Via Dolorosa 2012: Genom Afrika på proteser

Den där bastudamen jag nämnde häromdagen; hon som sa "det är en konst att vara tant" - hon berättade också att hon numera måste ta sig nerför trappor genom att sätta båda fötterna på varje trappsteg, "som en litta onge". Jag tycker det verkar som hon åldras i sin egen takt, och med huvudet högt.

Annars är ju den moderna supermännisko-tanken att vi alla, oavsett ålder, handikapp och social bakgrund, har möjlighet att vara som Stephen Hawking, jättefula, rullstolsbundna och geniala. Det är inte sant, och inte ens Margaret Thatcher kunde leva upp till det när hon blev äldre och dement. Gissa hur stora illusioner som rasade där!

Men föreställningen om att alla kan bara de vill slår till med förnyad kraft, sprider sig till TV-program efter TV-program, tävling efter tävling, och utsöndrar en stark indoktrinerande fiktion; det är din egen vilja det hänger på din lilla arbetslösa, cp-skadade, depressiva sate.

Nu senast det överjävliga programmet "mot alla odds", med ett gäng handikappade som ska ta sig genom halva Afrika på en rekordtid som inga frifräsande Hemingwaygubbar skulle orka, eller vilja.
Hemingway hade minst en slav med sig ut i markerna, en fru som väntade vid lägerelden, en pava whisky, en lugn, lång kväll utan förpliktelser.

De rörelsehindrade sätt i rörelse med scoutaktig effektivitet, guidade av en stålvacker svenska med gevär på axeln. Varje dag ska de tillryggalägga plågsamt många mil, vara framme först i skymningen, och stiga upp igen tidigt nästa dag. Klockan är safarins egentliga ciceron, och varje deltagare, med rullstol, proteser på båda benen, och händerna, utan armar, med blindhet eller tredje gradens hopläkta brännskador, ska stappla fram över grusig mark i fyrtio graders värme.

Man undrar hur den medföljande läkaren lyckas stålsätta sig; och övertala sig själv att detta är för deltagarnas bästa. Mot slutet av serien (det enda avsnitt jag pallade att se) ser denne läkare mycket sorgsen ut i ögonen. Varje eftermiddag sitter han med människor som inte längre orkar; de har trefaldiga skavsår på sina knän, vid protesens fästen. Eller de har tappat förmågan att hålla takten med de andra i gruppen. De har för jävligt ont, de gråter, avbryter och reser hem. Andra uthärdar att varje kväll få sina skavblåsor tömda på var och blod och bli omplåstrade, för att nästa dag börja skava på sina utsatta delar, igen. En av dem faller ner halvt avsvimmad, på grund av vätskebrist. Turledaren, den stålvackra kvinnan, säger: "Egentligen borde det var som under engelsmännens raider i Afrika; den som försinkade de övriga i gruppen fick böta. Jag menar, vi kan hjälpa er med allt, men vi kan faktiskt inte dricka åt er. Det får ni klara själva. "
Sisådär ja, efter fyra, fem veckor kom den lilla fascisten fram hos den store ledaren av de rörelsehindrades Afrikaresa.

Den vänlige läkaren ser alltmer utmattad ut. Deltagarna klagar över att de aldrig får någon vilotid. De ska hela tiden prestera X antal mil per dag. Ciceronen är tufft på dem med klocktiden. Man trodde annars att vitsen med en långtur i vildmarken är att komma från det ohyggliga lärarinneschemat.

Så jag undrar vem, vilka, är den här "underhållningen" tänkt för? Att uppmuntra människor med funktionsnedsättning till att ta ut sig lite mer? Att ge oss tittare en moralisk lektion: Titta vad de kan, med proteser och allt; kan de så kan du. En idé som passar förträffligt med den nya människosynen; att det alltid är dig själv det hänger på. Okej, handikappad, so what? Okej, arbetslös, so what? Okej nerskärningar och rationaliseringar och utlokaliseringar till Thailand, so what? Ta ut dig fullständigt, lille vän. Och gör allt för de rika farbröderna som styr landet, kapitalet, arbetsmarknaden och de smarta skatteflyktarna. Spring genom Afrika Broder Halt och Syster Lytt, rusha på ett sätt som det aldrig skulle falla de rika in att göra.

