Stockholm skyline

Varm kväll. Ett dis som påminner om städer vid medelhavet vilar över Strömmen, husen, broarna. Jag vandrar från Stureplan, med de tråkiga uteserveringarna  - varför är det "fint"? Vidare över Nybroplan, till Blaisieholmen och Skeppsholmen. Det är en drömkväll. Vattnet ligger och gungar lätt i skymningsfärger. Chapman är full med folk. Träden dunkla och täta nog att att ta skydd under när ett par regndroppar börjar falla. Jag sitter och ser ut över Stockholm skyline, från Gamla Stan till Danviks tull, och jag känner en rätt rejäl tacksamhet över att vara född här, och bo här. Det är så jävla in i sjutusan solnedgångars flum - vackert!

Amalfi, Prag, Paris, Venedig, jora. Men av alla vattennära städer är den här i särklass. Kanske ser man det bäst om man, som ikväll, rör sig som turist i sin egen stad. Som om man bara hade en enda kväll på sig.
Men kompet i baskaggen handlar ändå om att ha gått här som ung med alla vänner: Badat på Skeppsholmen, partat i Kungsträdgården, te på Tetley. Philips med Jimi Hendrix. Moderna Museet. Gärdesfester. Romantiska promenader från Gamla Stan till Söders höjder, till en pojke som den gången bodde på Hökens gata i en nedlagd handskaffär. Och fortfarande vänner där uppe runt Sofia och Maria och Mosebacke. Den fina långa skyline som heter Södra Bergen, och som jag aldrig vill se nerklottrad med skyskrapor (då flyttar jag, men skyskrapor kan de gärna få baxa in någon annanstans, i city eller på andra sidan Gärdet).

Nej. Jag är inte full av tillbakablickar, det är mest ett komp, som sagt. Jag är glad just nu, över att vara här. Och jag har fortfarande för vana att tänka: Om jag dör i natt har jag sett det här; i all sin varma glans. Det vore ju värre att dö efter fyra timmar i tvättstugan. Enbart. Och i morgon vid den här tiden är jag på väg norrut. Jag tror det bidrar till att jag ser staden som landskap, bergväggar, veck, vatten, skuggiga hålrum. Och vid mina fötter vilar gässens ungar. Inte rädda för något.

Jag hinner, jag hinner...

Massor av senkomna ärenden. Orkar aldrig gå på rea. Kommer dit när alla andra har gått hem, och bara om jag behöver något. Jag behöver nästan aldrig något. Jag gör inte ett skit för den svenska handelsbalansen. Men nu tarvades det sportskor som ska hålla för myrblöta och ett eller annat strilande vatten på fjällstigen. Snabbt ner på stan - trodde jag. Men T-banan grön linje stod stilla på grund av att någon "hamnat på spåret". Tjugo minuter senare när jag landade på 69.ans buss hade det blivit ett självmord. Pratade med busschauffören om det. Och om huruvida T-banan skulle gå igen efter att jag uträttat mina livsviktiga ärenden. Två kvinnor på bussen diskuterar incidenten. Den ena argumenterar högljutt och länge för tanken att man "bara inte gör så", för tänk vilket lidande det skapar för alla runt omkring där på perrongen. Undrar vilket parti hon tillhör. Superego-partiet? Överjagets flitiga lisor? Får lust att slå en sko i skallen på henne, men avstår.

Landning precis vid Sergels torg, tjugofem minuter i sju. Raka spåret till Drottninggatan. Clas Ohlson: Ah - visst, ett USB-minne. In och ut på tre röda minuter. Sportaffären; in tio i sju, ut två minuter över efter att ha prövat två par skor och hittat de som tål myrmark. In på Åhlens, rulltrappa höger, trappa höger igen, till sko-och-nyckel, vägen nogsamt förklarad av en vakt. Får extranyckeln gjord på tre röda. Flyt kan man ha med det enklaste ting. Sen stannar det till. Mannen som gör nyckeln är en av de stiliga och trötta invandrarna. Jag ser att han inte är glad. Vi kommer i samtal. Han berättar för mig om sin syn på Syrien, sitt hemland. Det går inte att återge samtalet, men jag försäkrar att det gav mig mer än tre månaders TV-rapporter. Han hör till de kämpande demokraterna; han trodde på en fredlig utveckling mot demokrati i sitt land. Nu är hans ögon fulla av sorg och vrede. "Vänta, jag ska berätta, en minut bara", säger han. Vi talar i tio minuter. Jag går därifrån, med skor, nyckel, USB-minne. Men också ett annat minne. Hans ansikte. Kontrasten till all vår bortskämdhet. Ja, jag hinner det jag ska. Men hinner världen?



---------------------------------------

På Torstens Kälvemarks blogg finns ett sakligt inslag om Syrien.
Här en länk till Gabrielle R.W.s blogg; om flyktinghantering. I den texten finns andra länkar om frågan vad vi gör med ankommande medmänniskor.

