Såg en krönika författad av Ann Heberlein, om hur länge hon försökt leva upp till den perfekta julen. Men, tänkte jag stillsamt, är inte hon över 40 nu? Och teologie doktor. Så det hela blev lite rörigt för mig. Skumt liksom.
Jag menar folk går in för stora tankar, och så blir det ändå nåt litet om jullöparen med stearinfläckar eller sillen som inte fått dra nog eller nåt annat litet om att "släkten är värst", som jag själv brukar sänka mig till. Men jag är å andra sidan inte teologie doktor. Och det finns värre saker än släkten, kan jag tillstå.
Men vad man än ska fira, och vilka helger det än rör sig om, kan det vara bra att göra det på sitt eget sätt. Man syltar och sillar och sjunger inte för att göra mormorsmor glad, och man tänder inte ljus för folk som är dumma eller fulla redan klockan fyra. Man väljer nån snäll, fin typ, eller flera.
Så jag satt här med S som hade jobbat kväll, och kunde behöva en enkel julsupé à la bonne heure. Det blev varm tomat&cheddarsmörgås, kall laxmacka med dill, rödbetsallad på franskt vis, rödvin och whisky. Inte en julmatgrej så långt ögat nådde. Men tända ljus i fönstret, och varsin julklapp. Och så det bästa: Vi har alltid en väsentlig linje i våra samtal. Det är inte alla som har det vid jul har jag märkt. Eller annars för den delen.
Tur är att finna de människorna. Och att dela något med dem. Operfekt och nästan på en höft.
Vi hörs efter nyår!
