Bream - Dowland
Dowland
onsdag 8 augusti 2012
Jag är, jag är
Det regnar igen. Fjällen dolda bakom opalljus. Holmarna svarta i silverne vatten. Promenad i duggregn. Skitdyra vattentäta skor som funkar bra på myren, men känns som järnfötter på vägen. Ecco. Made in China, förmodligen. Där man utlokaliserat till en fabrikschef som inte kan skilja på rågummi och plast.
Det kommer mig att tänka på Tony Judt, som jag nu läser igen. Han är fenomenal på att beskriva historiens gång via enkla, vardagliga iakttagelser. Platsers förvandling, skolpolitik, bussars rutter genom en stad, färjors betydelse, politikers moral.
Om vår politiska besvikelse skriver han:
"We have substituted endless commerce for public purpose, and expect no higher aspirations from our leaders. Sixty years after Churchill could offer only "blood, sweat and tears", our very own war president (...) could think of nothing more to ask of us in the wake of September 11, 2001, than to continue shopping. This impoverished view of the community - the 'togetherness' of consumption - is all we deserve from those who now govern us. If we want better rulers, we must learn to ask more from them and less for ourselves".
Om Eccos förvandling från dansk märkesvara till globaliserade järnfötter skulle nog Judt kunna skriva en bra dystopisk rad. I stället skriver han om bussar och tåg på ett sätt som är igenkännligt: Ingenstans blir det moderna projektet tydligare än på de stora järnvägsstationerna, förklarar han.
"Paris's Gare del´Est or Milano Centrale, no less than Zurich's Hauptbanhof and Budapest's Keleti Pályaudvar, stands as monuments to nineteenth-century townplanning and functional architecture (....) railway stations are the very best of modern life, which is why they last so long, and still perform so well the tasks for which they were first designed".
Vidare: Hur samhällets klasser blev övertydliga i skillnaden mellan första och andra och tredje-klass-kupéer, medan det växande välfärdssamhället utjämnade skillnaderna och gjorde andra-klasskupéerna till nog så bekvämliga rum. Hur välfärdsprojektet skapade en miljö för alla, i decennier innan det ekonomistiska regerandet sålde ut tåg-buss-och-tunnelbane-linjer, och annan statligt ägd trygghet: Transfereringar till en kostnad av 160 miljarder, från skattebetalare till privata aktieägare.
Samtidigt uttrycker Judt sin personliga kärlek till tåg, färjor och bussar. Som liten grabb tog han ofta en rutt med the The Green Line genom hela London och tillbaka: "...riding the line from one end to the other just for the sheer pleasure of seeing woods, hills, and fields emerge at each end of my native metropolis".
Men, nota bene: "Todays Green Line buses are but a shadow of their predecessors. They are owned and run by Arriva, the worst of the private companies now responsible for providing train and bus services to British commuters, at exorbitant prices." (Exorbitant = skyhöga).
Bussens och tågets och båttrafikens betydelse, enligt Judt, är en fråga både om kultur och service. Både pålitlig transport och stabilt socialt nöje. När de fungerar som de ska. Och inte - som färjorna över engelska kanalen - där man stänger av övre däck för att hindra passagerare att promenera med utsikt över vattnet. White Cliffs of Dover får ingen längre upptäcka på långt håll. I stället ska de tvingas till konstant shopping på överfarten.
(Det där övre däcket har jag annars alltid valt; utan tanke på sprit och parfym).
Vad mera? Vänner har varit här och vi har druckit kaffe som sig bör. Med sig hade de barn och barnbarn. Ett av barnbarnen låg i sin mammas mage den gången vi firade min jämna årsfest, en varm augustikväll i Stockholm. Många år sen nu. Det är fint med kontinuitet. Andras ungar går också bra.
Tranorna skriker på myren långt borta på andra sidan sjön. De tar ett djupt andetag och stöter sen ur sig: Jag är, jag är. Syrenerna blommar. Rallarrosen har just börjat och stormhatten är på g. Jag arbetar med regnet smattrande mot taket. I sällskap med en påflugen/arbetande fluga som jag aldrig lyckas ta kål på. Jag är, jag är, surrar den djäveln.
