systerdotter och berättade att hon köpt en ny hund, efter den som dog för en månad sen. Den här kom från hemlösa hundars förening och det tog en ganska lång stund att förklara hur den såg ut. Alltså:
Den har en stor brun fläck vid ena ögat, och en liten vid det andra. Sen har den ljus beige päls men inne i pälsen är den liksom mörkare prickig. Aha.
- Har den hängöron?
- Ja.
- Bra. Jag gillar hängöron. Har den päls på svansen?
- Uum, som en welsh spaniel.
- Vad fint, jag tycker inte om kala svansar.
- Och jag har döpt den till Bella efter din Golden.
- Aha. Jag får väl träffa den när den blivit hemtam?
- Ja. Den sover redan i min säng nu.
- I sängen? Det fick aldrig Bella (d.ä.)
Hihi.
- Det vill inte Anders heller.
- Håller alltså med honom, hälsa.

Ja ja. Ja ja. Hundar och människor. Och livet. Som går vidare. Äntligen snö!

Francisco Goya: Hunden.

Flumliberalernas natt

Intressant att höra den från borgerligt håll fullständigt söndertuggade repliken: Vi vill inte ha tillbaka flumskolan. Kan så vara.
Men flumliberalism vill man ha. Billiga varor från länder där arbetarna har en övertänd arbetstid med upp till 18 timmars pass och knapp semester (Kina). Billiga bomullstyger från barnarbetare går bra (Indien). Billiga arbetare utan skyddsnät som tjänar grova pengar åt svenska byggfuskare (Stockholm). Flumliberala lobbyister från Wall Street går bra. De vänder ryggen mot forskningen, tror inte på klimatförändringen och fortsätter att forsla ut så mycket marknadsliberala gifter som möjligt i naturen. Det äter upp hela det amerikanska samhället med sin flummiga föreställning om vad frihet är: Det är att via privata miljardinkomster kunna styra politiken i Washington. Stöd och bidrag till den politik man vill ha, som är fortsatt flumliberal: Gör vad fan ni vill, tänd på med hela världen, rika pojkar, och se hur rationellt det blir.

Den marknadsekonomiska flumskolan har sedan länge anammats också i Sverige. Skolbarnen ska klara sig med skitböcker hos "skolledare" som drar in miljoner på sina billigt köpta (kommun-)tillgångar. De sjuka eller gamla i jättebolagens sängar ska betala för skatteflum i flumparadis, flumhögern ska sänka bolagsskatter, innan bolagen ens har betalat sina gamla skulder till svenska staten (eller den amerikanska för den delen). Men det går bra att moralisera över den som redan ligger. Grekland. Medan man överser med USAs bank-bonus-injektionsekonomi: The Ethic of Greed. "A free license to take whatever you can get in whatever way you can get it" för att citera Obama d.y. Där styr klassens värstingar. Mer på kokain än flum. Och numera är de välklädda.

Om det är någon som känner sig lika kritisk som jag kan det vara värt att se de här reportagen från USA, om hur köpt politik blir allt dyrare för dem som ska betala bankernas och andras utsvävningar. Noam Chomsky, Robert Reich, med flera är med och tänder ett ljus i mörkret i Pengar, makt och Wall street, en förödande klarsynt film, som gick i Svt under hösten. Tyvärr borta från Svt Play. Men den intresserade kan hitta materialet på amerikanska Frontline. Del två av en serie på fyra, nedan.

http://video.pbs.org/video/2226666506/
----------------------------------------------

Tillägg: Apropå marknadsliberalernas totala oförmåga att hantera klimatfrågan: Monbiot igen: Här!

Mera danskt: Carl Nielsen

Medan jag dricker te ligger P 2 Klassiskt i bakgrunden. Hyacinterna sträcker sig mot det obefintliga ljuset och Chopin höjer stämningen med en av sina chosefria valser. Sen slår det om. Total kontrast till en tonsättare jag inte kan placera; tänker först att det är österut, men inte så smärtsamt som Sjostakovitj och inte så förälskat i rytmen som Prokofiev. Kan det ligga närmare? Debussy? Nej, mer modernt, visar det sig efter fyra minuters lyssning. Modernt - men hur då? Långa linjer men knappt melodier, dramatiska temposkiften, men med ett självsäkert bruk av pauseringar. Känslomotivets landning i klarinettens ensamhet som tillåts fortgå utan rädsla för bristande underhållningsvärde. Slutet med stråkarnas stilla strilande.

Helt annorlunda än lördagens Mozartkonsert i TV där dirigenten drog upp tempot på det där odrägliga sättet som gör musiken glädjelös av stress. Virtuost men i runktakt, s.a.s. Bara den strålande Sandrine Piau gav de riktiga uttrycket en chans. (Trots att hon hade problem med de högsta tonerna, kanske dagsformen).

Varsågoda: Nielsen: Pan og Syrinx. Inspelad med Göteborgssymfonikerna under Herbert Blomstedts ledning. Den senare som ni vet en urbota favorit. Inte bara för mig. 

En bild på Carl Nielsen.
Och den intresserade kan se Mozarts kärleksarior här.