Sally Mann, Naturen, och de Alltför Vackra Barnen

Jag känner igen något i hennes foton. Man har varit ute sent om kvällen och sett något vackert och stått där i skymningen och känt. Resultatet, efter framkallning, är tre fläckar: En fläck vatten, en fläck skog, en fläck himmel. Amatörfoton. Men nu pratar jag kodakcolor.

Sally Mann filmar i svartvitt, ofta med en gammal lådkamera. Hon använder sig av tekniskt omständliga framkallningsprocedurer som skapar en sorts silvriga, ådriga fåror och skum i bilden, en finess som förhöjer den romantiska atmosfären, och får bilderna att se ut som något man hittat på en gammal vind. Bilder bleknade av fukt och damm.
En annan del av magin handlar om exponeringstid. När den är långsam nog börjar träd och ansikten flyta i sin egen osmos. De tre fläckarna flipprar i varandra och gurglar underjordiskt.

Dessa sydstatsskogar med sina jätteträd, och den täta, hungrigt klättrande murgrönan, dessa breda silverfloder och förvridna rötter tycks existera i en försjunken dröm. Här sker något underligt som Naturen bara har för sig när man vänder ryggen till. Men Mann har sett det.
Hennes fotokonst må vara romantisk, snudd på Gothic, men det landskapsbilderna förmedlar är en stor, förbiilande, ganska likgiltig natur. Motsatsen till Thoreaus Walden Pond, motsatsen också till de svenska grönavågarnas naiva återvändande till Moder Jord.


Några av Sally Manns bilder hör till de vackrare jag sett. De mjuka kullarna som förtonar i kvällsdiset. En helt stilla flod mellan mörka skogsbankar om aftonen. Flodens ljusgata som är len som hud och grå som tenn. Längst blir jag stående framför ett nattfoto. Det enda man ser är en högt hängande måne, svag som en glödlampa i dimman, och under den en äng, med ett fuktstråk som älvahår, svarta dungar av lövträd. Det är en kopia av en äng jag många gånger betraktat i månsken på vårt gamla lantställe i Uppland. Men detta är en natt i Virginia.

Så till det mer problematiska: Sally Manns bilder av nakna barn, oftast hennes egna. För dem har hon fått en del kritik. Jag vet inte om de har med pedofilfaktorn att göra, skulle tro det. Men det är inte sexualiseringen av barn jag ser, även om ena dottern poserar som Manets Olympia innan hon fyllt tretton. Flickor tycker om att se förföriska ut, barn av båda könen är förtjusta i att få sina föräldrar förtjusta. Och Manns bilder är - precis som Lena Cronqvist flickbilder - delvis att betrakta som en medveten motvikt till gullifieringen av barn och barndom.

Ändå är det något med de här bilderna som väcker min motvilja: Barnen är så vackra, så allvarliga, så buttra, kanske arga. De skulle jag också bli, tänker jag, om min morscha haft för vana att avbryta vår barndoms lekar för att fotografera oss. Tanken att konstnären exploaterar sina ungar ligger nära till. Och parallellt med den en förnimmelse av familjär narcissism: Det där som gör att - särskilt amerikaner - föser fram sina barn i tid och otid; som barnskådespelare, barnpopsångare, barnatleter. Titta på mina ungar: de tävlar, de är vackra, de är framförallt MINA. Detta ägande av barnen, deras kittlande ungdom, deras sköra barndom, är det obehagliga: Som när Mann låter sexåringen i vattnet bre ut sitt lockiga hår som en cirkel omkring huvudet, sjunka ner till halsen, vända upp ansiktet och blunda. En morbid mix av barnets oskuld och dödens eventuella närhet, fäst vid den förevigande plåten.

Jag ska inte ge mig in på att psykoanalysera en sådan bild, fast det kunde vara intressant.



Andra sidan av utställningen, den som jag föredrar, den med fotografiska naturmålerier, är glest besökt, där är det möjligt att utan konkurrens meditera över bilderna. På långväggen med de vackra, nakna barnen, däremot, hopar sig besökare mellan tjugofem och sjuttiofem i stora klungor. Där går det knappt att komma fram. Är det "konsten" som gör det? Eller "innehållet"? Jag tror inte man behöver gissa ens tre gånger.