_ _ _ _ _ _ _ _
Referenser: Tony Judt: The Memory Chalet, 2010.
Illa far landet, Karnevals förlag 2012.
Det kommer mig att tänka på Tony Judt, som jag nu läser igen. Han är fenomenal på att beskriva historiens gång via enkla, vardagliga iakttagelser. Platsers förvandling, skolpolitik, bussars rutter genom en stad, färjors betydelse, politikers moral.
Om vår politiska besvikelse skriver han:
"We have substituted endless commerce for public purpose, and expect no higher aspirations from our leaders. Sixty years after Churchill could offer only "blood, sweat and tears", our very own war president (...) could think of nothing more to ask of us in the wake of September 11, 2001, than to continue shopping. This impoverished view of the community - the 'togetherness' of consumption - is all we deserve from those who now govern us. If we want better rulers, we must learn to ask more from them and less for ourselves".
Om Eccos förvandling från dansk märkesvara till globaliserade järnfötter skulle nog Judt kunna skriva en bra dystopisk rad. I stället skriver han om bussar och tåg på ett sätt som är igenkännligt: Ingenstans blir det moderna projektet tydligare än på de stora järnvägsstationerna, förklarar han.
"Paris's Gare del´Est or Milano Centrale, no less than Zurich's Hauptbanhof and Budapest's Keleti Pályaudvar, stands as monuments to nineteenth-century townplanning and functional architecture (....) railway stations are the very best of modern life, which is why they last so long, and still perform so well the tasks for which they were first designed".
Vidare: Hur samhällets klasser blev övertydliga i skillnaden mellan första och andra och tredje-klass-kupéer, medan det växande välfärdssamhället utjämnade skillnaderna och gjorde andra-klasskupéerna till nog så bekvämliga rum. Hur välfärdsprojektet skapade en miljö för alla, i decennier innan det ekonomistiska regerandet sålde ut tåg-buss-och-tunnelbane-linjer, och annan statligt ägd trygghet: Transfereringar till en kostnad av 160 miljarder, från skattebetalare till privata aktieägare.
Samtidigt uttrycker Judt sin personliga kärlek till tåg, färjor och bussar. Som liten grabb tog han ofta en rutt med the The Green Line genom hela London och tillbaka: "...riding the line from one end to the other just for the sheer pleasure of seeing woods, hills, and fields emerge at each end of my native metropolis".
Men, nota bene: "Todays Green Line buses are but a shadow of their predecessors. They are owned and run by Arriva, the worst of the private companies now responsible for providing train and bus services to British commuters, at exorbitant prices." (Exorbitant = skyhöga).
Bussens och tågets och båttrafikens betydelse, enligt Judt, är en fråga både om kultur och service. Både pålitlig transport och stabilt socialt nöje. När de fungerar som de ska. Och inte - som färjorna över engelska kanalen - där man stänger av övre däck för att hindra passagerare att promenera med utsikt över vattnet. White Cliffs of Dover får ingen längre upptäcka på långt håll. I stället ska de tvingas till konstant shopping på överfarten.
(Det där övre däcket har jag annars alltid valt; utan tanke på sprit och parfym).
Vad mera? Vänner har varit här och vi har druckit kaffe som sig bör. Med sig hade de barn och barnbarn. Ett av barnbarnen låg i sin mammas mage den gången vi firade min jämna årsfest, en varm augustikväll i Stockholm. Många år sen nu. Det är fint med kontinuitet. Andras ungar går också bra.
Tranorna skriker på myren långt borta på andra sidan sjön. De tar ett djupt andetag och stöter sen ur sig: Jag är, jag är. Syrenerna blommar. Rallarrosen har just börjat och stormhatten är på g. Jag arbetar med regnet smattrande mot taket. I sällskap med en påflugen/arbetande fluga som jag aldrig lyckas ta kål på. Jag är, jag är, surrar den djäveln.
