Dagar i Aten - Kapnikarea

Jag ska uppfylla ett mål i Aten; se några av de äldsta bysantinska kyrkorna. Många av dem finns i stadsdelen Monastiraki. Jag tar tricken dit.
Tänk er att ni kommer upp vid en central belägen tunnelbanestation; typ Rådmansgatan eller Fridhemsplan. Och det första man ser när man kommer ut är en lång gågata med en tusen år gammal, liten, liten kyrka i fonden, nedsänkt i ett torg.
Nedsänkt, därför att markplanet på den tiden, före rördragningar, el, och annat modernt, låg mycket lägre. Kyrkan ligger kvar på sin tvåtusenåriga marknivå, vi går omkring på vår tvåhundraåriga platta.

Kyrkan heter Kapnikarea, och är den minsta kyrka jag sett. Den är byggd av olika stora stenar, olika sorters kalksten och marmor, strukturerat med smala stenar som mellanlinjer och stabilisering. Hela murverket är ett lapptäckemönster och bär tydliga spår att ett ganska så improviserat hantverksarbete. Ingen riktig Masterplan här, inte som på Akropolis.
Men här finns något annat; de ödmjuka mänskliga måtten. Ingen port är för stor för en liten, liten gumma, inget fönster är högre än ett sjuårigt barn.
Fönstren är smala ljusinsläpp, i en liten dunkel kyrka som tände många ljus och oljelampor för helgonen och för dem som bodde närmast.

Den arkitektoniska attityden här gestaltar ett av västerlandets snabbaste paradigmskiften: Från Hellenska gudars heroiska tempelsfärer, till den kristne guden som kommer ned och delar bröd och vin. Peterskyrkan å sin sida, uttrycker nästa skifte inom det kristna paradigmet: Vatikanstaten som storfurstlig maktfaktor. Här, vid Kapnikarea, syns ingen makt alls.

På muren som rundar kyrkan sitter ett Australiensisk par och betraktar den lilla bysantinska ön som vilar i sin egen tidsflod. De ska flyga till Perth om två timmar. De är lite besvikna för att kyrkan är stängd.

Jag går vidare till nästa kyrka, i samma kvarter. Agios Irini. Nästan lika gammal, också den stängd. En grekisk man berättar att kyrkorna bara är öppna vid särskilda tillfällen; mässor, begravningar, bröllop. De borde vara öppna jämt, och att de inte är det beror på tidsandan, säger han. Fattigdom och kriminalitet. Haschförsäljning mellan bänkarna. Påtändning är en problematisk religion; den förstör kroppen, soma. Psyche och soma måste hålla samman. De säger alla stora filosofier, de gamla och de nyare.

Vid torget i Monastiraki finns också en av de tidiga moskéerna i Aten: Tzitarikis, byggt 1759 av en turk. Huset är en kub som lyfter en sexhörning med ett cirkelrunt tak. Den svävar lätt på en hög grund, med fyra smäckra pelare på loggian. Den ser lyxig ut. Nu är den museum för keramik.

Jag vandrar med en luftandes entusiasm mellan byggnaderna, för att hitta en kyrka som är öppen. Eftermiddagssolen lägger sin enorma strålkastare över torget och människogestalterna blir suddiga i motljuset. Överallt här pågår ett liv. Det är som att vara anonym på ett stort party. Afrikaner spelar rytmiskt i ett hörn, trummor och chora, unga greker hänger på bänkarna och på varann, jag ser en svensk som var med på planet. Han sitter och ser nice ut. Jag hinner inte hälsa på honom, jag har andra mål.

_ _ _ _ _ _ _ _

För den som har ytterligare intresse av den bysantinska tiden, ikoner och ikonoklasm länkar jag till ett inlägg hos Torsten Kälvemark.

Stray Junk

Det är något ofattbart vackert med stora städer. När de töms. Nu hände det igen, alla hade åkt. Septembereftermiddag med slöjmoln och sedan en plötsligt klar kväll vars Himmel lyfter högt över fyrkanterna av sten och puts, ännu högre över billederna, osynligt högt över trafikljusen och det knappt hörbara återstående bullret. Jag ser änglar ovanför träden. Det visar sig vara fåglar. Jag ser japaner på en brygga. De visar sig vara koreaner. Jag hör musik ur ett fönster. Det visar sig vara Mahler. Himlen blir högre och högre. Husen svartnar alltmer. Men ett egendomligt fuktigt ljus förbinder armhålor med kontinenter, mörka ekar med sydliga öar, tärande bilism med mänsklig svaghet. Och autonomi.

