Dagens dikt: Det var lättare att heta Agnes

 

Det var lättare att heta Agnes

och vara gift med en guldsmed

Dagarna kom och gick

Monogrammet på en silversked

Klickljudet av ett låst guldarmband

Förlovningsringarna

 

Namnet Gabrielle är svårare

Ängel och älskarinna

en fransk konstnärs modell

Inspirationen är böljande

och oberäknelig som eros

Åtta Shivaarmar vet inte alltid

vad den andra handen gör

 

Jag går ut och in i en havreåker

av nästan mogna ax, stryker dem

under handen, väntar

I Guldsmedsaffären ringer klockan

varje gång någon går in

genom dörren, köpenskap

råder, på bestämda tider

 

Jag skulle kanske gift mig

Med en guldsmed, eller i varje fall

med en museichef, och det gjorde jag

Men han var så vacker, så sinnlig

och distraherande. Jag glömde

min havreåker, försummade

mången sådd. Nu väntar jag

igen på skördetiden i september

Ensam med vingarnas kropp

Ingen klocka ringer i dörren

när folk kommer och går

 

 

Leo Tolstojs födelsedag...

...så jag länkar igen till min härliga gamla text ur DN. 

"Jag läser Naipauls nerviga och avromantiserade berättelse parallellt med Tolstojs "Anna Karenina". Där pågår balen, där förälskar sig Vronskij och Anna. Där brister hon ut i gråt när han ridit omkull sin häst på kapplöpningen. Där finns ett myller av familjemedlemmar, militärer, bönder, hundar och maträtter. Artonhundratalets störste epiker visste vad läsaren ville ha - och inte var det minimalism. Ändå kan jag se en modern glanslöshet komma krypande in över Tolstojs författarjag. När han halvt plågad av det "banala" ämnet fortsätter att skriva om de älskandes martyrium och lycka kastar framtiden sin skugga av konstnärlig reduktion över sidor som handlar om regn, om gräs, om moln. Damm och strå." 

 Hela texten här

  

My heart is in the Highlands

Jag har försummat denna blogg, försummat allt skrivande, så där som det kan bli när landskapet man lever i är så vackert och stort att man bara vill vara i det, ta in det. Skönheten, tror jag, måste vara lika stor som det sanna och det goda. Därför är fula miljöer inte befrämjande för det goda hos människan. Men jag ska inte dra så långt i den tanken nu.

Här är jag, här går jag. Och att var och varannan dag på bloggen utbrista: Det är fantastiskt, vackraste landskapet i världen, kan man ju inte alltid hålla på med. Men jag går min stig mellan de mossbelupna flyttblocken, jag vadar fötterna i kristallklart vatten, jag ser solen gå ner klockan elva, jag hör tranorna på andra sidan stranden, svalungarna flyger in och ut på min veranda, räven går förbi, jag pratar med folk från Göteborg och Örnsköldsvik och Stockholm, åker till affärn med mina vänner eller tar bussen upp till Klimpfjäll där jag kan köpa rökt renhjärta av samerna. Rökt renhjärta är det godaste som finns, och dyrt som oxfile.

Jag ser sjön, uddarna och en bit av högfjället (1500m) från fönstret vid mitt skrivbord där jag sitter nu. Jag har björkar utanför fönstren och de börjar bli aningen gula här och var. Allt annat är friskt grönt skönt, inte ett torrt strå i markerna. Förutom de soliga, varma dagarna har här ju varit helt bibliska skyfall som trummat på taket och förvandlat vattenpölar till små sjöar. Sen kommer solen fram, och tre barn vadar genom vattenpölarna. 

Jag går och går och går, och min kropp är starkare än på länge. Jag tar ut allt jag kan av sommaren, och sitter ofta på den höga verandan i solen. Njutningsmänniskan och vandraren är just nu starkare än kulturmänniskan och jag har knappt läst något mer än en återkomst till Lispector (som jag skrev om här) - och arbetet med min bok spar jag medvetet till höstens och vinterns kallare mörkare dagar och nätter

Kort sagt: Jag har haft mitt livs längsta sommarlov på 35 år. Och kanske den vackraste sommaren någonsin. Och nu är jag bliven en höglandsmänniska, bofast i en by, 538 m över havet. My heart is in the Highlands, sjöng Bob Dylan. Men det var jag som flyttade.

 

Foto: Magnus Johansson

 

Celan

Tobias Freeman, på twitter, vidarebefordrade den här korta strofen från Celan, och så gör även jag. 

 

wir fallen und liegen und fallen. 

Und fallen: 

Wir waren. Wir sind. 

Wir sind ein Fleisch mit der Nacht. 

In den Gängen, den Gängen. 

 

Platsens ande

Bilder från Laponia

 

Solnedgång juni, foto: Lena Vestberg

Augustidag i klar sol. Foto: Magnus Johansson.

Brevet från Socrates

Nej, inte den Socrates. Utan denna: Socrates Sefriades, poet och arkitekt och min enda långvariga vän i Grekland. Vi träffades första gången 1992 och sen sågs vi då och då när jag for till Grekland. På resan 1997 bodde jag hos honom några dar, fortfarande som vän, inget annat.

Han var en godmodig människa, så vitt jag kunde se snäll mot alla, från servitriser till vänner till barn. Jag hade nyss börjat sakna honom, och så skrev jag till hans son på Facebook och undrade hur det var med Socrates. Då fick jag veta att han var död, efter en operation som inte gick bra. Jag kände sorg. Han var en så unik människa, och passade på sin plats i världen. Uppe vid Kifissia ovanför Aten, hade han nära till de stora kullarna och nationalparken. Nära också till de bränder som då och då farit fram över Atens omgivningar på senare år. Sista gången vi sågs gjorde vi långpromenader upp på Penteli, men han tog också med mig till sin sons bröllop i Marathonas. Efter vigseln blev det stor fest på stranden, där vi pratade, drack, åt och badade. Den enda fest jag varit på i Grekland. 

När jag varit hos honom 1997 skrev han efteråt detta fina brev som jag råkade hitta i packbestyren, och återger nästan i sin helhet. 

Hello Gabi,

Thanks for letter well received. I hope you can read my horrific hand, it doesn´t get better with maturity unlike camembert and sex .What did you say? Yes, well I don´t think things were so bad at our last meeting, simply a series of unfortunate coincidences happened to have synchronized their manifestation at exactly then. In my case the pending death of cara mama in hospital, the stroppiness of a highly strung and anxious lover, and the cyclical pennilessness of an independent, freedom loving, lazy dreamer. This combined with your limp and lunar bloodiness met within the four walls of fragility, blocking the possibility of dialogue for a short and fleeting moment of our lives. I am sure that it doesn´t touch anything, at least profound, for underlying this we have a warm understanding of common sympathy and emotional rapport which is sure, solid, and in no way fragile. Together I feel we are creative, we travel forwards positively and explore constructively. There is nothing competitive there and all is well. I would love to work on some project together, who knows! Anyway what is for sure is that you are not only always welcome here of course but I´m very much looking forward to seeing you again and I do hope it will be soon (...)

The summer is hot and beautiful, naked and comfortable. I listen to the crickets and stare at the stars in Solitude, when we are least alone.

Love, Socrates

Stranden i Marathonas

Här finns mina andra inlägg från Grekland:

Under Akropolis

Utflykt med vänner 

Egina tur-och-retur

Minos labyrint 

Aten-Kapnikarea