...finns nu att läsa på björnstrand backwater
måndag 14 november 2011
onsdag 9 november 2011
Godnatt med cello och Zurbaran
Bach - Cello Suite No.5 i-Prelude, med Mischa Maisky.
Målning: Stilleben, Francisco de Zurbaran, 1598 - 1664
(Klicka för förstoring).
Och lägg märke till apelsinblommorna ovanför korgen; det finns inget i världen som doftar ljuvligare.
Målning: Stilleben, Francisco de Zurbaran, 1598 - 1664
(Klicka för förstoring).
Och lägg märke till apelsinblommorna ovanför korgen; det finns inget i världen som doftar ljuvligare.
lördag 5 november 2011
Dies Irae - en folkfest.
Domens dag. Pukor och trumpeter, änglar med brinnande svärd. Själarnas bön om försoning och förlåtelse. De förbannades dom till brinnande lågor.
Texten i den katolska mässans Requiem är fylld av svart dramatik. Om man var en känslig själ - född för trehundra år sen - skulle man troligen ta alla dessa varnande ord på djupaste allvar:
"Vredens dag, den dagen
skall upplösa all världen i aska,
enligt Davids och Sibyllans vittnesbörd".
"befria alla avlidna trogna själar
från helvetets straff
och från det stora djupet"
De profundis lacu: Det stora djupet.
Dies Irae: Vredens dag.
Nu får man ta det symboliskt. Så jag går glad i hågen till Kungsholmens stora kyrka, för att första gången i livet höra Verdis Requiem, live. Två körer, fyra sångsolister, samt Stockholm Concert Orchestra.
Min förväntan saknar inte allvar. Inte för att jag är det minsta rädd för domens dag, eller mörksens krafter. Men för att den västerländska konstmusiken äntligen får ta den tid i mitt liv som den är värd. Jag är uppfödd med litteratur, konst, film, teater, men inte i samma utsträckning med konsertmusik. Och som av en händelse, ganska sent i livet, betyder den klassiska musiken mer för mig än någonsin tidigare. Det hela blir inte sämre av att den, på en helgdag, är en kollektiv fest; man är tillsammans, inte bara med de närmaste trehundra personerna, utan med alla de tusen härskaror av levande och döda som någon gång lyssnat på detta Requiem, och steppat över avgrunden, på en våg av katharsis.
Verdis Requiem har dessutom en personlig bakgrund för mig. Jag lyssnade första gångerna på det tillsammans med en man i Danmark. Han brukade säga att det var lite "too much". Men det var nog det vi tyckte om.
Nu, denna dimmiga novemberkväll, får jag en i det närmaste fulländad version. När Dies-Irae-satsen går i gång för full volym, är det som om kyrkan darrar till. Här finns krafter som inget i världen kan förgöra. Jag lyfter, på en sorts glädjerus, som övergår till tårar i ögonen. Too much är fint. Och medan det pågår ska man hålla ögonen på en person till höger i orkestern. Slagverkaren, som sätter in sina stötar i precis rätt ögonblick.
I pausen strosar jag runt på kyrkogården, bland fladdrande ljus. På ett ställe sitter en klunga ungdomar som sörjer någon, på ett annat ställe finns en ny grav, med friska blommor. Jag går in till de avslutande satserna:
"Giv dem, Herre, evig frid
och låt det eviga ljuset lysa för dem".
Och jag tänker att människor i alla tider kan ha haft trassel med sina familjer, med avlidna släktingar som inte riktigt var som de skulle, eller andra som betett sig illa före sin död. Att all den här musiken, vare sig man är kristen eller ej, kan översättas till försoningstanken: Låt nu alla jävlar vila i frid.