Nu vet jag. Promenaden blev så lätt. Jag fann saker jag inte förväntat mig, hittade bilder ingen bryr sig om. Upptäckte tingen på nytt, at random *). Eller som det heter i nätsammanhang: Stray Junk. Det är vad man får när man inte söker. Saker som inte går att googla på. En gata av ljus över byggarbetsplatsen, kritgrå mark av krossad sten, från miljoner år tillbaka, tågbron av järn målad i limegult. Fläckar av färg, fläckar av materia. Luft utan blockeringar.

Nu vet jag. Det är rytmen som gör det. Att ingenstans behöva stoppa upp för köer av bilar, trängande lastbilar, bussar, hänsynslösa cyklister, barnvagnar i bredd. Att slippa stanna upp och prata och tycka. Det är rytmen som gör det. Lättheten. Att jag rör mig fritt som en hind. Och när den friheten inte finns på grund av trängsel, blir man bara irriterad på stan. Stray Junk blir osynligt, värdelöst.
Något annat, någon annan, klipper hela tiden om filmen. I fel rytm.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*) Ordet random; allt oftare använt av yngre människor som föredrar en engelsk synonym till de svenska varianterna ”hipp som happ”, eller ”som det faller sig”.

Bilden ur en av Wim Wenders bästa filmer. Himmel över Berlin. Bruno Ganz som Ängeln.

Dagar i Aten (1)

Eftersom jag inte har lust att skriva något nytt på ett tag, och eftersom det kan dröja tills jag reser igen, så återpublicerar jag några texter från försommaren 2009, i Grekland.

_____________________________________________________

Hemkomst:
Vill inte det ska bli vanligt igen.
Det vanliga får inte ta över, så att jag ser sämre. Och upplever mindre.
Mindre och mindre. Cirklarna, de ska rubbas.

Ankomst:
Det första jag registrerar, dag efter dag, är glädjen som stiger inom mig. Redan på den svettiga bussen från flygplatsen in till Aten. Glädje.
Dofterna: Något i luften, eteriska oljor; apelsinträd, cypresser, blommande granatäppelträd, citroner, fikonträd, oleander, gardenior, magnolior, rosmarin.

Första kvällen: en god bit halstrad vit fisk på en restaurang med zigenska ägare. Den visar sig vara en lyckträff. Kocken hade tur. Jag går tillbaka till zigenarna för att jag gillar dem, men varje annat mål jag äter där är lika uselt som på många andra ställen i Aten där man blåser turister med uppvärmd mat. Jag tar souvlakibaren där enkelt folk äter, och allt smakar prima. En stor öl kostar trettio spänn.

Värmen. Hur kroppen rör sig i en självklarhet utan spänningar, alltid lätt svettig, men flytande i det stora medelhavsljuset. Jag flyter, jag gläder mig åt allt. Jag ignorerar de stinkande soptunnorna och den bullriga trafiken, ignorerar gigolos vid Areopagiten nedanför Akropolis, ignorerar den svarte mannen som inte ens efter åtta repliker kan fatta att jag inte är ute efter en karl; absolut inte ute efter honom. I så fall vad? undrar han. Som om kroppslig kärlek var en handelsvara. "I´m a culture-vulture", säger jag. Håller honom kort, köper mina Dolce-Gabbana-solglasögon och går vidare.

Genom Plaka, till Monastiraki, där de enorma arton-och-sjuttonhundratalshusen är förfallna och övervuxna med hela träd av ett onämnbart slingrande slag. Vet inte vad de heter. Ser och ser. Där inne, en mörk trädgård med ännu fler vildvuxna träd, små krassliga balkonger, igenbommade franska jalousier. En sluten plats där ingen varit på länge. Aten och hela Grekland excellerar i övergivna hus som ingen myndighet, och ingen spekulant, bryr sig om att ta hand om.
Sitter ner bredvid en svartklädd tant på en kalkstensbänk som svalkar.
Tänker på Linköping där jag bodde; där kommunen skänkte bort förfallna hus för en ringa slant, för att de nya ägarna skulle rusta upp dem. Så uppstod ett helt kvarter med fina renoverade kulturhus. Jag och min man bodde i ett av dem.

