Det är kanske femton år sen nu. Men som om ingenting annat existerade såg jag första gången på den här bilden. Per Kirkebys Meget senere, från 1982.
Det första som fängslar ögat är de två stora formerna som med ett par fasta grepp drar upp en tvärslå över bildytan. En gul, snäckskalsliknande, och en med svart konturerad hieroglyf för ett berg. Två former som samlar, trycker på och bär alla de andra, delar av ett instinktivt fungerande skelett, knotor för att få köttet på plats.
Per Kirkeby har själv sagt det där om skelettets betydelse; en rätt allmän metafor bland konstnärer. Men lägg också märke till målningens hud. Den liknar jordens hudskorpa. Lager på lager av transparenta eller grova pigment. En hud som släpper igenom uråldriga minnen, försvarslöst visar sina sår. Så som duken redovisar alla spår av övermålningar, förändringar.
En enda vit linje, och målaren drar upp en horisont. Där bor Ingen, där råder Ingen över någon. Det är robust poesi.
Sedan fyller han bilden med färgklumpar, tjocka och tunga som rasande stenar. Varje form har pondus, väger något i handen. Han vältrar dem ut över duken, med rätt mycket macho-kraft, kan man säga. Men färgen, nyanserna, den kvinnliga såsen, pulserar obehindrat mellan yta och djup, nära och fjärran. Det sipprar, det dånar ur någon våldsam krater. Färgen upprättar sitt eget naturreservat.
Tänk dock inte i första hand på andra landskap. Utgå från ”det inre” – en romantisk, numera psykoanalytisk kategori – täckord för den enskildes privata drömmar, minnen och mysterier. ”Det inre” som samtidigt betyder det oöversättbara, det stumma, det som på en gång undandrar sig och alltför känsligt förbinder sig med världen. Fält av delaktighet, på en gång mer primitiva och mer sensibla än alla de färdiga språken och uttrycken. Långsamt finner det sin kod. Ofta genom möten, mänskliga, konstnärliga, historiskt avlägsna eller samtida. Så som Per Kirkeby ständigt låtit sig beröras av andras konst: Delacroix´ färgdramatik, Corots silverdis, Turners stämningssåser, popkonstens respektlöshet, de tyska kollegornas patos.
Av stulen konst gör man konst, men också ”världen är ett stoff som man gör konst av” (PK). Jorden, färgerna, dess handfasta verklighet, rymmer sin egen magi. Solnedgångar, guldklumpar, bokgrå stammar, regnväderstyngden och stubbarnas förgänglighet blir signaturer i ett spel där yttre och inre förvandlas och på allvar förblandas. Ett sjudande, jäsande, pågår månader i sträck. Privata minnen blandas med skogarnas avtryck, konst och kitsch med existentiell oro. Konturer och färgsjok fasthålls eller omgestaltas på nytt tills bilden uppnår den grad av förtätning som utgör dess sanna byggnad: Väggen som på en gång mumlar som ett mantra och sluter sig som en mural. Konstnärens verklighet tar plats som ett alternativ till alla de andra ”murarna” i världen; de mytologiskt eller ideologiskt betecknade, de funktionella, de förvittrade, de bombarderade, fängelserna, de graffititatuerade.
Konstverket liknar en protest: Det får världen att stanna upp, det mekaniska urverket att krackelera. Bortom förförelsen är allt på väg mot ett bråddjup.
- - - - - - - - - - - - -
Texten ur Konstperspektiv 1/95, något kortad.
Per Kirkebys ”Handbok”, notater ur den konstnärliga verkstan, finns utgiven på svenska, i översättning, och med efterord av mig. Jag tror den är slutsåld från Ellerströms förlag, men kanske går att hitta på nätbokhandeln.
Eftersom den övre bilden är en halvbra reproduktion jag hittat på nätet, så ger jag er en bild till. På Louisiana finns en mängd målningar ur Kirkebys perioder, bland annat den ovan. Annat finns på Arken utanför Köpenhamn och på Statens Museum for Kunst.
Den här målningen, (klicka för förstoring) Skymning/Twiligt från 1983, fanns med på Moderna Muséets Kirkeby-utställning 1990, men nu vet jag inte var den hänger. Kanske hos Grosshandlarn?
Den målning av PK som nu finns på Moderna Muséet är däremot inte inköpt av världens bästa konst-näsa, kan jag snällt tillägga.
