Det djupaste i ens liv
ska man helst inte tala mycket om. Några stora kärlekar. Ens högsta drömmar. Vänskaper
som var avgörande.
Men bitar av själva
levandet kan man återge i fragment av små, men ändå betydelsefulla platser och
sammanträffanden. Delar av en iscensättning som vi kallar ”mitt liv”. Med ”iscensättning” menas här ingen
komplicerad, postmodern distans till jaget. Jag är en enkel människa, utan dissociation. Jag har ett intakt känsloliv och
goda instinkter. Och jag har inte för avsikt att någonsin stycka upp mig själv och
andra i bitar av normkritik och/eller konsensuskrig. Jag vill bara vara jag.
(Det jaget finns inte,
enligt somliga, och dessa somliga skiter jag i).
Jag har sett vilka som
lyste över min väg och vilka som fördunklade. Nu står jag här. Och vet hur
mycket liv och möten som växer och gror på vägen. I den allmänna villervallan vill jag helst hålla mig till
det upplevda och det konkreta. Som Nietzsche sa; teorier har en tendens att förpesta teoretikern.
Så vid en av livets skiljevägar,
som man sa på artonhundratalet, kan man kasta ett getöga på det som var fint,
roligt, känslostarkt och vackert. På dem man lärde sig av, förälskade sig i,
festade och låg med, seglade med eller studerade med.
För mig finns Skottland,
England, Irland, Grekland, Östergötland, Lappland och Danmark närmast på den begeistringens karta.
Sammanträffanden med musiker och konstnärer, jurister och bleknosar, prinsessor
på ärten och vilda unga män, filmare och bönder och min älskling, museichefen.
Alla dessa
historier är naturligtvis viktigare för mig än andra historier, till och med viktigare än de litterära
och filmiska. Men ofta går de i varann. Vi hade en Fellini-tid, S och jag. Och
en Cassavetes-tid, T och jag. Och många andra tider i tecknet av en viss konst
och musik.
Det är dessa fragment av
historier, mina och andras, som gjort bloggarnas värld så kamratlig
och innehållsrik, så skiftande och lättsam. Bloggdöden hotar inte, men att den pågår är inte
konstigare än andra tidsbetonade faktorer, miljöbilar, NUON-affärer, ett väldigt folkligt motstånd mot rasism.
Och vi som utlämnar lite
av varje, fragment av våra liv, i bloggarnas form, kommer att fortsätta med
det. För det är en egen genre, värd sin tid. Kanske rentav en epok. "Vid början av 2000-talet hade folk från alla samhällsklasser och nationer kontakt med varandra via bloggar och twitter" kommer det att stå i historieböckerna. Kanske någon vitsig socialantropolog som lägger till: "Det var ett brett folkligt uppbrott från hierarkierna". Not so bad. Hey presto, vi fortsätter. Kanske i en annan takt än tidigare.
 |
| ”Flying Bottle” från 2005 av Sergey Tyukanov. |
Länkar till
Copyriot och en skribent som hållit på mycket längre i denna värld och dessutom skriver osedvanligt seriöst om samhälle och ekonomi: Rasmus Fleischer.