Jag skulle vilja, så här dags i livet, bo i ett av de förfallna, mystiska husen i Grekland, och försöka göra något åt det, huset. Men jag anklagar inte Grekerna: I Stockholm får okunniga bostadsrättsföreningar ansvar för fungerande hus som de lyckas grundligt förstöra genom att anlita fuskande byggherrar för utbyggnad av vindar och altaner. Rören läcker, och mögliga bjälkar byggs in i det nya fina lyxlägenhetsprojektet. Efter ett år får allting rivas upp och göras om. Det kostar miljoner att reparera det som några åstadkommit för att göra en snabb och orättfärdig vinst. Bad karma? Hyresgästerna bor i åratal på en byggarbetsplats. Dammigt, bullrigt, otryggt, otrivsamt. DET är oförskämt.

Men i Grekland kunde det behövas ett par goda entreprenörer. Jag är ingen sån. Jag vill bara bo i ett vitt hus med balkong och jalousier. Helst vid havet eller uppe i bergen. Parnitha, Pedheli. Det har visserligen brunnit där uppe, för två år sen stod röken svart över hela Aten: Men när jag reser upp i bergen med min grekiske vän har de brända platserna börjat grönska med nya pinjer och rosmarinbuskar, med ginst och olivträd. Och i den stora nationalparken vid Parnithas sluttningar råder en frid större än på yttersta Djurgården. Pinjerna är höga här, tujorna håller tyst, men fåren bräker i små flockar på ännu gröna ängar. Vi går på urgamla vägar. Möter en stor sköldpadda på en äng.

Går vidare till ett förfallet hus där vi slår oss ner på altanen, omgivna av jättelika snedställda gamla blomkrukor som en gång burit prunkande pelargonior och hibiscus åt en sedan länge död ägare. Det är lite Antonioni, eller I fjol i Marienbad, över det hela. Förfallna överklassvillor, höga skuggande cypresser, stora grå blomkrukor tömda på blom, det vita kvällsljuset som långsamt sjunker. Och dock är det varmt.
Vi går tillbaka förbi fler förfallna hus. Bondgårdar i sten. Trassliga buskage. Trastar som sjunger. Svalor som singlar. Underbart vackra hus, vackert belägna. Herregud vad man skulle kunna göra med dem. Eller vad staten skulle kunna göra; om den var svensk.

En kvinnlig vän som är med på utflykten säger:
Grekerna bryr sig överhuvudtaget inte om kommunala intressen, det gemensamma. Alla tänker bara på sitt eget, sina pengar, sin familj. Och det har blivit ännu värre nu.
Menar hon med högerregeringen? Eller menar hon med den tilltagande konsumismen? Eller både och? Euron är det i varje fall ingen arbetande människa här nere som tror på.
Vi släpper ämnet, talar om blommorna. Hon är italienska; jag frågar vad den gula, citrusdoftande blombusken heter på italienska. Ginestra.
Så hittar jag det svenska ordet: ginst.
Vi äter på en restaurang högt uppe på berget. De godaste lammkotletter jag fått. Natt, månljus, hemfärd på slingrande vägar. Pisspaus i fuktiga dofter och högar av skräp. Ordet Miljö har inte trängt in här än. Men det gröna eko-partiet har fått 5% röster.

- - - - - - - - - -
(Texterna har tidigare funnits att läsa på Den Blinde Argus).

Grönland - alldeles nyss

Ja, just ikväll, kom den här bilden till mig från en vän som vandrat och bott på Grönland.
Ortsnamnet kan ni vara utan. Det här är landet bortom allt förnuft.

Jo, vänta, Semilik, heter den kanske, platsen.
Fotograf: Susanne Tupý
Klicka på bilden och storheten är er.

