fredag 1 juni 2012

Vägen - unchained.


Jaha ja. Så börjar man längta upp igen då. Sittandes med trehundra manussidor vid sitt skrivbord, som inte vetter mot någonting annat än ord på en skärm, som måste bli färre (kill your darlings) eller fler. Men igår kväll; ett helt kapitel som klarat sig igenom manglingen. Fast det där andra stycket där skulle behöva....ett mellanstick. Och här är det ...bara trivialt. Så åter till intervjuerna. Som ska redigeras och bli till innan det stora ljuset och sommaren tar över. Livet är stort, det bara verkar inte så, alla dagar. Tyvärr.
Herr Realitet, din mastodontiska sucker! Unchain my heart. Och när jag ändå är igång med en symbolisk frigörelse tar vi nästa låt; en avspänd inspelning för alla utom gogo-damen. Joe Cocker at his best: You can leave your hat on.

PS: Jag älskar att skriva....det är liksom bara något annat som drar. Och när jag tänker efter - så har det alltid varit. En nomadgen?

4 kommentarer:

  1. Gener eller Getinghonung provencal:
    Samma diskotek
    och samma dans
    Samma gamla längtan
    Någon annanstans?

    SvaraRadera
  2. Jada. Men det skiftar ju.

    Andra platser,
    annan dans
    samma gamla väg,
    nån annanstans...

    SvaraRadera
  3. Svar
    1. Till dina återkommande utropstecken tillfogar jag detta:
      http://en.wikipedia.org/wiki/Exclamation_mark

      Radera