måndag 31 mars 2014

Sitter och gråter

Det sitter en kvinna och gråter i den kalla hallen till vårdcentralen. Klockan är fem och hon väntar på färdtjänst. Hon är mager och sliten, gråter som en liten flicka, tappar sitt färdtjänstkort, säger: Jag orkar inte längre. Jag har afasi.

Jag förstår absolut ingenting av det här. Varför sitter en ensam sjuttioårig kvinna och gråter i hallen till en vårdcentral där kall luft hela tiden blåser in från gatan? Varför? Det är inte heller första gången jag stannar till hos en gammal människa som väntat en halvtimme eller mer på en bil.

Jag klappar henne lite på huvudet och säger att jag ska gå hem och ringa till färdtjänst. Jag har ingen mobil med mig. Sju minuter senare ringer jag. Telefonisten är inte oempatisk. Hon tycker det är förskräckligt, men kan inte hjälpa mig. "Vi har 3000 bilar i Stockholm".

Jag försöker nå kvarterspolisen, i samma hus där kvinnan väntar, men det är stängt. Försöker nå vårdcentralen. Stängt. Då har det snart gått en halvtimme och jag kan bara hoppas att färdtjänst nått fram. Men behöver inte en skruttig kvinna med afasi mer än färdtjänst? Varför har hon ingen ledsagare? Varför bor hon inte någonstans i en vårdande gemenskap?

Alltså, återigen: Jag fattar inte det här; ett rikt samhälle som låter schizofrena gå runt och tala högt i butiker, som låter en ensam kvinna med afasi sitta och gråta, säkert rätt ofta, som drar in på skolpsykologer och låter folk - bokstavligen - vänta till döddagar på en plats i äldreboende.

Skam går på torra land idag igen. Skattepengar rinner ut i banksterpooler. Och jag erinrar mig vad visionären, ingenjören, miljöteknikern Jaque Fresco sa i en intervju: Rich people come to me and ask if I can help them build a strong wall around their estates. I tell them if I do that - do they not beleive the poor people will find a way to trespass?

Sisådär ja. Det har jag haft en tanke om i många år. Hur planerar - internationellt sett - de där stenrika stötarna, de 1. 5 procenten, som fortsatt maximerar sina egendomar? Hur tänker de hopa sina tillgångar? Just så: De tänker sig en ringborg. De är varken världarnas krig eller 1984, eller Fahrenheit 451, det är Game of Thrones de tänker spela. Men i deras spel finns bara en klubb: Masters of Coin. Apornas planet. Etisk regression. Tre pooler, åtta flygplan. Andra må gråta.

30 kommentarer:

  1. Vilken fin text! Säger långt mer om samhället än varje ledarkommentar eller rutinkolumn på nån kultursida. Att berätta om en människa, en konkret situation. De stora journalisterna, Jolo, Bang osv. kunde det.

    Men vet du vad som bekymrar mig mest? Jo att det ju faktiskt är vi, vi enskilda medborgare och väljare, som har skapat det här samhället. Varför har vi stillatigande accepterat den här utvecklingen som pågått länge, länge?

    Trots kriser och elände växer ekonomin och har gjort så länge. Dividerar du nationalinkomsten med antalet innevånare ser du att vi blivit rikare år från år. Men var är alla pengarna? Varför måste vi "spara" på samhällstjänster och välfärd? Varför måste vi skära ner mest på det nödvändigaste och just för de mest behövande?

    Men ingen vågar ställe de fundamentala frågorna. Vi vet ju alla att man måste spara. Flagellantsamhället.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det berömmet. Men jag säger t dig - och Lennart - som till de vänstrigaste grabbarna på Twitter, (som inte vill EU-rösta). Man måste rösta och dra åt det minst välfärdsförstörande hållet.

      Annars är det väl som den kämpande pessimisten Monbiot säger. Vi går mot plutokratier. Hela rubbet går att köpa loss. Och vi kan se bakåt och tänka. Attans vad Sverige var bra mellan 1945 och 1980.

      Radera
    2. Jag kommer att rösta, i båda valen, på det som är mindre dåligt. Något annat kan man inte göra. Utan illusioner.

      Radera
    3. Just så. Men det vore roligt att verkligen TRO på något. Som omväxling.

      Radera
    4. Jo det kommer ju även jag att göra men mer som en medborgerlig plikt än för att jag verkligen tror på något.(Det här är kanske inte platsen att diskutera det men jag tror faktiskt att Europavalet för
      Sveriges del är viktigare än det nationella).

      Men egoism, ansvarsabdikation och vanställd liberalism är djinner som vi släppt ut ur flaskan och hur får man in dem igen ?