Bach i augustiskymning

Ljummen kväll. Ett dis kring kyrkan. Där inne är ljusen tända i cirklar av svart järn. Mässingslamporna skiner. I fonden en muralmålning som är otydlig; om Jesus eller en apostel är svårt att se. Förmodligen Han Själv.

Men nu fylls kyrkan av folk. Bänkraderna blir nästan fulla. Stämning av förväntan. Viss glädje i luften. Vi ska höra Bachs Goldbergvariationer. Själv är jag ur slag. Men här sitter jag nu med alla. I allas vår kyrka, med allas vår pianist, Lucia Negro. Och allas vår Bach, med allas vår kommande kollekt för kyrkomusiken.

De små styckena är just så upplyftande, lätta, glada, stillsamma - som man inbillar sig att världens bästa musik ska vara. Den lilla kyrkan är hög i tak, och just nu tänker ingen onda tankar, tror jag, och ingen är orolig. Det känns i rummet att vi är ett vänligt fiskstim med en uppmärksamhet som svänger synkront. Även för en sån som mig, med absolut gehör, går det bra att flyta med. Lucia Negro spelar med både fart och finess. Och jag är inte expert nog att notera misstag, förutom ett par små brott i rytmiken. När det blir paus mellan variationerna hörs en motorcykel, och en glassbil som tutar i de tomma kvarteren.

Då vi kom in var det ännu ljust, men det mörknar utanför medan vi sitter där, och kyrkan blir alltmer inifrån glödande som om vi satt i ett rymdskepp, en avskild del av världen på väg mot ett helt annat håll…. Facetttaket gnistrar som en hall i Sagan om Ringen.

När vi rest oss efter applåderna, och de flesta gått ut, talar jag med den lugna kvinnan som satt vid min sida. Det visar sig att hon är från Vilhelmina; mina trakter i Lappland, som ännu mer är hennes. Vi enas om vår längtan efter det lappländska ljuset. När vi kommer ut ur kyrkan är det nästan mörkt. Vi gör sällskap ett par kvarter, och pratar om Stekenjokk, den högplatå som utgör vinjettbild på den här bloggen. Liten är världen.

Och så här kan det låta när en annan mästare gör en Goldbergvariation.

Korta tankar

Om vi hade en sådan statsminister som Jens Stoltenberg, skulle jag inte vara lika dödstrött på politiken.
Om vi hade en sådan Kung som Harald V, skulle jag strunta i det där med republik.
Båda herrarna hör till den sort som kan låta hjärtat tala, utan att bli floskulösa, och som kan visa sin smärta och samtidigt hålla ryggen rak.

Principfrågor eller människor.
Jag väljer människor alla dagar.

Udden vid världens ände

Här finns en klippa som i sina skrymslen gömmer rododendron och liljor, rosenbuskar och kungsljus, hundraåriga ekar och klättrande tallar. En udde där den disiga skymningen lägger sordin på motorbåtar och får seglen att framstå som något Turner kunde målat. Atmosfären är lugn, så när som på en och annan joggare, också de förhållandevis lugna. Ingenstans står någon och spottar, och ingenstans känns lukten av förkolnade engångsgrillar. Det är en närmast aristokratisk avskildhet som råder, men den är till för alla. Om de uppför sig.

Hit har jag dragit nästan alla mina vänner, min make och jag simmade här, och senare en annan kär man. Min hund har simmat här, och mina grannar. Vi har gått långpromenaderna hit, när tibasten blommar, och snöpromenaderna hit över isen, med apelsiner i fickorna.

Udden vid världens ände tänker man sig som Lofoten, där jag varit, eller Nordkap, där jag inte varit, eller Yttre Hebriderna, där jag varit, eller Goda Hoppsudden, där jag inte varit och inte heller ämnar mig.

Underbart är kort, och nu, de sista dagarna i Agusti, ännu kortare. Men i det varma soldiset uppstår en frid, ja, en glädje, som jag knappt hade väntat mig. Ännu en dag. Ännu en simtur, och ännu en varm kväll. Mer behövs inte. Världens ände är här. Jag kan klappa den med handen. Stå på den solvarma klippan. Femton minuter från stan.

Ticket? Inte nu. Inte ens en klocka på armen. Glömskans välsignelse är anspråkslöshetens eufori.