Lyssna, om ni vill, på delar av en mässa som ibland liknar en opera och gjorde mina steg lätta, italienska, hela vägen hem. Nynnande på Lacrimosa-satsen, som sedan, i mitt huvud övergick till Beethovens sjua, andra satsen. Hur harmoniskt som helst. Sampling pågår.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Tre varianter av den dramatiska Dies Irae-satsen,
1. En distinkt och balanserad version, under ledning av Zubin Meta.
2. Dies Irae
3. Dies Irae
Här några varianter av Lacrimosa-satsen, den första ovanligt långsam. Den andra, något raskare, med Violeta Urmana/Renee Fleming.
Extra bonus: José Carreras sjunger Ingemisco, tenorsolot ur Dies Irae-satsen.
Bild, El Greco. Klicka för förstoring.
Sångarna i Kungsholmens kyrka ska också nämnas:
Paulina Pfeiffer, sopran. Mathilda Paulsson, mezzo (ljuvligt klar och direkt), Sune Hjerrild, tenor och Anders Larsson, bas (basar är nästan alltid mina favoriter).
Texten i den katolska mässans Requiem är fylld av svart dramatik. Om man var en känslig själ - född för trehundra år sen - skulle man troligen ta alla dessa varnande ord på djupaste allvar:
"Vredens dag, den dagen
skall upplösa all världen i aska,
enligt Davids och Sibyllans vittnesbörd".
"befria alla avlidna trogna själar
från helvetets straff
och från det stora djupet"
De profundis lacu: Det stora djupet.
Dies Irae: Vredens dag.
Nu får man ta det symboliskt. Så jag går glad i hågen till Kungsholmens stora kyrka, för att första gången i livet höra Verdis Requiem, live. Två körer, fyra sångsolister, samt Stockholm Concert Orchestra.
Min förväntan saknar inte allvar. Inte för att jag är det minsta rädd för domens dag, eller mörksens krafter. Men för att den västerländska konstmusiken äntligen får ta den tid i mitt liv som den är värd. Jag är uppfödd med litteratur, konst, film, teater, men inte i samma utsträckning med konsertmusik. Och som av en händelse, ganska sent i livet, betyder den klassiska musiken mer för mig än någonsin tidigare. Det hela blir inte sämre av att den, på en helgdag, är en kollektiv fest; man är tillsammans, inte bara med de närmaste trehundra personerna, utan med alla de tusen härskaror av levande och döda som någon gång lyssnat på detta Requiem, och steppat över avgrunden, på en våg av katharsis.
Verdis Requiem har dessutom en personlig bakgrund för mig. Jag lyssnade första gångerna på det tillsammans med en man i Danmark. Han brukade säga att det var lite "too much". Men det var nog det vi tyckte om.
Nu, denna dimmiga novemberkväll, får jag en i det närmaste fulländad version. När Dies-Irae-satsen går i gång för full volym, är det som om kyrkan darrar till. Här finns krafter som inget i världen kan förgöra. Jag lyfter, på en sorts glädjerus, som övergår till tårar i ögonen. Too much är fint. Och medan det pågår ska man hålla ögonen på en person till höger i orkestern. Slagverkaren, som sätter in sina stötar i precis rätt ögonblick.
I pausen strosar jag runt på kyrkogården, bland fladdrande ljus. På ett ställe sitter en klunga ungdomar som sörjer någon, på ett annat ställe finns en ny grav, med friska blommor. Jag går in till de avslutande satserna:
"Giv dem, Herre, evig frid
och låt det eviga ljuset lysa för dem".
Och jag tänker att människor i alla tider kan ha haft trassel med sina familjer, med avlidna släktingar som inte riktigt var som de skulle, eller andra som betett sig illa före sin död. Att all den här musiken, vare sig man är kristen eller ej, kan översättas till försoningstanken: Låt nu alla jävlar vila i frid.
Lyssna, om ni vill, på delar av en mässa som ibland liknar en opera och gjorde mina steg lätta, italienska, hela vägen hem. Nynnande på Lacrimosa-satsen, som sedan, i mitt huvud övergick till Beethovens sjua, andra satsen. Hur harmoniskt som helst. Sampling pågår.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _
Tre varianter av den dramatiska Dies Irae-satsen,
1. En distinkt och balanserad version, under ledning av Zubin Meta.
2. Dies Irae
3. Dies Irae
Här några varianter av Lacrimosa-satsen, den första ovanligt långsam. Den andra, något raskare, med Violeta Urmana/Renee Fleming.