Vem njuter av denna sorgliga vandring? De som blev bjudna på resan - de som kanske såg sitt livs chans att få komma till Afrika? Visste de verkligen att de skulle pushas fram med piska, av en dam med stilfull profil, som säkert blev rikligt belönad för sin guidening. Visste de vad som väntade dem? Tror inte det.

Men tittarna fick sin underhållning. Ett kollektivt Via Dolorosa lagom till fastan. Det fascistoida kynnet kör inte med Förintelsen längre. Det kör med Förnedring, även kallad Utmaning, även kallad För Ditt Eget Bästa, lille vän.
Sådana som Stephen Hawking, med all sin flit och allt sitt geni, har indirekt gjort andra med rörelsehinder och medfödda sjukdomar en orätt. Satt upp sig själv som föredöme, och använts till en ytterkonservativ social ideologi: Man kan det man vill. Ja, ibland. Men de flesta är inte Stephen Hawking. Och de ska inte behöva flänga fram på blödande sår och rinnande blåsor, och få bannor för att de inte skyndar sig ännu mer. Det är en Via Dolorosa vi inte vill se - inte ens till Påsk.

Det enda fina i sammanhanget är hur deltagarna fäster sig vid, och tar hand om varandra. I övrigt är "Mot alla odds" ett äckligt, sadomasochistiskt program, kamouflerat som safari. Inte konstigt alls att produktionsbolaget har namn efter en kamphund: Mastiff. Det verkar vara det nya människoidealet; kamphunden. Framtiden - "Ett ansikte av tänder", för att låna Tranströmers formulering.

Bastudamer

Krisväder idag. Himlen har ingen aning om vilken årstid som gäller, the earth suffers the consequences. Slask med andra ord. Man tjötar på sparken som på en urgammal brunte, sicksackar mellan släppsnö, krasis och bar väg. Gissa farten! Noll. Luften. Nollgradigt. Kanske mer. Man ser utsikten, det är allt. Resten får vänta. Alltså: en bastudag.

Nu är det så tursamt att här i byn finns världens vackraste simhall (de som längesen besökt något kakeldekorerat i Istanbul får tiga still). Varmbad-bassäng med jättefönster mot fjällpanoramat. Modell mindre badkyrka med inbyggd bubbelmassage. Bastu med idel trevliga kvinns. Ju tjockare desto trevligare.

Vi plaskar på olika sätt runt bassängen. Jag som kan simma, och någon - uppväxt i inlandet - som inte kan simma. Vi pratar om fyrvaktaren på Holmö gadd som inte heller kunde simma. Men det gick ju ändå. "Hä va liksom int meningen att han sku falla i".

Alltså ni som inte fattat haver: De enda goda motionsformerna är det som är omedelbart förenade med njutning; alltså vintersport, vandringar och sim. Om någon vill sparka boll och fiska röding är det också fint, eller springa runt i en park.

Men snälla, inte med stegmätare. Inte med klocka. Inte med prestationsprotokoll. Helst inga konstiga maskiner och hantlar. I bastun glömmer vi tiden och pratar på om allt mellan himmel och jord, som det heter. Skymningen kommer långsamt medan vi sedan, som olika sorters sälar, paddlar i ljuset av obefintliga bedrifter. Den stora runda damen frågar mig om jag kan hjälpa henne se vad det står på vattentemperaturmätaren. Jag: Nä, jag kan inte heller; det är tantfaktorn. Hon: Tant - det är kultur. Ja. Ser man såna som hon tror man det.

Nu ingenting och ingenting. I morgon någon liten prestation, kanhända. Men man får passa sig så inte tiden förstörs med sånt. Jag ska skicka ett vykort till Edna. Och skissa på en bild jag såg med slutna ögon. Eidetiskt, kallas det. Jag hade glömt att jag ägde den förmågan. Bilder som kommer, kommer kanske inte, när alla de andra mediabilderna fladdrar in, med låtsad auktoritet.

