Grammisnominerad

Grammis!! Men det är inte jag som är nominerad, vilket inte ens mina bästa vänner hade hoppats på. Jag sjunger visserligen skitbra (hör det!) men spelar inte ett enda instrument förutom latent trumma som var mindre latent i tjugoårsåldern.

En som spelar potent och inte latent är min gudson Arild. Nu Grammis-nominerad som producent (i den korrlösa DN benämnd Arvid). Han - liksom guddottern Mira - har gått länge i den alltid lika prisvärda svenska musikskolan. Han har spelat i ett par olika band, och han spelade piano på min 50-årsfest. Han är överhuvudtaget en sådan star quality person att jag blir glad varje gång jag ser honom lysa. Som idag när vi möttes vid sjön, och han hade sin lilla dotter med sig i framvagnen på sin cykel.

En rök av dimma stod över isen, medan vi samtalade i den ännu klara solen. Arild på väg hem från sina studier i psykologi; Tredje året nu och jätteintressant med de första egna klienterna.
Alltså - apropå egna barn och andras ungar - andras går lika bra, ja, nästan bättre för en del människor. Visserligen ville jag alltid ha barn med mina mest älskade karlar men när det nu inte blev så är det bra så här. Jag gillar inte tjatet om allas rätt till barn via det mest egendomliga omvägar över anonym sperma och andras livmödrar och sånt. Mycket bättre att bara få andras barn - och att de dessutom råkar vara två så djupt begåvade, mångsidiga ess som Arild och Mira, en musiker och psykolog, en musiker och doktorand. I´m with you all the way!

Själv ser jag fram emot att bli Augustnominerad sisådär vid 75-80. Och att gudbarnen hurrar, och hurrar hur som. Bara jag blir 80. Så som jag hurrat då och då utan andra prestationer än att de fyllt år. Vad fint det där är - att bara fira att någon ÄR.

Arild näst längst till höger, med musiker ur bandet Little Dragon.

Gryning med Beth Orton

Här en länk till en annan fin Orton-låt: Roll The Dice.Vi tar den här också: It´s not the spotlight.

Kierkegaardcitat - någorlunda nyöversatt

Eftersom Subjektiviteten är Sanningen, måste Sanningens karaktär implicera ett uttryck för motsättningen till det objektiva, en erinring av nämnda*) vägskäl, och detta uttryck kommer samtidigt att ange det innersta livets kraft. Här är en sådan definition på Sanning: den objektiva ovissheten, fasthållen med den mest lidelsefulla inre uppmärksamhet, är Sanningen, den högsta Sanning som finns för en existens. Där vägen viker av (och var det sker låter sig inte objektivt fastställas, eftersom just det är Subjektiviteten), blir den objektiva kunskapen satt åt sidan. Objektivt har man då bara ovissheten, men just detta skärper det inre livets oändliga passion, och Sanningen är just detta risktagande; att med oändlighetens lidelse välja det objektivt ovissa.    

Ur:
Afsluttende Uvidenskabelig Efterskrift, 1846
*) tidigare i texten. 

Målning av Gustave Caillebotte ; Rondell, Boulevard Haussmann, Paris, ca 1840.

Vi tar ett citat till, som har den fördelen att det inte behöver översättas:
"Kälkborgerligheten är andefattigdom, determinism och fatalism är andlig förtvivlan, men andefattigdom är också förtvivlan. (...) Fantasilös som kälkborgaren alltid är, lever denne i ett visst trivialt koncentrat av erfarenheter, om hur det går till, vad som är möjligt, vad som brukar ske, oavsett om denne är öltappare eller statsminister"

Citerat ur: Kierkegaard i vår tid, av Ingmar Simonsson. Utgiven på Themis förlag.

Martin Luther King - till minne

Häromkvällen såg jag i Svt en film om Martin Luther King och den svarta medborgarrättsrörelsen. (Tyvärr går den inte i repris).
Den som inte fortfarande böjer sitt hjärta för den mannen har inget hjärta. När man ser honom i det historiska "I have a dream"-talet blir alla andra motherfuckers of politicians väldigt små. Jag känner mig rätt liten själv. Fast på ett bra sätt.

Och underligt nog har Martin Luther Kings insats någon sorts awesome koppling till Kierkegaard-citatet i förrgår. Men hur - får ni själva fundera på. I a´int no preacher.
Den här lilla biografin nedan får duga som påminnelse om en stor god man. Det som däremot inte är riktigt sant i storyn är att den kamp han tjänade är över. Det är den inte. Varken för de svarta, eller mexikanerna, eller indianerna, kvinnorna, de fattiga barnen, de husvilla och arma. But I a´int no preacher. Tyvärr.


">

Kierkegaard om Subjektiviteten

Ett Kierkegaard-citat man ska akta sig för att glömma i Beräkningens Tid:

Når Subjektiviteten er Sandheden, maa Sandhedens Bestemmelse tillige indeholde i sig et Udtryk for Modsætningen til Objektiviteten, en Erindring fra hiint Veiskille, og dette Udtryk angiver da tillige Inderlighedens Spændstighed. Her er en saadan Definition paa Sandhed: den objektive Uvisdhed, fastholdt i den meest lidenskabelige Inderligheds Tilegnelse, er Sandheden, den høieste Sandhed der er for en Existerende. Der hvor Veien svinger af (og hvor det er, lader sig ikke objektivt sige, da det netop er Subjektiviteten), bliver den objektive Viden sat i Bero. Objektivt har han da kun Uvisheden, men netop dette strammer Inderlighedens uendelige Lidenskab, og Sandheden er netop dette Vovestykke, med Uendelighedens Lidenskap at vælge det objektivt Uvisse. 