Extra bonus: José Carreras sjunger Ingemisco, tenorsolot ur Dies Irae-satsen.
Bild, El Greco. Klicka för förstoring.
Sångarna i Kungsholmens kyrka ska också nämnas:
Paulina Pfeiffer, sopran. Mathilda Paulsson, mezzo (ljuvligt klar och direkt), Sune Hjerrild, tenor och Anders Larsson, bas (basar är nästan alltid mina favoriter).
torsdag 3 november 2011
Tid för stenar
En så här underbar "boulder" har jag liggande i mitt badrum. Gissar att den väger minst två kilo. Den är en minnessten från en sommar länge sen, då jag reste med min man till Norge. Stenarna på bilden kommer från en bukt i New Foundland, min sten kommer från en fjällbäck på Hardangervidda. Där hade den rullat runt i vårflodens virvlar några tusen år innan jag tog upp den och placerade den i baksätet på vår bil. Andra stenar har slipats vid havet, och åter andra har rullat in på stensamlarens blogg.
(Klicka för förstoring).
Tillägg:
Det som lite grann retar mig är att jag har mängder av bilder på minst lika fina stenar som ovan, från rullstensstränderna på Styrsö (mera rosa sten där). Men de ligger på fotopapper och jag har ingen scanner.
Dags att köpa digitalkamera? Tja, kanske. Men att fota kan bli en för lätt variant av bloggeri, som man ser ibland. Och som min vän H sa: "Det är inte så bra att alltid ha en kamera med sig. Som föräldrarna i min dotters skola; varje gång det är nåt extra står de där med sina kameror, i stället för att verkligen vara med. Närvarande liksom".
Minns ni när vi skojade om fotande japaner? Den tiden är över för gott. Och jag börjar längta efter en mer lättflytande bildproduktion än Leicans.
onsdag 2 november 2011
Rosorna seglar
Rosorna seglar
för en enda dag av äventyr
öppnar de sina blomblad
ett efter ett
alla följer med
rosenbädden andas
dagg och död
den stora åskan
som far upp
över hjärtats mun
river det ena
bladet efter det andra
de fladdrar omkring
de kommer inte tillbaka
ur den enda vinden
Gatorna doftar underligt
dagen då det sker
för en enda dag av äventyr
öppnar de sina blomblad
ett efter ett
alla följer med
rosenbädden andas
dagg och död
den stora åskan
som far upp
över hjärtats mun
river det ena
bladet efter det andra
de fladdrar omkring
de kommer inte tillbaka
ur den enda vinden
Gatorna doftar underligt
dagen då det sker
tisdag 1 november 2011
lördag 29 oktober 2011
Segelbåtar och skåp.
Idag gick jag runt Skeppsholmen, där segelbåtarna fortfarande låg och kluckade i västanvinden. Bakom dem ett tystnat Gröna Lund och, snett ovanför båthamnen, Kastellet där Babar gjorde sin morgongymnastik på terrassen, enligt min barndoms pappa. Kajerna är numera välskötta och trähusen är renoverade i pastellfärger. Dessutom fanns det marschaller i backen på Kastellholmen. Några skulle gifta sig i ett av husen ikväll. Men Babar är död sedan länge. I alla fall min pappas Babar.
Häromdagen gick vi på Långholmen, i samma melankoliska oktoberskymning. Där är husen stillsamma till sin karaktär, och ett långt huskomplex, knappt högre än en skuta speglade sin tysta fasad i det blanka vattnet. Vi gick över en liten bro, och fortsatte utmed stranden norrut, förbi halvt förfallna bryggor, på bortglömda promenadvägar, förbi det gamla fängelset och vidare bort under pilarna tills vi såg staden på andra sidan vattnet. Norr Mälarstrand.