Dagsmeja

Isen på insjön skimrar av skarsnö. Snart kan man åka ovanpå skaren i alla riktningar. Fjället beblandas med molnen och ljusgrå tvillingfjäll uppstår i skyn. Endast de kantiga delarna av berget, den svartbruna stenen, syns genom rykande vind. Dagsmejan droppar från taken och metertjock snö hasar ner av sig självt, stumt mot backen.

Om natten en måne, ett långdraget moln på andra sidan sjön, norrsken som skimrar där bakom likt en urtida upplyst teater. För ingen.

Stjärnor. Nedanför kullen glittrar den lilla byn. Hur länge man levat här? Så länge att namnet på skylten är dubbelt, ett svenskt och ett samiskt; Saadteskenjuana.
Jag - som aldrig skriver om mat - äter rökt renhjärta till middag. Med mandelpotatis och äppelsallad. Utanför köksfönstret arton nyanser av blått. Inte ett ljud utom hunden som skäller i ena änden av byn, och skäller tillbaka från fjällkanten. Verkligt och overkligt sammanfaller. C´est la vie.

Samma vid annnan årstid. Inte min bild.

Ego. Annan årstid.

Henry James och mångordigheten: The Bostonians

Börjar läsa Henry James´ "The Bostonians" : en ren njutning under en dag av tålamod. Ibland läser jag högt för mig själv, och gläds åt en engelska som glider fram rytmiskt och obesvärat som en kanot i mjukt vatten.

De tjugo första sidorna är ingenting annat än en studie av ett par människor i ett rum; hur de uppträder, ser ut, deras klädsel, och tonfall, deras dialoger, begynnande attityder, missförstånd, meningsmotsättningar. James rykte som en av litteraturens stora psykologer besannas här, och noggrannheten, för att inte säga omständligheten i hans beskrivningar av människor, blir aldrig någonsin stel eller överflödig, intrycken flyter fram i ett intresse så koncentrerat och intelligent att fascinationen hålls vid liv. Människorna blir djupa tunnlar inåt, från det yttre rummet, till det hemliga.

Labyrinter. Många ord, men ingenting onödigt. För den som beundrar Virginia Woolf är föregångaren James en nödvändig bekantskap.

Men si, redan i nästa kapitel blir mannen en annan: I redogörelsen för ett tidigt feministmöte i Bostons bildade klass, blir han en elaking, psykologen får spel och karikatyrerna blomstrar i beskrivningen av udda tanter med höga ideal, fula kläder och apoplektisk föreningsiver. Han skriver som en som har en yxa att slipa, det är sällan bra.

Jag kommer att läsa mig förbi det där, och in i nästa del av boken, för att se om Basil, berättaren, är ett jagporträtt eller bara en berättarröst; med den tidens fördomar över ögonen.

Men alltså - detta med mångordighet (Från Helige Proust till Lundell): Det är inte mångordigheten i sig som är problemet (den minimalistiska tanken) men hur ord förenas och byggs upp. Hos James bildar de galaxer av mänsklig problematik, stjärnorna syns i systemet, mörkret syns bakom, och pratighet är det inte tal om ens när det pratas.

Annorlunda med en bok av Margaret Atwood, som en vän lånade mig. Det är visserligen Atwoods debutbok, och den ursäkten behövs; för här är pratigheten enorm, lös i köttet, och full av subjektiva digressioner. Romanen heter "Den ätbara kvinnan", och hela poängen tycks ligga i titeln. Som sedan ska upp till bevis. Återigen - den där yxan som ska slipas.

Ursäkta, men jag tar en senare bok av Atwood, och försöker på nytt. Till dess läser jag Henry James, lost in time.

------------------------------
(Repris från Den blinde Argus. Det är för vackert för att blogga idag.)

Metaforiska hästar och kor

Oftast när jag skriver är det som att hoppa upp på en liten snabb islandshäst. Den går lätt över markerna härs och tvärs, och när den börjar tölta är det bara att hänga med. Det kallas för associativt skrivande. Tölt lämpar sig särskilt bra för blogg.

Annat skrivande är väl då en högre häst, med lite lynnigare temperament, ömsom ivrig, ömsom stum och tvär. Man skänklar och har sig, men det vill sig inte riktigt. Hem till stallet igen. Mumsa hö. Sova på saken.

