Gamla vykort, som det ovan, är bland det vackraste jag vet. Helt i paritet med gamla kartor. Man ser dem ett ögonblick och förflyttas till en annan atmosfär. Älskar även sjökort, särskilt de från farvatten där jag seglade med min pappa, eller själv, med min Oslojolle. Eller med Pelle och Blenda Bernhard på en sailfish, som var bland det snabbaste och modernaste man kunde ha när jag var fjorton år.
Vykortet på min vinjettbild är från Fort William i Skottland, och berget är Ben Nevis. Jag sov över där en enda natt, på väg mellan Edinburgh och Hebriderna. Det var i september, och rummet där jag bodde var ganska rått och gasvärmen fick man bara på genom att stoppa i en liten pollett. Jag hade ingen pollett. Mitt minne av Fort William är alltså att jag är ute rätt sent på kvällen i en ganska död liten stad, ungefär lika öde som Flen en tisdagskväll, och letar efter någon som kan sälja polletter. Jada, jag fann en.
Sen for jag vidare nästa dag, till Oban, där jag också bara sov en natt vid ett fönster där det blåste in, intill en järnvägsstation där tågen kom och gick väldigt tidigt. Det var på den tiden man tålde allt.
Med båt kom jag så fram till Mull, och vidare till Iona, och tillbaka till Isle of Skye och ut till North Uist, vidare till South Uist, vidare till Barra. Och detta var en av de allra vackraste resorna i mitt liv. Men det stora mäktiga berget Ben Nevis, Storbrittaniens högsta, det såg jag bara en kort stund från ett tågfönster.
Bilden ovan är från South Uist. Nedan från North Uist, den första plats på jorden som fått mig att fälla "skönhetstårar".