Under våra fötter jord, löv, en doft av murket trä. Svarta träd mot vattnet, en bil som oväntat svängde sina lyktor mot oss och kom rullande i smygtakt. Film Noir.
På tillbakavägen passerade vi en stor bred backe där båtfolket lagt upp sina drömmar. Navigare necesse est, vivere non est necesse, läste jag på latinlinjen. Här låg hundra stillastående navigatörer. Segelbåtar modell havskryssare uppstaplade på träbockar eller på nyare stöd av metallrör. I skymningen såg de ut som spolformade valar fastnade i sina ställningar, med den tunga kölfenan neråt backen. Valar som inväntar vintern. Utan segel och utan hav, en uppstoppad dröm.
Man kan lägga sin själ i en båt, det förstår jag. Men inte att man kan lägga den i skåp och lådor, soffor och köksluckor. Själv bor jag sedan lång tid med en soffa för mycket, ett skåp för mycket, en byrå och en säng för mycket. Varför är en lång historia, men kortfattat: Man byggde vindsvåningar där jag förut hade mitt vindskontor. Jag skulle behöva en vinsch och ett ställ för att lasta av mina skåp på några träbockar i en hemlig och oövervakad del av staden. Långholmsbacken, typ. Synd att inte skåp kan segla. Aldrig kommer att kunna. Man får väl ro bort dem.
För en tid sedan var det någon som frågade (och det får man ju vara glad för i min ålder) – ”Är du gift?”. ”Nej” sa jag. Utan vidare eftertanke. Jag borde kanske sagt ja. Ja, jag är gift med mina skåp. Två stora och tre små mutister. Varav hälften måste ut ur mitt hem innan jag ens kan börja navigera. Eller släppa in något mer talfört.
Häromdagen gick vi på Långholmen, i samma melankoliska oktoberskymning. Där är husen stillsamma till sin karaktär, och ett långt huskomplex, knappt högre än en skuta speglade sin tysta fasad i det blanka vattnet. Vi gick över en liten bro, och fortsatte utmed stranden norrut, förbi halvt förfallna bryggor, på bortglömda promenadvägar, förbi det gamla fängelset och vidare bort under pilarna tills vi såg staden på andra sidan vattnet. Norr Mälarstrand.
Under våra fötter jord, löv, en doft av murket trä. Svarta träd mot vattnet, en bil som oväntat svängde sina lyktor mot oss och kom rullande i smygtakt. Film Noir.
På tillbakavägen passerade vi en stor bred backe där båtfolket lagt upp sina drömmar. Navigare necesse est, vivere non est necesse, läste jag på latinlinjen. Här låg hundra stillastående navigatörer. Segelbåtar modell havskryssare uppstaplade på träbockar eller på nyare stöd av metallrör. I skymningen såg de ut som spolformade valar fastnade i sina ställningar, med den tunga kölfenan neråt backen. Valar som inväntar vintern. Utan segel och utan hav, en uppstoppad dröm.
Man kan lägga sin själ i en båt, det förstår jag. Men inte att man kan lägga den i skåp och lådor, soffor och köksluckor. Själv bor jag sedan lång tid med en soffa för mycket, ett skåp för mycket, en byrå och en säng för mycket. Varför är en lång historia, men kortfattat: Man byggde vindsvåningar där jag förut hade mitt vindskontor. Jag skulle behöva en vinsch och ett ställ för att lasta av mina skåp på några träbockar i en hemlig och oövervakad del av staden. Långholmsbacken, typ. Synd att inte skåp kan segla. Aldrig kommer att kunna. Man får väl ro bort dem.
För en tid sedan var det någon som frågade (och det får man ju vara glad för i min ålder) – ”Är du gift?”. ”Nej” sa jag. Utan vidare eftertanke. Jag borde kanske sagt ja. Ja, jag är gift med mina skåp. Två stora och tre små mutister. Varav hälften måste ut ur mitt hem innan jag ens kan börja navigera. Eller släppa in något mer talfört.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)