Citat från Kulturhuset:s artikel om Mann: De flesta fotografer och fotobaserade konstnärer väljer idag den digitala tekniken. Men Sally Mann väljer istället fotografiets ursprung och utvecklar det till sina egna bildvärldar. Bildserierna ”Deep South” och ”What Remains” har till största delen kopierats med egna kemikalier och med te- och asfaltsblandningar i processen. Allt för att skapa rätt struktur och stämning i fotografierna. Hon har inget intresse av att använda den digitala tekniken.
– Digitala bilder luktar ingenting, säger hon...

Etiketter: konst

En doft av rök.

Körsbärsträden blommar. I stället för att huggas ned har Tjechovs trädgård återuppstått som en rad kolonilotter. Ett litet svenskt experiment från krigsåren. Då kunde man odla sina rotfrukter här. Nu är det gula, röda, violetta och rosa tulpaner som tagit över. Någon eldar fjolårslöv och pinnkrafs i en hörna. En rökslinga blandar sig med doften från hagtornsblommorna. Mandelaktig doft. Röksmak.

Nere vid vattnet har de senkomna ekarna slagit ut. Ett rådjur rör sig försiktigt över berget. Vädrar, kliver på tåspetsarna undan mellan träden. Stränderna luktar skärgård. Mattor av vitsippor. Fräken och ormbunkar med krolliga ludna spiror som ser urtida ut. Arton grader i luften, knappt någon vind. Idag går våren rätt in. Med ens är det fridfullt.

Världen är det inte. På bussen, på väg till en vän, tänker jag: Alla minns 9/11. Det var ”konstnärligt” dramatiskt; vi ser och ser på de fallande tornen, och förfäras alltid. 3000 dog, och alla i New York tycks känna någon av dem, eller någon som kände någon av dem. Följderna återfinns i världspolitiken varje dag.

På Himmelska Fridens torg dog lika många, 3000. Ihjälskjutna av sin egen regering. Samma regering som alla nu vill samarbeta med, låna pengar av, och i vars land alla vill investera. Money makes the world go around, om inte olja. Någon som minns det exakta datumet för massakern på Himmelska Fridens torg? Nej - trodde väl inte det.

USB minne

Det började irritera mig som en sten i skon. Det var under den tid som mitt ansikte ännu gick att använda i en annons om husvagnar för ökencamping. Mina systrar sa att jag var vacker. Som född till kung. Det sa de utan att titta på mina knotiga fingrar, eller min dåliga hållning. Jag var lång, jag gick lätt böjd. Ödmjukhet, hade man intalat mig.

Efteråt var alla kläder för stora. Stenarna vandrade uppåt från mina skor utmed benpiporna, upp till ryggraden, till nacken. Huvudet vägdes på en våg mellan axel och axel, däremellan satt stenen, som en kula. En liten kula, i en liten hård roll-on, utan vätska. Jag svävade mellan kulan och fötterna, kläderna blåste alltid utåt, bortåt från centrum. Vapen bar jag inte längre själv.

Några vakade ständigt över mig. Mindes de hur jag avstått från den stora partyböljan på slutet av 70-talet för att gå ut i en öken? Värmebölja efter värmebölja. Iskalla nätter. Stenarna i min ryggrad räknades till 2.594. Alla frös de. Men det som störde mig mest var knakningarna som min kropp åstadkom vid varje rörelse. Jag satt och låg mer än jag gick. De trogna hämtade läkare och mediciner. Min svaghet röjde sig och blev alltmer irriterande. Maten de bar in smakade gräskorn.

Stjärnorna kunde jag inte längre se. Inte ens de klaraste nätter. Mina ögon var beskuggade av en medicin jag glömt namnet på. Det blev fler droger, även solen och månen fördunklades. Mina systrar, mina barn, de stolta soldaterna, fördunklades. De hungriga hördes. Vi tyckte om att gnaga på fårens ben. Man tilldelade mig ofta märgen, för att mina egna ben skulle stärkas. Jag grät av kroppens elände när de inte såg mig.

De dödade såg mig. De ville hålla mig kvar. De drog mina ögon till sig. De strålade, som de stjärnor mina ögon svikit. Nu var ingenting. Riset höll ingen vikt. Eldarna ingen värme. Vägen ingen riktning. Vi sökte ett hus.

