söndag 28 augusti 2022

My heart is in the Highlands

Jag har försummat denna blogg, försummat allt skrivande, så där som det kan bli när landskapet man lever i är så vackert och stort att man bara vill vara i det, ta in det. Skönheten, tror jag, måste vara lika stor som det sanna och det goda. Därför är fula miljöer inte befrämjande för det goda hos människan. Men jag ska inte dra så långt i den tanken nu.

Här är jag, här går jag. Och att var och varannan dag på bloggen utbrista: Det är fantastiskt, vackraste landskapet i världen, kan man ju inte alltid hålla på med. Men jag går min stig mellan de mossbelupna flyttblocken, jag vadar fötterna i kristallklart vatten, jag ser solen gå ner klockan elva, jag hör tranorna på andra sidan stranden, svalungarna flyger in och ut på min veranda, räven går förbi, jag pratar med folk från Göteborg och Örnsköldsvik och Stockholm, åker till affärn med mina vänner eller tar bussen upp till Klimpfjäll där jag kan köpa rökt renhjärta av samerna. Rökt renhjärta är det godaste som finns, och dyrt som oxfile.

Jag ser sjön, uddarna och en bit av högfjället (1500m) från fönstret vid mitt skrivbord där jag sitter nu. Jag har björkar utanför fönstren och de börjar bli aningen gula här och var. Allt annat är friskt grönt skönt, inte ett torrt strå i markerna. Förutom de soliga, varma dagarna har här ju varit helt bibliska skyfall som trummat på taket och förvandlat vattenpölar till små sjöar. Sen kommer solen fram, och tre barn vadar genom vattenpölarna. 

Jag går och går och går, och min kropp är starkare än på länge. Jag tar ut allt jag kan av sommaren, och sitter ofta på den höga verandan i solen. Njutningsmänniskan och vandraren är just nu starkare än kulturmänniskan och jag har knappt läst något mer än en återkomst till Lispector (som jag skrev om här) - och arbetet med min bok spar jag medvetet till höstens och vinterns kallare mörkare dagar och nätter

Kort sagt: Jag har haft mitt livs längsta sommarlov på 35 år. Och kanske den vackraste sommaren någonsin. Och nu är jag bliven en höglandsmänniska, bofast i en by, 538 m över havet. My heart is in the Highlands, sjöng Bob Dylan. Men det var jag som flyttade.

 

Foto: Magnus Johansson


 

5 kommentarer:

  1. Jag önskar jag kunde ta ett flyg direkt upp till dig - sâ vackert, sâ rofyllt! sâ väl förunnat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ta ett flyg nån gång, ett till sthlm och ett till Vilhelmina, sen 1.40 min med buss. Sometime in the distant future ; )

      Radera
  2. Jag känner igen det där.Sommarens fysiska verklighet tar överhanden och det abstrakta tänkandet går i viloläge. Eller nånting ditåt. Jag hoppas på en annan balans i höst.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hoppas och tror att hösten gör mig mer målmedveten. Jag har ju en del att fullborda med skrivandet. Men den här långa barnsliga sommaren var precis vad jag behövde.

      Radera