Kungsljus

Strax före regnet; vi passerar koloniträdgårdarna och backen full med kungsljus. Jag mäter mig med kungsljusen och de är lika långa som jag. 1.75. Mitt sällskap är något högre, men finner också ett kungsljus på höjd med sig själv. Vaere på højde med sig selv, är ett fint nordiskt uttryck som jag tänker på idag när norrmännen delar sin sorg och sitt hopp med varandra. Att vara på nivå med sig själv. Alltså. Inte låta sig dras ner av det som är lägre och mörkare och sämre.

Ibland, utan att ha konsulterat Linné, undrar jag hur blommorna fått sina namn. Kungsljus är ju ingen rar art, ingen framodlad ros vid namn Whisky (som jag satte i min trädgård en gång). De liknar snarare starka, robusta vägkantsblommor. Och jag vet av egen erfarenhet att de är outrotliga när man väl fått in dem i sin trädgård. I år är de extremt höga och kraftfulla. Sol och regn om varann är rena växthuset även på den kargaste mark.
På vägen ner över ängarna passerar vi strandaster, blåklockor, prästkragar, rölleka och johannesört. Jag gitter inte plocka johannesblommor för hemmagjort brännvin. Dels gillar jag inte brännvin nåt vidare, dels reser jag snart.

Vi har parken för oss själva. Ett lätt regn börjar falla. I kryddgården är alla dofter förhöjda; rosmarin, mynta, timjan, koriander, samt en oförklarlig blomdoft från något exotiskt träd. Hem går vi i den branta backen, som alltid doftar av tallbarr. Den ser ut precis som stigarna i min barndom; knöliga rötter, och en barrmatta så tät att den blir halkig. Tiden är flytande. Och juli är en månad då jag ofta blir nostalgisk.

Så jag kan inte motstå att klistra in en bild från en barndom länge sen. Då fanns inga kungsljus i vår trakt, men mängder av högvuxna lupiner. De har jag också sått en halv äng full där ute. Men den här bilden från huset i Roslagen alltså: Är det en lycklig familj?
Vet inte. Men kärlek och glädje fanns. Livfullt är bara förnamnet. Fast nog ser vi en smula töntiga ut, som man gör när kameran är i händerna på en pressfotograf. Ett utifrån kommande element med egen agenda. Men jag håller på graden av verklighet i mitt vänstra öga. Kungsljuset. Strax före ungdomens hoppla-hej.

Med anledning av Utøya

Såg en del av minnesceremonin från Utøya, och jag som gråter högst tre gånger om året, föll i tårar igen. Men det var fint att se alla människorna som håller ihop; den gode Stoltenberg och hans ungdomsgeneration i AUF, den tappre sångsoldaten Wiehe, m.fl.

Nu publicerar jag om igen den dikt av Nordahl Grieg, som varit aktuell många gånger i samband med förlusten av och minnesceremonierna för de 69 unga.

Till Ungdomen 

Kringsatt av fiender,
gå inn i din tid!
Under en blodig storm -
vi deg til strid!

Kanskje du spør i angst,
udekket, åpen:
hva skal jeg kjempe med
hva er mitt våpen?

Her er ditt vern mot vold,
her er ditt sverd:
troen på livet vårt,
menneskets verd.

For all vår fremtids skyld,
søk det og dyrk det,
dø om du må - men:
øk det og styrk det!

(- - -)

Krig er forakt for liv.
Fred er å skape.
Kast dine krefter inn:
døden skal tape!

Elsk og berik med drøm
alt stort som var!
Gå mot det ukjente
fravrist det svar.

(- - -)

Edelt er mennesket,
jorden er rik!
Finnes her nød og sult
skyldes det svik.

Knus det! I livets navn
skal urett falle.
Solskinn og brød og ånd
eies av alle.

Da synker våpnene
maktesløs ned!
Skaper vi menneskeverd
skaper vi fred.

Den som med høyre arm
bærer en byrde,
dyr og umistelig,
kan ikke myrde.

Dette er løftet vårt
fra bror til bror:
vi vil bli gode mot
menskenes jord.

Vi vil ta vare på
skjønnheten, varmen
som om vi bar et barn
varsomt på armen!

- - - - - - - - - - - -

Nordahl Grieg 1902-43

(Två verser borttagna)

Gör min dag

Johann Sebastian alltså. Samt en del annat som ni inte vill veta något om. Än.

Schjerfbeck på Ateneum

Det pågår en utställning om Helene Schjerfbecks konst, på Ateneum     
i Helsingfors, fram till den 14 oktober.

På björnstrand backwater kan man läsa min text om henne.

Schjerfbeck är en av de verkligt stora kvinnliga målarna i Norden, och en resa över Östersjön är ju överkomlig. I bästa fall vacker.

Den övre bilden: "Dörren" 1884.
Nedan t.v. "Min mor" årtal okänt.
t.h. "Rövaren vid paradisets port", 1924-25.

Ett citat ur hennes brev:

”Lycka – det vore att bege sig ut i världen, fara från äventyr till äventyr som Don Quijote – och följde jag min smak skulle jag kasta bort allt. Det har funnits kvinnor i min fars släkt som gjort det – de har visst varit lyckliga.”
 

Balett och Fläskkvartett

Koreografi som gör mig koncentrerad på väsentligheter: Nicolas Le Riche och Céline Talon dansar berövande berörande vackert i Mats Eks "Apartement". Musik: Fläskkvartetten.