Höst mellan fjällen

Jag är så lycklig att jag kom till just den här platsen, sent i livet. Dvs sent i livet som jag bor här för gott. I övrigt har jag rest hit upp i 39 år. Nu märker jag hur platsen flyter in i mitt måleri, med sina stora linjer. Och färgerna, som skiftar från blågrått till höstgult och röda mattor av vipbärsbuskar. 

Idag har hösten kommit, efter fem dagars ljuvlig sensommarvärme. Jag tog på mig dunrocken och drog ut i solen efter regnet. Frisk luft och en hel del höstfärger, även om de bara sakta börjat lysa. Sälgen är ännu grön, asparna fäller gula blad som ligger i solen och glittrar med regndroppar. 

Visst kan jag sakna en del av mina vänner i Stockholm, men de får så gärna komma hit. Och jag har vänner även här, och en massa grannar som är trevliga. De jag tänker mest på av saknad är ju hur som helst två döda män. Kära män. Ibland också min pappa. Och så saknar jag kyrkokonserterna, som var mina största kultur-upplevelse under femton år innan jag flyttade hit. Inte mycket sånt här. Men i gengäld: De stora vyerna, de många bergen som omger mig, de stora skogarna, de forsande vattnen. Norrskenen. Och - den stora tystnaden.

Egendomlig augusti-stämning

Nä, egentligen inte egendomlig alls, det är bara det att vi är i september nu...

Som Leonard Cohen skrev:

It's going to be September now

for many years to come,

many hearts adjusting to

that strict September drum.

Och så är det trots allt, efter rena ösregnsmörkret igår, en ljum och ljuvlig kväll med mystiska moln över fjällen. Sjön spegelblank i vikarna där träden speglar sig, och längre ut gråblå mot dunkla fjäll som breder ut sig i harmoniska former.

Jag gillar fukten i luften, och den oväntade känslan av sydlig vind. Jag går och sätter mig utanför en stuga som står tom, en stuga jag hyrde för många år sen en sommar. En bra stuga. Men jag ska inte bo i stugor mer, utan har det enkelt i min lägenhet i fjällen, där saker tas om hand av andra än mig själv. Bland annat den utmärkte vaktmästaren Isak, och nu hans efterföljare Per. Rejäla västerbottniska män.

Hotellet som var stängt en tid har nu fått nya ägare och de verkar trevliga och bra. Så skönt i en liten by med ett hotell som har en stor vacker matsal. Samlingsplats för festligare eller bara vänskapliga tillfällen. Jag ska gå dit så snart de serverar en fiskrätt, och gärna tillsammans med någon trevlig granne.

I övrigt lever jag ett väldigt lugnt liv, skriver en del, men målar mest. Det är strålande roligt och så intensivt ibland att jag blir svettig. Och så hör jag ständigt på den ljuvliga klassiska musiken i P2 (alltså jag gillar verkligen inte allt, men det mesta). Gladast blir jag av Mahlers Adagietto, Rachmaninoffs 2:a och Sibelius 2:a , samt ett och annat av Dvorak. Men äsch, det går inte att räkna upp allt jag gillar. Jag tar den här i stället, av en av min ungdoms älsklingsmusiker, Stevie Winwood.

Can´t find my way home.