Annat är det när jag nu står framför vita ark med en tallrik tusch och en mugg vatten bredvid mig. Fina mårdpenseln i handen. Här ska målas berg och väder, nämligen. Joda, min hjärna och min hand hittar varandra, det gläder mig. Men det är ändå lite som att rida på en ko. Man kan inte skänkla den och den behöver ett och annat rapp för att alls ta sig från bergskanten till molnryggen och tillbaka till den milslånga skogskanten vid sjön.

Snön ryker. Tuschet är lite för svart eller lite för blekt. Men det ger sig långsamt; det gäller att hitta rytmen. Kossan andas ut. Själv blir jag så trött som om det var jag som var kon. Men shit, det är jag ju. Tungan utanför.

De som har koll på zenbuddhismen kan hitta likheter och olikheter i de koans som handlar om att rida buffeln. Jag är inte i närheten. Men det tar sig.

"He rides astride the water-buffalo, but he is walking" - And how slowly!

Se på den här tuschmålningen: märk hur betydelsefullt tomrummet är. Vad vi ser i tomrummet. Det är som bra dikt. Men vi västerlänningar har en tendens att fylla bilden. Massa är makt, ackumulering är status. Här i bergen ser man tomrummet bättre. En god början. På vad? På vad som helst.

(Klicka för förstoring).

Så lite som behövs

Häromdagen satt vi här och åt semlor, Gerd, Ivar och jag. Jag hade inte ens märkt att det var fettisdag, men Gerd är en flicka med traditioner. "Flicka och flicka", skulle hon förstås säga.

I alla fall; som vi satt där med marsipansmak i munnen kom en ripa och satte sig på högsta snöhögen utanför fönstret. Och igår kväll, på askonsdagens afton, såg jag åtta ripor i trädet utanför. De åto så sakteliga av björkens knoppar. De hoppade lite hit och dit i trädet, och brydde sig inte om mig, vad det såg ut som. Men jag bryr mig om dem. En tokig stockholmare kan man tro, men si det är fel. Ivar och Gerd var också mycket fascinerade av ett så nära ripbesök. Vi diskuterade lite fram och tillbaka hur det kom sig. Här uppe på kullen brukar vi inte se ripor. Jag sa att det nog är de enorma snömängderna som lockar riporna att söka sig till lite lugnare ställen, som en väl skottad tomt. Ivar fyllde i med att de inte var rädda heller. Jag kan också tänka mig att det är en lite bortkommen grupp på åtta som liksom tyr sig till mänskliga fönster och stora ögon.

Men det jag tänker innerst inne säger jag inte: Det är förstås för att jag skrivit om dem på bloggen som de kommer tillbaka. Ripor är som alla vi andra, glada åt lite extra uppmärksamhet. Och så har de förstått att de betyder någonting för mig. Därför kommer de hit, rännande, dagarna i ända.
Och flyger fladdrande upp och ner mot sjön, bara för att jag ska få se hur de tar sig ut, med utbredda vingar.

Ja, det var det. Annars inget nytt. Gerd och jag har tagit bilen och handlat, och hon har huset fullt av barnbarn, och så pratade vi om våra knän. Bland annat. Och så har jag köpt hemlagad hjortronsylt. Till fjällfilen. Och så är det ljust till halv sex. Och jag längtar högre upp i fjället. Men inte än, säger stigfinnaren.


Max Ernst var aldrig här; men håll med om att det är hans måne. Liksom.
(Bilden är inte tagen av mig).

Vindar och blåst

Igår läste jag på Gunnar Strandbergs blogg en vacker och lite sorgesam dikt, "Vinden är det", som inspirerade ett svar:

Här sågs en annan vind; den som går över vägar renplogade och blanka som golv, den som virvlar och flyger fram i små arktiska blåsljud, men håller sig där nere. Medan den andra vinden, den där uppe, ryker från högsta fjället och gör linjerna omöjliga att hålla fast, beblandar sig med molnen och till sist, mot dagens slut, ger fjället en ton som om det var belyst av månsken, som om det befann sig bakom en mycket tunn japansk rispappersvägg.
Förändring, heter den vinden. Idag är den underkastad tystnad och fullkomligt snödjup.

Bild: Fabian Tholin

Här en bild från solstormen häromnatten.