måndag 16 oktober 2017

Detta är livet

Veckor i sträck har vi gått som i en tunnel av regn och moln. Alla våra sinnen har varit nordiskt motståndskraftiga, dock lite trötta. I en skruv av denna trötthet vänder man sig inåt, ger upp det yttre, stänger ner twitter, slutar ringa folk i onödan. Köper hem To kill a mockingbird och börjar läsa något man definitivt har missat. Läser även den importerade essäsamlingen Consider the Lobster av världens då mest samvetsömma författare, David Foster Wallace. Ingen kan som han skriva otroligt långa meningar som ändå hänger samman som i dans, märkligt förenade med intellektuell distans. Han är så otroligt begåvad att det är farligt att läsa honom*).

Men, som nån sa, jämförelser är förhatliga. Jag finner mig en dag sittande på en bänk i solen, som om allt i hela världen, det vill säga min värld, är okej. Man måste inte alltid en hel massa. Man får drömma, njuta av den lågt stående höstsolen. Öppna ögonen under varje rosaröd lönn och se svanarna pendla förbi i skuggan av träd i motljus. Känna lättnaden i att man precis nu en stund vilar från världssamvetet, och att man faktiskt inte gjort någon annan människa särskilt ont. Här finns en risk för självgodhet, jag vet. Men anta att man under en lycklig stjärna slipper förstöra för andra människor, kanske är det ens fylgia, skyddsängeln, som har hållit en i schack.

Tyvärr är skandalerna från världens alla hörn så monstruösa att jag under dagar av allt för många intryck, orkaner, skogsbränder, krig, förföljelse, blir lika pessimistisk om mänskligheten som de unga apokalyps-filosoferna. Jag förstår dem, men det går inte att leva varje dag med blicken fäst på plasten i havet, kvinnohandel, naturens förstörelse. Allt detta finns, och ska ha sin absolut nödvändiga uppmärksamhet. Men ingen människa orkar, eller ska behöva orka, att ständigt vara uppmärksam på det förgiftade i tillvaron.

Idag är det den vackraste oktoberdagen i år. Träden ser ut som - ja, ni vet. En mild västlig vind kluckar genom vattnet, blåser i håret. Solen, solen, solen över alla färger. Rejoice!

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*)
David Foster Wallaces´s litterära reportage Big red son från en "mässa" för porrfilmsproducenter, och deras arma "stjärnor," är det bästa, mest intelligent satiriska, jag läst om marknadiseringen av människan (som är en av de främsta signifikanterna för vår tid). Läs den, eller förbli lite ovetande om hur kroppen kommodifieras, tills även tanken, ja - det vi förr kallade själen - blir ett horhus. Som med Trump, så och med alla andra obetydliga och grandiosa harvare i kött och salesmanship.

                    


5 kommentarer:

  1. Idag gick jag ut med kratta och skottkärra till gräsmattans första lager av lönnlöv och kastanjeblad. Ett mycket tunt duggregn upphörde och en svag sol kom fram. Det var alldeles stilla. Att arbeta så i lugn takt, att känna hur man blir varm i kroppen och att låta tankarna komma och gå som de vill - det är en kombination av verklighetsflykt och nödvändighet som är - nödvändig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lugnt och oerhört vackert var det också här idag, i solen, i solen. Att göra enkla handlingar och alldeles i sin egen takt är rätt mycket zen, fortfarande, Lennart ;)

      Radera
  2. Tack för fint inlägg. Ja, det var en härlig dag. Tänker på förmågan att känna livsglädje trots allt elände som finns och pågår i världen och även här. Och när jag läste ditt inlägg fick jag en melodi i skallen som jag letade upp sen. Det är franska Barbara som sjunger om smärtan i att leva men som sen mot slutet ändå landar i livsglädjen. Sången finns på Youtube med bilder som förstås inte har med texten att göra. här: https://youtu.be/9Gp0Qva1Rcs

    SvaraRadera
    Svar
    1. En fin melodi... (jag menade förstås räfsa, inte kratta. Men så är jag en kratta på korrekturläsning...)

      Radera
    2. Tack Gabrielle, jag ska lyssna. Hon är ju en av de ladies som Richard Woolf tolkat.
      Och nu fick vi en alldeles ljuvlig höstdag igen.

      Radera