Avfallsprodukternas nya herradöme

Det Donald Trump representerar historiskt är avfallsprodukternas tid. Han kommer inte att lämna någonting gott efter sig, utom enskild egendom till hagalna ättlingar, nya oljeavfallsprodukter, och annat avfall på hög konsumtion och noll miljöstrategi. Inga goda ideér, ingen framsynt politik, inget brotherhood of man, utan bara jag, jag, jag och mina infall och avfall. 

Kristersson verkar ligga i vågskvalpet efter Trump och likaså föredra avfallsprodukterna framför en fungerande miljöpolitik, föredra det egotrippade renoveringskalaset och dess oerhörda högar av avfall framför en sund och jämlik bostadspolitik. Föredra sitt eget fifflande med bostäder och taxiresor framför en gedigen moralisk hållning. Det är avfallsvarelsernas härliga skittillvaro. De som bara tar och tar och efter sin död lämnar efter sig skräp och en stadigt ökande kurva av materialistiska skithögar, små uppvisningar som ska påminna om deras betydelse, och prat prat prat med noll effekt på problemen i världen. Inte ens Israel kunde man markera mot i den här krokryggiga regeringen. Nej vapenhandeln är ju viktigare. Vår lilla skitmarknad och vår lilla skitnivå. 40.000 döda i Gaza är inte så viktigt när man kan ha ett litet uppvisningsparty med drinkar i Rosenbad. Och dessutom tjäna mördarpengar på vapenaktier man investerat i.

Så, om ni känner er hemma med att mest lämna avfall efter er, så kan ni säkert trivas i den här tiden. Good luck with that total shit!

Dagens citat

"De näbbiga tanternas akvarium..."

Var jag nu fick det ifrån.

Men det är väl nåt jag sett eller hört.

Vårvinter i Lappland

 

Dagens ord

 Bara en svag människa måste ständigt visa sig stark.

Stöld av tid, dröm, gemensam verklighet...

 

Med särskild hälsning till stortjuvarna Putin, Trump, Netanyahu, plus några självförträffliga svenska skolförstörare och andra med storartade eller småsnåla girighetsproblem.

Ljusa dagar

Sol över vita fjäll med mörka teckningar. Dom är nästan vackrast så här års. Jag går en tur bara för att meditera över bergen, men blåsten är kall, så jag går strax tillbaka. Sitter i solen utanför huset och njuter en stund, trots en viss kyla omkring ryggen. Grannar kommer förbi, Ebba, 92, som brukar ta en tur varje dag, längre än mina. Men så är hon samisk också. Sen kom Britt med skidor. Hon hade varit uppe till fjälls och försökt åka i gamla spår, det brukar hålla så här års, men inte denna april. Våren är tidig i år. Hon är annars en jäkel på att åka skidor. Till sist kom Vejne tillbaka efter en långresa till Stockholm. Han är stockholmare som jag, så vi är två här uppe. Och på samma våning i huset bor två från Västsverige, tre från Uppsala och en från Värmland. Det märks att landskapet drar till sig folk från alla håll.

Nu händer ingenting mer idag förutom det gamla vanliga tråket, städa, diska, laga mat. Och imorrn har jag tvättstugan. High life! Men kanske ser jag Mats Eks "Utvandrarna" på Svt Play ikväll. Här uppe är man mer än vanligt tacksam för både Svt och SR, särskilt då P2 med sitt enormt rika musikutbud. Leve Public Service! Låt inga högerjeppar förstöra det!

Foto: Ulf Kanon

Ludvig den Store

Satt uppe mitt i natten för att höra Beethovens 6:a. Pastoralsymfonin. Det gjorde jag rätt i. Få tonsättare kan lyfta mig som han. Enorma saker händer i musiken, en obändig livskänsla fyller rummet med kraft och beslutsamhet. Det är som att höra någon göra exakt det han vill utan hänsyn till något annat än att musiken han hör i sin skalle ska bli till i partituret och klinga ut genom instrumenten. Och så blir det så jäkla vackert. 

Nu är jag ju alls ingen musikexpert. Och inte heller ett dugg intresserad av att höra om att Beethoven var snål mot sin brorson eller om han eventuellt hade en släng av Asperger. Who cares? Däremot skulle jag gärna sitta ned med Sofia Lilly Jönsson eller någon av mina musikervänner här uppe och diskutera Ludvig den Store. Eller kanske inte. Kanske vill jag helst av allt att han ska göra sin verkan i min ensamhet. Utan tankar hit och dit. Som en väldig brorscha i Universum. 

Dessvärre följdes Pastoralsymfonin i P2 av en av Mozarts pianokvartetter. Den gav mig absolut ingenting. Efter Beethovens väldiga libido - Mozart, en skicklig lättviktare. Förlåt alla Amadeusälskare, men just den här sortens söta och ekvilibristiska Mox-art (K 493) är inte mycket mer än 1700-talets underhållningsmusik. Sen finns det naturligtvis andra sidor av denna begåvning: Hans Requiem är helt underbart. Och i Operor som Trollflöjten och Don Giovanni får han utlopp för en mer komplicerad dynamik. Arior som Nattens Drottnings och Sarastros är storartade, och skrivna sent i Mozarts liv.

Och Beethoven, halvt döv, föga elegant, sitter för evigt vid sitt piano och hör inuti huvudet hur det ska låta. Och ingen ingen ingen beställare har någon makt över de underbara teman på ridande vågor som där mullrar fram.