Känslosam eller sentimental?

Jag behöver bara höra två låtar på P2 för att registrera detta. Det sker via P2 Världen: En kvinna sjunger "Vem kan segla förutan vind", både på grekiska och svenska, båda språken blir laddade av sentiment - det ligger för övrigt i den visans natur - och alla verser är liksom lagda tätt intill en gråtmild saknad, eller melankolisk känslovurm.
Strax efter en engelsman - och vilken engelsman! Han sjunger om kärlek, längtan, up over the hills and beyond the sea, om någon älskad, om nån som gick ut i kriget, Brittania called to war. Men jävlars vilket kärvt humör det finns i denna saknad och längtan. Grabbigheten på en pub någonstans i Hertfordshire faller in i en som skönt känslosam, på ett starkt vis. Noll sentiment.

Så vad är skillnaden? Den sentimentale tittar tillbaka med ett förskönande av det förflutna (mentalt sett kanske en modersbundenhet) och på ett kollektivt plan bildas små celler av dalahäst-romantiker och traditons-fanatiker och mamma-har-alltid-rätt. Den hatiska nationalismen är sentimental. Hitler var sentimental, Jimmie och hans argsinta polare är klart sentimentala; de saknar all sund känslosamhet, som till exempel medlidande med människor på flykt, men älskar att grotta in sig i sentimentala (nedkylda) idylliska versioner av ett Gam-Sverige som knappt aldrig funnits.

Den sjungande engelsmannen vet att han har förlorat allt det där. Det han har är sitt hjärta, sin humor, sin aldrig mätta och aldrig självbelåtna längtan. Efter liv, mera liv. Det är riktigt bra känslosamhet.

Här en låt med det fina engelska trad&mulit-kulti-bandet The Imagined Village. Martin Carthy sjunger, med sisters&brothers från när och fjärran.

Nyårsdikt - Claes Andersson

Med tack till Victor Malm, som lade upp denna på Twitter. Claes Andersson har jag intervjuat en gång, innan han skulle spela sitt jazz-piano på Finska Institutet i Stockholm. En bra kväll.

Helg i Södra Lappland

Foto: Gerd Ulander

Det där med Jul

Cred to: Teresa Burns Parkhurst / The New Yorker Cartoons

Dostojevskij, je t´aime

Läser om Dostojevskijs Idioten för första gången på jag vet inte hur många år. Och så märker jag - tyvärr - vilken otroligt mycket större romanförfattare han är än Stendahl. Om kärleken slår han inte, för han har aldrig skrivit en sån essäbok. Men romanerna! Och jag blir förvånad att se hur pass mycket senare han är född, än Stendahl, eftersom S är den som verkar mer "modern", libertinistisk och så.

Men den som är mest vild, på djupet, är ändå Dostojevskij. Och på djupet av hans kristna livssyn finns också änglar och demoner, djupt fallna och djupt förlåtna. Ingenting hos Stendahl kan gripa en så som Dostojevskijs människoporträtt (och med det sagt så vet jag att jämförelser är förhatliga).
Men se: Furst Mysjkin - denna människa om vilken det skrivits så mycket att jag knappt vill ge mig på det. Men vilket stort öde, så ryskt, så tragiskt. Samtidigt så - vad ska jag säga - gulligt. Och alla älskar honom, ingen kommer undan, och så vidare, ja, ni vet.

Men den som överraskar mig mest nu, för att jag glömt henne, är Nastasia Fillippovna: Hur Dostojevskij tecknar henne; storartad, nyckfull, stolt, med en tung och bitter människokännedom och noll förtröstan på det manliga släktet. Hon är en rebell. Men Fursten litar hon på. Han är ofarlig i sin oerhörda godhet.

Scenen där alla är samlade i Fillippovnas salong, och inväntar Rogosjin, som ska kasta 100.000 rubel för hennes fötter för att få äga henne, är ett vimmel av ryska personager, men i centrum finns de tre: Nastasia, Fursten och Rogosjin, den drulige och passionerade friaren. Han kommer med ett stort gäng mindre tjusiga vänner, salongen fylls, det blir många o och ack och viskningar. Rogosjin slänger fram sin sedelbunt, ytterligare dramatik uppstår. Kanske kommer ni ihåg?

Nastasia Fillippovna kastar det inslagna paketet med 100.000 på elden i kakelugnen. Runt henne en ring av mänsklig förvirring. Alla de småaktiga, och de är många, hänger över varandra för att se elden, kommentarerna är fyllda av både girighet och förfäran. Och så - vips - rakar Nastasia den stora, väl inslagna, rubelpacken ur elden och sticker, ännu doftande av rök, med Rogosjin.

Jag kan omöjligt återge hela scenen, men den är en av de starkaste i världslitteraturen. Och så filmisk. Dostojevskij (liksom Dickens) målar upp detaljer; miner, rörelser, allt, som med en kamera. Det jag då inte fattar är att det aldrig gjorts en riktigt stor filmatisering av Idioten. Men så hittar jag en av Kurosawa, som gått mig förbi. Men - ännu bättre - en rysk filmatisering för TV i 10 delar, i regi av Vladimir Bortko. Den borde Svt köpa in, nu när det kommer mer skattepengar i påsen. Ryck dem ur elden, visa Idioten, innan moderaterna stjäl tillbaka hela summan och ger till sina ytterst opålitliga politrucker i den samhälleliga utförsäljningsbranschen. (Alla dessa låga skitar, som Nastasia skulle säga, idag).

Vive l´art, vive Dostojevskij!

Svensk politik, idag

Ulf Kristersson & Lööf och deras skatteprivilegierade bidragstagare går in i väggen med sin RUT-slav före.

(Utlys extraval att hållas samtidigt som EU-valet. Heller Kleins recept. Mitt med.)

Recension av Agneta Pleijel

Jag lade in min recension av Agneta Pleijels självbiografiska roman, del 2, "Doften av en man" på björnstrand backwater. Där kan ni som följer henne, eller inte, läsa vidare.

Senare ska jag lägga in en lång, bra intervju jag gjorde med 
henne, för många år sen. Vår avdelning av The Paris Review, non?

Och, viktigare: Här finns Agneta Pleijels artikel om migration och flyktingpolitik, från häromdagen.