      Radera
    5. Ja, det kan jag naturligtvis inte svara på. Men förväntar mig som vanligt att du kanske har några svar - så småningom?

      Marxister och dialektiker skulle kanske säga att det måste bli sämre innan det blir bättre. Men inte ens den som tror på dialektiken kan bortse från att det inte är sådanan förlopp som styr världen. Utan något groteskt kameraderi Von Oben som vi sitter väldigt fast i.

      EU-valet, ja. Sprang i sista minuten förra gången, men de jag och de mina valde in har faktiskt gjort skillnad.

      Radera
  2. Och även om vi väljer fram en socialdemokratiskt ledd regering så blir det inte så stor skillnad.

    SvaraRadera
  3. @Lennart. Nej, det är just det som är problemet. Alla politiska partier sitter fast i ett förstenat paradigm. Problemen kan inte lösas den vägen.

    SvaraRadera
  4. Tack Gabrielle för en otroligt fin och tungt vägande text. Tillhör det bästa och mest angelägna jag läst i år. Vart är vi på väg egentligen undrar man.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var snällt sagt. Och jag vet ju att du är typen som bara säger det du menar.

      Radera
  5. Jag delar på fejjan - så himla väl som du fångar vårt samhälle i den kvinnans öde!

    Jag, som aldrig varit med i något politiskt parti, har bestämt mig för att gå med i Feministiskt initiativ. Jag kan skriva under på det mesta de står för och jag inser att det mesta är fullkomligt ouppnåeligt, men de vågar åtminstone försöka.

    SvaraRadera
  6. Tack Norhtof. Just likt dig.
    Synd att vi inte kan bli partikamrater ; )
    Jag bestämde mig förra valet, delade tom ut valsedlar för ett visst parti. Men nu byter jag igen. Och håller lite på valsekretessen. Allt gott!

    SvaraRadera
  7. Det är väl bara att konstatera att Sverige har blivit ett samhällle som idag styrs av närmast feodala bindningar och nyspråk som är till för att dölja detta. Ett gudfädernas samhälle helt enkelt, där framgång (oftast) ses som antingen att hitta en rik sugar daddy, en finansiär, eller att lyckas lura andra - personer eller fonder - på deras pengar, på ett formellt godtagbart sett. Och fort har det gått också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Gudfadern är sant. 100 mille till de legala kriminella på Telia Sonera t ex.

      Radera
    2. Nån kommenterade en artikel om en av Berlusconis skandaler i en av kvällstidningarna med orden "jag jobbade några år i Italien och när jag försökte köra med en mera ansvarsfull och kvalitetsmedveten stil sade folk till slut till mig "Lars, you don't understand, in this country you're supposed to have a godfather!"". Det handlade som sagt om Italien men det var omöjligt att inte tänka: så här är det i Sverige också numera.

      Radera
  8. Bra sagt och förfärligt trist att det ska behöva sägas.

    Den som har haft en släkting i någon form av äldreomsorg som har behövt söka vård utanför den omsorgen vet att så här är det. Så tajt har man räknat antal personal att det inte finns någon som kan åka med den som behöver till läkare eller vårdcentral. Den sjuke får åka ensam med ambulans eller färdtjänst och är lämnad åt sitt öde tills dess den tas om hand i den andra vårdinrättningen. Om inte det finns en anhörig som kan rycka in och åka med, men det finns det ju ofta inte, framför allt inte om det handlar om akuta besök. Och så blir det så här. Med de glapp som vi vet det är i färdjänsten, och de väntetider det kan vara på akuten för den som inte är döende så blir det omänskiliga situationer av den här typen rätt ofta.

    Men det är ju någon som har bestämt att så snålt räknat ska det vara.

    Här vore det intressant att se lite nyskapande politiska initiativ. Det torde finnas någon grundberäkning på hur många personal (så använde jag det fula uttrycket också) det behövs minimum på ett visst antal vårdtagare med en viss nivå av behov. Vad skulle hända om staten erbjöd kraftigt nedsatt arbetsgivaravgift på personal som anställdes utöver detta minimum? Dito i skola och barnomsorg.

    (Nu ryter jag så att säga med munnen full, för jag bor i ett land där det inte finns färdtjänst och äldreomsorgen är mycket lite utvecklad. I Sverige finns det i alla fall något att ryta om).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för långt svar, Anna.

      Ett alldeles klokt förslag: "Vad skulle hända om staten erbjöd kraftigt nedsatt arbetsgivaravgift på personal som anställdes utöver detta minimum? Dito i skola och barnomsorg".

      Obegripligt att inte sådana förslag kommer upp i debatten. Du borde lämna in ett förslag till berörda politiker.