Det var utanför det huset jag sedan såg dem närma sig, under en tid. Klädda i de fladdrande kläderna, med huvudena skyddade, och ansiktena täckta av solglasögon, som shejker. De köpte tyger, de förhandlade om taxiresor, de drack Zup i middagshettan, direkt ur burken. Men det avgörande var hur de gick, vaggande från sida till sida, med en stel stöt i varje steg. Så kände jag igen dem. Det sättet att gå varnade min kropp. De hade nått fram till stenarna.

De trogna hade inget märkt. I nio år skulle vi vara under samma tak, tala om samma saker. Men inte om detta. Jag lät de främmande komma närmare. Som om de var väntade. Det fanns bara en hämnd. De skulle få göra den själva. När min syster gått ut för att resa hem, när barnen och kvinnorna placerats i husets inre, var bara Aisha och jag och Ahmed och Ziran där.
Jag satt helt stilla för att döva smärtan från de 2.594 stenarna. Min eld under ögonlocken. Jag var vapenfri. Väntade. Hörde dem komma. De siktade rätt in i grusets ryggrad och lät det explodera inuti min kropp. Ögonen for till stjärnorna, blodet till solen, rader av ben blev månens mat.
Det var hämnden. Omöjligt att skilja deras från min. Omöjliga äro alla hatiska uppdrag. Ett öppet hus står öppet utan tak. Ett annat faller och slutar aldrig falla.

Jag är utströdd. Jag är bortförd. Jag är bliven föda för gamar och maskar, och de som bor på havets botten kan inte räkna stenarna i mina ben. Andra ska fortsätta att räkna, de sina, och de mina, de sina och de mina, de sina och de mina, som vågor efter vågor efter vågor. Men stilla er.
Det är slut.

Balsampoppeln

Min syster och jag på väg till busshållplatsen, påskafton klockan tolv. En doft drar från parken runt Sofia kyrka, snor runt hörnet av Renstiernas gata och når oss. Vi står som snusande hästar och drar in den.
- Vad är det där? säger syrran. Känner du.
- Um. Det är balsampoppeln som slagit ut.
- Å, är det det? Har jag aldrig vetat. Hur ser den ut?
- Olika. En del är storstammiga träd med vitt förgrenade armar. Andra växer rakt uppåt och ser ut som undernärda (sa jag inte).

Berättar för syrran följande: Första gången jag förstod att jag såg en balsampoppel var som nygift. Det växte en strax utanför min mans arbetsplats. Jag tror det var han som sa ordet: Balsampoppel, första gången i mitt liv. Jag plockade ett par nyutslagna löv och hade i fickan och gick och snusade på dem en stund.
Denna doft är på något sätt förbunden med min man, med hans läggning för det jordiska, och hans lite osvenska sensualism. Vårt liv och vår trädgård var fulla av dofter; hagtornsblommen, schersminbuskarna, kaprifolerna vi satte själva, vita och orange. Äpplen om hösten, plommon och päron. Ibland blev det lite för mycket koka sylt, och lägga in ingefärspäron, i det äktenskapet, men blev det alltför sjåigt fick grannarna komma och hämta allt vad de ville ha av äppelskörden. Medan vi stack iväg och tog de sista sena simturerna i någon tillräckligt varm septembersjö i Stjärnorpsskogen.

Stjärnorp och Bjärka Säby, det låter som äppelsorter, men det var där ”våra” sjöar låg. Man gick genom ekhagar med hunden efter och plumsa sedan i alla tre. Östergötland hade framförallt två finesser, den vackra domkyrkan och de varma sjöarna där vi badade från maj till september.

När jag sedan, långt senare, flyttade tillbaka till Stockholm märkte jag att det fanns en balsampoppel på min gård. Den doftade från april till oktober. För några år sedan fick den röta och höggs ner. Kvar finns en massa annat grönt, syrener plus en hög kastanj, vars blommor lyser inåt köksfönstret i juni.

- Det finns en på landet också, säger jag till syrran. Jag tror mormor satte den.
- Vardå? Undrar hon.
- Bakom vita huset. Alltså det som förr var vita huset, där mormor och morfar höll till om sommaren.
- Å, är det det. Jag har alltid undrat vad det är som doftar där. Hur ser de ut?

Och så vidare. Ja, intressantare än så här blir det inte. Vi minns ett träd, en man, en doft, en mormor, en plats, ett hus, och mycket annat som jag inte berättar här. Vi delar liv. Det räcker väl så. Ja, det får det göra.


Skrivet: 2011-04-24