Utan att lova något: Jag ska försöka återkomma till denna tanke, när jag har tid och klokhet över.
Och kanske översätta, men det behövs väl inte?

Bara ett litet exempel: "Der hvor Veien svinger af...bliver den objektive Viden sat i Bero".
Där Vägen tar av...kommer den objektiva Kunskapen att bli satt åt sidan...(bordlagd, uppskjuten, oviktig).

Ispremiär

Nej, ingen av oss dansar isdans. Och jag har inte ens åkt långfärdsskridskor på många år. Men idag var det klar sol över frisk snö. Några åkte skridskor med segel. Själva tultade vi över isen för första gången i vinter. Ett stadigt pulsande som på något vis sätter hela årstiden i kroppen på en nordbo. Man gissar att det håller när alla andra är ute och så går man över, oförfärat.

Först solgator, med långa blå skuggor över snön. Och medan solen går ner en alltmer violettrosa himmel. Längst bort i änden av sjön en skogshöjd i dimmigt turkosblått. Kyla och trötthet förglömmer sig i skönheten. De heta temperamenten svalnar, de tröga får upp ångan. Ja, man kan säga att ett snölandskap funkar som en motvikt mot alla överdrifter. Kinderna rodnar, den medhavda frukten kommer väl till pass. Så här enkelt ska det vara - på en ispremiär. Best things in life are free.

Inte min bild, lånad från AB, som fått från läsare. Free?

Om skatter och skulder (2)

Häromdagen när jag skrev om skatter refererade jag i stort sett till exempel i min omgivning, min pappa, min man, 70-80-90-tal. En tid då dessa rejäla inkomstagare inte sneglade på hur de skulle kunna dribbla undan skatt eller dra sig ur ett fungerande samhälle. Ingen jag kände tänkte i de banorna.

Det fanns nämligen ett fungerande samhälle. Tågen gick. Sjukhusen var inte ofta överbelagda. I skolorna fanns både kuratorer och psykologer för barn med problem. De gamla serverades inte mat i svarta plasttallrikar och pendeltågen gick, snöröjningen fungerade, eleverna skickade inte SMS under lektionerna och personaltätheten på vårdhemmen var okej.

I stort sett tror jag vi kände att vi rent socialpolitiskt bodde i ett bra land. Vi hade också en viss naivitet angående de många smarta som ständigt skruvat undan pengar från samhället, därför att de då, som nu (men mycket mera nu) kunde trixen, avdragsmacklet.
Om jag nu ser tillbaka på det finner jag det orättvist: Varför skulle min pappa, som aldrig ärvt en förmögenhet, som skaffade allting själv, som enbart genom sitt eget arbete fick den relativt höga lön han fick - varför skulle han betala mer i skatt, procentuellt sett, än bolagsgubbar, banker, slottsägare, exportindustrier? Varför skulle så mycket mer av hans inkomster på produktivt arbete tillfalla samhället; när någon aktiekille som bara gjorde pengar av pengar kom undan med så lite skatt? Och så är det fortfarande, fast tio resor värre. Jag tror till och med den stridbare Viggo Cavling, som inte alls är vänster, beskrivit det horribla i hur lite som återbördas till samhället av dessa snitsare som bara flyttar pengar. I alla fall tycker vi lika illa om finansvärldens glupska manipulationer.

The best way to rob a bank is to own one, som en amerikansk författare uttryckt det. Riktigt så långt har det inte gått här. Men orättvisor som liknar maffiasystem är för mig en stark grund till översyn av skattesystemet; Detta att de som äger och gamblar alltid kan fiffla är ett överhängande samhällsproblem - inte det faktum att några trötta småbarnsföräldrar som haft en vaknatt för mycket wabbar ett par dagar till, eller att en cancersjuk inte söker jobb på minuten, eller att en arbetslös dansare inte omedelbart ställer om till Securitasvakt. Det är peanuts.

Jag Saxar och länkar till några av Johan Ehrenbergs artiklar:
"Det finns tre grundläggande problem med det nuvarande skattesystemet.
För det första är det i stort sett bara arbete och konsumtion som beskattas. Av de totala skatteintäkterna kommer 91 procent från skatt på arbete (inkl. pensioner) och konsumtion. Skatten på företag svarar för 6 procent av skatteinkomsterna och skatten på kapitalinkomster för 3 procent. Det här beror inte på att företagens vinster och kapitalinkomsterna är små. Det beror på att skatterna på dessa är låga. Arbete och konsumtion beskattas till 57 procent, kapitalinkomster till 21 procent och företagsvinster till 10 procent.
Man kan därför bli förvånad över den energi borgerliga ekonomer och politiker lägger ner på att sänka och ta bort just skatterna på kapital och företag. Sammantaget är det ju inte en så stor börda dessa bär. Orsaken är nog att dessa skatter (trots att de är små) är de enda som enbart drabbar de rika i samhället. "

Om sänkta bolagsskatters icke-betydelse för alla utom bolagen skriver Johan Ehrenberg vidare här.

Den konstiga frågan om statsskulder skriver han om här och berättar om varför man vill få oss att tro att statskulderna är otäcka, och att vi "folket" måste få en ny svångremspolitik, färre sjuksängar, och noll säger noll klimatlösningar: Återigen för att rädda de 10% oresonligt rika i världen från sitt ansvar.

"Alla statsskulder beror nämligen på samma sak. Staterna har sänkt skatterna, tagit bort regleringar och privatiserat verksamheter. Summan har blivit att man får in mindre pengar än man behöver för att klara verksamheter och investeringar. Därför ”sparar man”. Det vill säga försämrar välfärd, löner och trygghet. Det enda man aldrig sparar på är stöd till finansföretagen och köp från vapenindustrin."

(ETC 14.12.12)