      Radera
  9. Ja, verkligen bra skrivet - tack för texten.
    Och en bild av hur man tar hand om gamla - eller förstås: inte tar hand om dom gamla - i det här landet. Det är så synd om många av dom, det är som om man inte räknade in dom bland oss andra längre. Dom är utanför, och det är inte lika noga med dom. Vänta på vård, vänta på färdtjänst, hemtjänst som inte funkar särskilt bra (och ibland riktigt illa som när htj-personal stjäl från dom gamla).
    Samhället i övrigt är liksom inte längre till för dom gamla, dom som inte har dator och kan sköta sina ärenden via dator, dom som inte vet hur dom ska köpa biljetter på t-banan med det nya systemet osv. Smått som stort. Sorgligt.
    Om dom förestående valen: Ja, jisses, hur ska man rösta för att det ska vända och gå åt rätt håll i fråga om det här som i fråga om så mycket annat som är dåligt i Sverige nu? Skolan t.ex.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för svar. Ja, i det stora hela har de äldre det ju bättre på landsbygden, där man fortfarande håller på grannsamverkan (i alla fall i Lappland).
      Men det som hänt är ju att totalt oetiska grupper av kapitaltänkare skott sig på utförsäljningarna, och inte ens betalat skatt på det de fått billigt (skolor,daghem, vårdhem etc).

      Det är en roffarmentalitet som sprider sig, och jag tror faktiskt de här lagren går som på knark efter affärer och vinster. Samt drar följdenligt ner på komfort och kvalitet.

      Plutokraterna som köper upp vårt gemensamma arv: George Monbiot skriver om dem från engelsk horisont. Här: http://www.monbiot.com/2012/10/01/plutocracys-boot-boys/

      Radera
    2. Man hör (eller läser) ju ibland folk som hurtigt säger att det har skett en ”normalisering” till den rätta sortens fri och produktiv ekonomi i Sverige sedan sådär 1990, och man kan misstänka att de då helt enkelt menar att det är bra och normalt att folk hela tiden tänker som ägare och ser livspusslet som en serie investeringar – och att det finns fudfäder och genvägar till hands för dem som ska ta sig vidare och en snabb baktrappa neråt för dem som inte sköter sig. En slags återtåg till 1920-talet...men det är klart att man inte öppet kan säga på ledarplats att vi ska ha ett samhälle där folk står och smusslar med fördelar bakom ryggen, där kontrakt är vilseledande och där staten och dess kontrollerande makt i stort sett hålls bakbundna. Det kan man möjligen skriva i Moderat Debatt eller Neo, men knappast säga högt inför hela folket.

      Den sortens ”nermonterade politik” säljs ju ibland in med hänvisningar till herr Ekdahls tal om ”den lilla världen”, en härligt ombonad familjevärld där folk ohämmat vågar vara sig själva. Det är inte så litet ironiskt att den bilden har blivit så populär, den döljer väl en del besvärande realiteter. Man säger ”den llla världen” och folk ser en härlig la-mamma-kultur där alla har tid för varann, äter pizza och dricker vin på verandan genom sommarkvällen, där mormor tar hand om barnen osv, men missar att vad man verkligen får är snarare ett samhälle drivet av, just det, gudfäder, ringrostig förvaltning, skatteflykt, tiggare och ständigt uppskjutna eller bortlurade förhoppningar.

      Radera
  10. Och just DEN lilla världen går så bra ihop med en prenumeration på Gods&Gårdar.

    Ska återkomma.

    SvaraRadera
  11. Alla som skriver här verkar ju vara överens (och välformulerade). Men vad skall man alltså göra? Jag tror inte man kan lösa problemen inom det nuvarande politiska systemets ram eftersom grundskulden ligger hos oss, vår mentalitet, egocentricitet och brist på ansvar. (Jag undantar alla som yttrat sig ovan utom Bengt O.)

    En vild idé: Kunde en grupp entusiastiska personer som vill ha en förändring börja arbeta med att försöka "omvända" enskilda riksdagsledamöter (från alla partier) till att göra revolt mot partilinjerna? Normalt sett vore det ju svårt eftersom det skulle innebära att man inte kom på listan nästa gång. Men omedelbart efter ett val med 4 år framför sig kunde det kanske gå? Man kunde också tänka sig att driva personvalskampanjer för sympatiskt inställda kandidater en bit ner på listan.

    Naturligtvis tror jag inte riktigt på det här men kanske kan det provocera någon till andra mera realistiska idéer.

    Nja, kanske inte det heller.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mmm, i vilket fall är jag övertygad om att det behövs en motoffentlighet eller motkultur som underkänner den här halvpolerade nybrackigheten, som är tydlig med att man förväntar sig betydligt mer än endast bakåtslickade roffare, gameboys, köpta journalister och tidsstudiemän. Och som kan utveckla den hållningen (nej, det handlar inte bara om vissa åsikter) utan att bli grälsjukt plakatmässig och intolerant.