_ _ _ _ _ _ _ _
Referenser: Tony Judt: The Memory Chalet, 2010.
Illa far landet, Karnevals förlag 2012.
måndag 6 augusti 2012
söndag 5 augusti 2012
Resa i fantasin
Med fjällen är det så här; det tar många dar innan de blir riktigt verkliga. Man landar, och går omkring i de extremt vackra vykorten. Se där, en glittrande insjö i motljuset. Se där kommer vattenfallet forsande. Se där den långa kedjan av höjder med snö i groparna. Rensnö, kan man tänka. Sån snö renarna söker upp för att rulla undan myggen. Det är långt dit upp.
Sitter man hemmavid och tittar på bilder däremot, är storheten ögonblickligen närvarande. Just den vägen uppe på Stekenjokk, jo jo. Just den dimman kring Stöken. Jamenvisst. Att se på bilder är som att öppna en magisk dörr, en kikare, som bara visar en bild. Inga störningsmoment, bara rent okulärt njutande.
Men de verkliga fjällen måste man förtjäna. De gör man genom att kliva upp och ner, cykla uppåt myren, vandra utmed de otillgängliga uddarna, stundtals blockerade av flyttblock man måste klättra över. Då har man genom blod och svett och puls börjat vara i fjällen. Slå undan mygg och dricka vatten ur en bäck. Gå uppför tills det knakar i märgpiporna.
Allt i livet är nog så; att det ska förtjänas innan det sitter. På Stureplan förtjänar man sin närvaro genom att operera brösten, botoxa och fylla ut läpparna. När det är gjort får man förtjänsten; att le mot pressfotografen. På andra ställen är det annat som gäller. Dessbättre.
Ja, så nu är jag alltså framme. Fantasin förverkligad. Och jag tänker på min mormor, som var änka efter en konditor, och bara reste utomlands två gånger: En gång med morfar till Paris, och kom hem med ett pytte eiffeltorn. En gång till Holland på sena dar, för att se tulpanerna blomma. Det senare är en helt osannolik resa i mina ögon. Men hon var nöjd. Hon var ofta nöjd. Hörde till den generation som fick ut det mesta av socialdemokratins upprustning av Sverige. Kom från en bruksmiljö. Bodde på Östermalm hela sitt liv. Flyttade som gammal till ett välorganiserat äldreboende, med en fin etta med sovalkov och bad. Samt vävning och porslinsmålning på nedre botten. Det fanns liksom inte mycket att klaga på.
På hennes vägg hängde en stor oljemålning av ett skymningslandskap. Artonhundratalsmässig. Jag vet inte vart den tog vägen. Kanske ingen av de konstbildade ättlingarna brydde sig om den. Men den var förstås den rejäla människans flum-avdelning. Mormor hade en drömskhet i sina mycket vackra ögon. En del människor diskar och lagar mat och går till tvättstugan och pratar med grannarna, samtidigt som de är på väg. Inne i sitt huvud, upp och ner i Eiffeltornet, ut bland tulpanerna, upp till högplatåerna i Anderna. De reser i fantasin - det gjorde mormor. Jag tror hon kunde leva på ett vykort. Eller i ett nötskal.
Inte då som Hamlet: "O God, I could be bounded in a nutshell and count myself a king of infinite space, were it not that I have bad dreams".
Sitter man hemmavid och tittar på bilder däremot, är storheten ögonblickligen närvarande. Just den vägen uppe på Stekenjokk, jo jo. Just den dimman kring Stöken. Jamenvisst. Att se på bilder är som att öppna en magisk dörr, en kikare, som bara visar en bild. Inga störningsmoment, bara rent okulärt njutande.
Men de verkliga fjällen måste man förtjäna. De gör man genom att kliva upp och ner, cykla uppåt myren, vandra utmed de otillgängliga uddarna, stundtals blockerade av flyttblock man måste klättra över. Då har man genom blod och svett och puls börjat vara i fjällen. Slå undan mygg och dricka vatten ur en bäck. Gå uppför tills det knakar i märgpiporna.
