Mellan hagtorn och hägg

Under mitt fönster breder trädens grenar ut sina grönvilda plymer. De liksom står och darrar i luften. Gården är tyst. Jag är tyst. Jag har landat. Skogsduvan, min granne, har valt den stadigaste grenen högst upp i almen som landningsbana.

Visste väl att det skulle ta fjorton dar den här gången. Så främmande var det att komma hem till stadens skitiga gator, övergångsställen, köer av bilar, vända sig om och se att ingen racercyklist ska passera, kvartersbutikernas hyllor så fulla att man blir vimmelkantig.

Men så går man den välsignat korta promenaden till Brunnsviken där allt lever och andas och är så vackert som det ska vara i maj. Doppingar, svanar, koltrastar, bofinkar, små fritt springande hundar, bekanta, alla är på g.

Inom mig bär jag ändå det stora vita. Minns det bäst när jag blundar. Långpromenaden på isen, runt den avlånga holmen, i kvällssol som gnistrande i skarsnön. En annan värld. Och nu denna, som just nu är bra den med. Frågade Cathy från Oxfordshire om huruvida det var "hawtorn" vi stod och såg på. Hon började rulla bilder i sin phone och fick upp hawthorn: "My granddad sent it to me the other day".

Hagtorn är det, både här och i England, små vita blommor på bar gren. Av familjen Rosaceae. Med mycket nytta för insekter så här års. Häggen som jag spanat på i fjorton dar står stilla, men nu kommer den. Var beredda! Lediga! Eller - som de brukar säga i de militära hierarkiernas England - "As you were". Väldigt avslappnat ju.

As you were

När det snöar i maj

Solen skymdes av ett blåsigt grått moln. Snön började falla, men snett och småkornigt, som om den hade bråttom att hinna med sitt uppdrag. En vit vind flög över gården.

Bladen på rhodondendronbusken tecknades vita. Cykelstallen, de gamla halvrostiga, fick nya vita tak. Tulpanerna slöt sig, gissar jag. Stå där och vara eldig när vädret far som en kall kåre över grönskan, det går ju inte. Vitsipporna sippade in sig och uppgick i det vita.

Och jag, jag med alla mina snödagar, snönätter i Lappland, i närmsta minne, jag gläds åt snön. Denna korta gratis poesi. Väder är en enkel väg in i en meditation. Vårt beroende av allt. Kolla dessa munkar. Deras mjuka gång mellan tallarnas snö. Ett av de vackraste foton jag vet.

Men vem har tagit fotot? Just nu minns jag inte. Någon?

Koloristens metanoja

Drömde att min pappa stod bredvid mig när jag målade.
I rummet fanns också Ingmar Bergman.
Han sa: Jag antar att du vill veta vad jag tycker om den?
Jag sa: Jag ski-i-i-i-ter i vad du tycker.
Bergman storskrattade.

Foto: Gerd Ulander. Den här är inte helt färdig, men kanske föredrar jag den "rå". (Klicka för förstoring).

Agneta Pleijels självbiografi - del två

Skrev om den nyutkomna "Doften av en man" här:
http://www.dt.se/kultur/bocker/ny-bok-mannen-i-fokus-nar-agneta-pleijel-minns-sitt-liv

Agneta är en av mina gamla själsliga syrror, dessutom. Läs även - eller inte minst - "Spådomen", första delen av hennes självbiografiska roman som kom 2015. Eller "Fungi", som är en av de bästa.

En intervju jag gjorde med henne för många år sen är så bra att jag skriver in den på björnstrand backwater (långa texter) senare.

Och här finns Agneta Pleijels dagsaktuella artikel om de ensamkommande afghanska pojkarna, i Dagens Nyheter.

 

(Länken till DT funkar inte längre, så jag lägger den här länken: https://gabrielle-bj.blogspot.com/2018/12/agneta-pleijels-doften-av-en-man.html )


                                       

Komma igång

Från ateljén i Lappland. Dam i svart. Skisser med mera. Foto: Gerd Ulander.

Vad jag mera sett

Igår när jag kom ut från en målartimme, såg jag något röra sig på isen. Inte skoter, inte fiskare. En flock renar. Trots att de var långt borta såg jag tydligt konturen av en ren, som vore den en hällristning. De rörde sig i mycket lugn takt, som om de var trötta, eller inte riktigt visste var de var på väg.  I mina ögon rörde de sig åt fel håll, eftersom de ska upp mot fjällen, inte ner mot skogslandet igen. Men vad vet jag om vad som försigår i renens hjärta. En same lär i alla fall ha varit ute och letat efter dem.

Det är andra gången på trettio år som jag ser en liten flock renar på isen, på den stora sjön. Jag blir alltid rörd. Annars är det mest en korp som flyger förbi, kraxar fornnordiskt, och hackar i sig resterna av fisk på isen. Idag såg jag rävspår i snön alldeles utanför min dörr. Tänk att den gick förbi här, medan jag såg på "Follow the money", en rätt bra serie, men jag hade hellre sett räven. Den visar sig då och då här uppe. Mest när alla andra gått och lagt sig, men inte jag.

En annan gång, ganska länge sen nu, mötte jag en vilsen ren på vägen upp mot fjället. Den stod och fluktade in mig på andra sidan vägrenen och var mycket vacker, med stora horn. Jag har för mig att man inte behöver vara rädd för renar, så det var jag inte. Jag talade vänligt med den, strök förbi den, medan den strök förbi mig. Ett sällsamt möte. Sen kom några praktiska samer och föste och snärjde den. Det tyckte jag förstörde stämningen en smula. Men nu lever inte samer på estetik och feeling, enbart, som jag.

Jag har målat ett par grejer jag är tillfreds med. Skrivit min recension. Och kunde nu ta hela dagen fritt i det stora nordliga riket på sjön där alla nio fjäll syns och blånar bort. Älskart.

I afton dans

Just det ja. Det blev tre timmars långsittarmiddag på fjällhotellet igår. Fullt upp med folk. Långa köer till det gånde bordet, där sill, lamm, sparris och ren var höjdpunkterna. Samt en hyfsad rösti.

Det finns knappt nåt bättre än att sitta där med vänner, plus en utböling från Amerika, och prata om en del som hänt sen sist. Det blev rätt mycket Trump, kan jag säga. Men bortsett från den dåren: Så roligt att genom åren återse vänfamiljen här uppe. Och att jag - som inte har egna barn - kan ha en så fullständig lovecrush på andras. Det gäller Johan, som var med igår. Det gäller Arild, Mira, Patrick och Nisse, och många andra som jag mött genom åren, somliga sen tidig ålder, några är mina gudbarn.

Amerikanen var från Omaha, Nebraska, och hade bara kritik mot Trump. Såklart, annars skulle han väl aldrig hänga här uppe i det vilda, tysta. Han och jag har som två typiska loners i veckor gått om varann i backen upp mot husen, och inte mötts förrän på påskafton.

Så satt vi mellan samtalen och smygsåg på utsikten mot det stora fjällmassivet, medan solen gick ner och himlen blev rosa. Efter tre timmar var det dansband på g. Då tyckte jag det var dags att avvika. På en runda i skymningen runt sjön hörde jag den ena gamla coverlåten efter den andra. Allt lät okej. Ekot brusade torrt iväg ut mot skogen, upp mot höjden. Och jag gick in för att göra det jag skulle. Läsa en recensionsbok.

Undrar om några dansade. Det är ju fortfarande en by för "I afton dans". Bra ställe det här.