      Radera
  12. @Bengt. Även om vi verkar "överens" om vad som är galt, kanske vi inte är lika överens om hur man gör något åt det. Själv har jag aldrig varit tillräckligt fascinerad av politik för att gå in helhjärtat för ett parti, även om jag varit löst ansluten till vissa mer än andra.
    Jag har inte heller tänkt så långt som du tycksa ha gjort att det som är fel "inte går att lösa m det nuvarande politiska systemet". Varför inte? Vill du ha samförståndslösningar eller vad?
    Och även om några nitiska personer med moraliskt allvar sökte påverka ett antal politker, så är det väl inte så troligt att alla i denna kommentar skulle välja samma.

    @Magnus. Ja, om det är något som blir alltmer tydligt är det hur bakbundna politiker blivit av olika marknadsaktörer och ekonomiska modeller. Din långa drapa där uppe är ju inte så jättesvår att hålla med om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, på denna sidan år 2000 har jag inte sett en enda (aktiv) svensk liberal/borgerlig politiker eller ledarskribent som har ansett att historier av typen Trustoraffären, fondbedrägerier, uppsnackandet av luftaktier (under IT-boomen och senare) i förening med misstänkta insiderbrott m m skulle peka på något slags behov av att gripa in politiskt, att strama upp regler och säga ifrån (det var inga favoritfrågor kring Perssons inre gäng heller, men GP var ju den blåaste sosseledare vi sett här i landet). Uppenbarligen tycker man, mellan skål och vägg, att medvetet skoj för miljardbelopp är ett pris vi får betala och det ska vi hålla god min inför, det är helt enkelt flis i driften av den fria ekonomin.

      Hade vi inte haft t ex lagar mot pyramidspel sedan en tidigare epok, så hade det i dagens klimat varit mycket svårt att driva igenom något i den frågan: det hade beskrivits som ett klåfingrigt ingrepp i allas rätt att välja sina egna avtal och att tjäna egna pengar. Fiffiga människor måste ju få driva kreativa upplägg.

      Radera
    2. Sant allt du säger. Och nu när EU gör ett - kanske lite lamt - försök att skydda våra sparpengar genom att se till att bankerna har särade avdelningar för gambling, insiderköp, högtflygande investeringar och annat risktagande - då går vår lille Borg emot det. Varför? Därför att Moderaterna är de ägandes, de spekulerandes och de penningsmartas parti. Men gambla inte med mina pengar tack farbror Jönssonligan Telia- Ericksson.
      Det räcker så bra med att pensionssystemet är satt i gungning av konjunkturprofiler.

      Radera
  13. Bara ett klargörande till Gabrielle: Tanken -om det nu fanns någon- i mitt inlägg var just att "nitiska personer" i olika partier skulle kunna påverka utvalda politiker att rebellera. Jag tror nämligen att det finns en ganska bred gemensam värdegrund hos många människor i de frågor vi diskuterat här , oavsett vem de röstar på. Problemet är väl just hur man skall kunna instrumentalisera den värdegrunden. Att tro att det ena eller andra politiska partiet skall ställa upp är med säkerhet fåfängt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår. Men vilka är de goda krafterna? Det var kanske lättare att se för trettio år sen. Nu är allt en j-a rödblå röra.

      Ja, jag vet ju i alla fall vad jag tänker rösta på den här gången: Det handlar inte om de rättaste och bästa, men om att "man måste kasta motvikten" som Simone Weil uttryckte det.

      Radera
  14. Vad kan vi göra? tycks vara en fråga många ställer sig här. I det konkreta fallet som Gabi tar upp, d.v.s den gråtande kvinnan, hade det hjälpt om någon människa ställt upp för henne, skänkt av sin tid, följt med henne och talat för henne. Detta har var och en som har tid över möjlighet att göra via "väntjänsten".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Malou, du utgår från den kristna etiken. Det gör jag också i situationer som denna.
      Men nu har vi ett samhälle där vi betalar stora summor för att en "väntjänst" ska finnas på plats. Det absolut okristna är då att några fiffiga personer med långa fingrar utsuger samhällets välvilja för egna förmåner, vinster, konkurser, whatever.

      DEt är bra om det finns andra "väntjänster". Men det rättfärdigar inte det enorma affärsmässiga slöseriet med skattepengar som går iväg till kaymanöarna och liknande. Det finns säkert bra privat vård, och den behöver inte vår kritik. Men i annat fall gäller detta: Vårdbolag är en av de starkast stigande fonderna på börsen. Gissa tre ggr varför.

      Radera