Allt i livet är nog så; att det ska förtjänas innan det sitter. På Stureplan förtjänar man sin närvaro genom att operera brösten, botoxa och fylla ut läpparna. När det är gjort får man förtjänsten; att le mot pressfotografen. På andra ställen är det annat som gäller. Dessbättre.
Ja, så nu är jag alltså framme. Fantasin förverkligad. Och jag tänker på min mormor, som var änka efter en konditor, och bara reste utomlands två gånger: En gång med morfar till Paris, och kom hem med ett pytte eiffeltorn. En gång till Holland på sena dar, för att se tulpanerna blomma. Det senare är en helt osannolik resa i mina ögon. Men hon var nöjd. Hon var ofta nöjd. Hörde till den generation som fick ut det mesta av socialdemokratins upprustning av Sverige. Kom från en bruksmiljö. Bodde på Östermalm hela sitt liv. Flyttade som gammal till ett välorganiserat äldreboende, med en fin etta med sovalkov och bad. Samt vävning och porslinsmålning på nedre botten. Det fanns liksom inte mycket att klaga på.
På hennes vägg hängde en stor oljemålning av ett skymningslandskap. Artonhundratalsmässig. Jag vet inte vart den tog vägen. Kanske ingen av de konstbildade ättlingarna brydde sig om den. Men den var förstås den rejäla människans flum-avdelning. Mormor hade en drömskhet i sina mycket vackra ögon. En del människor diskar och lagar mat och går till tvättstugan och pratar med grannarna, samtidigt som de är på väg. Inne i sitt huvud, upp och ner i Eiffeltornet, ut bland tulpanerna, upp till högplatåerna i Anderna. De reser i fantasin - det gjorde mormor. Jag tror hon kunde leva på ett vykort. Eller i ett nötskal.
Inte då som Hamlet: "O God, I could be bounded in a nutshell and count myself a king of infinite space, were it not that I have bad dreams".
lördag 4 augusti 2012
Ligga gräs
Soliga dagar i följd. Man blir yr av skönhet. Solen står högt och bränner lagom fint. Alla fjällen syns till klockan tolv på natten. Och jag har cyklat hit och dit och upp och ner och ut på de yttersta uddarna tills kroppen säger sluta. Nu ligger jag i gräs. Mellan klöver och prästkragar, mellan vatten och björk. Flugor omkring mig, enstaka mygg. Jag bryr mig inget om det. Men jag blir plötsligt nyfiken på vilken tonart de summar i. Flugan: F-moll? Små mygg: D dur? Och normalmyggen: A moll mot ass? Jag tycker det här är jätteintressant och kunde nog göra det till ett projekt med någon musiker med absolut gehör. Något jag annars brukar skryta om att jag själv har. Men för det första är det väl mest skryt, för det andra gäller det musik; inte insekter.
Kanske man kan googla svaret på humlors, bins, flugors och myggors sum-zum-toner? Om inte finns här ett uppdrag.
Kanske man kan googla svaret på humlors, bins, flugors och myggors sum-zum-toner? Om inte finns här ett uppdrag.
fredag 3 augusti 2012
Enastående Julian Bream
Eftersom jag inte orkar skriva överför jag något ännu bättre: The outstanding, one and only, Julian Bream. Ingen klassisk gitarrist spelar så mycket med hela kroppen som han. Det som kommer efter är mest expressiva överdrifter, ni vet, Hendrix och Prince å sånt....
Spanish Dance No. 5" composed by Enrique Granados (1860-1909). Strunt i videon, strunt i kommentatorn. Just go for it!
torsdag 2 augusti 2012
Två gitarrister spelar Tarrega
En nyare inspelning med Per-Olov Kindgren och en äldre, som i sin spröda klang, bär en annan tid, än den genomdigitaliserade.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)