Godhetens (o)möjlighet

Någon säger i en dröm: "Jag tror inte på den goda människan längre".

Kanske hänger det samman med att jag under söndagen läste Göran Rosenbergs bok . "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz". Och kanske då särskilt på grund av hur han skildrar den judiske ghetto-kommendanten R. som inte såg någon annan väg än att kollaborera med nazisterna i en föreställning om att kunna skona vissa liv genom att offra andra. Jag citerar: 
"Fäder och mödrar, ge mig era barn!" säger Chaim Rumkowski.
Hans vita hår är i oordning, hans kroppsrörelser långsamma, hans röst bruten, men hans ord kan inte missförstås och måste därför missförstås.
Han har fått order av tyskarna att utleverera ghettots minderåriga barn.
Ja, också ghettots gamla och sjuka ska han utleverera.
Minst 20.000 judar ska han utleverera".
 
Göran Rosenbergs förtvivlan är lågmäld. Han berättar sin historia lugnt, men så journalistiskt späckad med faktadetaljer att jag ibland inte ser människan för bara trän. Hans pappa och mamma. Förlorade i ett numerärt antal bortförda, ihjälgasade eller ivägforslade till slavarbete i krigsfabrikerna. Hans pappa och mamma som förälskat sig i varandra före kriget, och som av en oändlig slump sammanfördes igen, efter krigets slut. Göran Rosenberg hittar inget annat ord än "tur".
 
Om det fanns en gnutta godhet i den där lägertillvaron så var den beroende av att man hade en familjemedlem eller släkting på samma ställe, som kunde stötta en. Rosenbergs far hade sin äldre bror. Ett maktlöst men känslomässigt beskydd.
 
Men jag minns också hur Viktor Frankl beskrev en och annan jude i dessa läger som "smorda"; utvalda eller bara kapabla att motstå ondskan (jagandet efter bröd på andras bekostnad, efter värme och kläder, ibland för en kroppslig tjänst). Nu var det länge sedan jag läste den boken, över tjugo år sedan, men den där äldre mannen som Frankl beskrev, han som lyste med sin överlevande godhet i de mest fruktansvärda omständigheter står fortfarande för mig.
 
I den kristna-judiska tron, och annan monoteism, är godheten nedlagd i oss av en Gud, och vi kan bara vårda den eller förkasta den. I socialdemokratisk och socialliberal samhällsfilosofi tänker man sig att underlätta godheten genom att människorna inte har det alltför svårt. Bra så. Men när det riktigt svåra kommer är det ändå den där enskilde judiske mannens inre val det kommer att handla om.
 
Och när människor som fått allt; makt, pengar, svindyra bostäder, lyxmat, teknologi, tre bilar och åtta hundar,ännu har så långt till godheten att de bara fortsätter leta (icke-judiska och judiska) syndabockar: mexikanare, sjukskrivna, muslimer, feminister, socialister, homosexuella, fackanslutna, vet man att materiell välfärd inte hjälper någon själ att bli god (ex: Amerikanska högern och Putins Oligarki). Att Bill Gates och liknande filantroper finns utgör ju bara det stora undantaget från den jordiska överklassens egoism. Gates har godheten som marknadsföring skulle cynikern säga. Men det säger inte jag.
 
Tillhörigheten till makten genom en föga upplyst brölande mass-tanke, är och förblir godhetens motsats. Men när man har råd att vara riktigt korkad så är man gärna det. Kalla det egenintresse. Eller kannibal-egoism.
Det heter att man inte kan tala om goda och onda människor. I wonder. I alla fall; det är genom handlingar man märker godhet eller ondska. Hur många i vår omgivning, den privata eller politiska, litar vi på så till den grad att vi tror dem om att alltid, även i det svåraste läge, välja det rätta? Rosenberg berättar om hur hans far i fångenskapen möter en tidigare vän, Beno. I detta förtvivlans läger har han blivit tjock och välgödd. Hur?
 
När det gäller godhet kan man sällan leta utanför sin egen krets; finns den någonstans så börjar den där, även för oss som har Gandhi och Martin Luther King som förebilder. Och ingen av oss vet vad vi håller för, när ondskans axelmakter trycker upp oss mot en vägg. Självmord var en vanlig utväg vid tiden för judarnas bortforslande. Jag skulle nog valt det, om jag inte lyckats fly.
 
Hunger. Hunger. Hunger. Rosenberg skriver in bilden av en gammal man som står på en gata i  ghettot med en liten pojke bredvid sig och ser ut att försöka sälja en lök. En lök. Jag minns Dostojevskij, någon av romanerna; där den allra fattigaste gamla gumman ger bort en lök. En rysk art av godhet som tiden gått hårt fram över.
 
----------------------------------------------

Och så här skrev blogg-kollegan Lennart Erling om Göran Rosenbergs bok.

 

Eternal places of the spotless mind (2)

 Marsfjäll, Lappland.

Kärlek (1)

Kärlek är när det börjar
   brusa i rören
     och man anar att det ska

gå läck någonstans och
   översvämma hela
     undervåningen. 
    

Gustaf Fjaestad och Bo Larsson

Ja, alltså, när det nu är sådana här dagar som idag, så kan inte en gammal konstvetare hålla sig. Man måste utropa: Åh, som Gustaf Fjaestad! Fast, nej, jag höll mig. Jag har nog nästan slutat säga: Åh, Monet, eller: ser du, vilken Hammershøi-gata, vilka Hjertén-färger, vilken Bo Larsson-vinter, vilken Munch-måne över vattnet, etc. etc.

Eller sa jag det kanske i alla fall? Medan I och jag gick rundan vid Brunnsviken och alla björkarna stod i skiraste frost och solen sken på de kraftiga ekarna, och snön låg vit som i barndomen, och man blev kall igen, av en riktig vinter. Och gick in och tog en dubbel Cappucino, som var så god som den bara är när man fortfarande fryser lite.

Så, den som tycker Fjaestad är banal - har kanske "rätt". Men det ger jag katten i. Det banala hör också till livet. Och konsten. Nedan; en målning av Bo Larsson från vår stad: Katarina södra, Vinter. Det skiljer i runda slängar 100 år mellan de här två målningarna.

Grammisnominerad

Grammis!! Men det är inte jag som är nominerad, vilket inte ens mina bästa vänner hade hoppats på. Jag sjunger visserligen skitbra (hör det!) men spelar inte ett enda instrument förutom latent trumma som var mindre latent i tjugoårsåldern.

En som spelar potent och inte latent är min gudson Arild. Nu Grammis-nominerad som producent (i den korrlösa DN benämnd Arvid). Han - liksom guddottern Mira - har gått länge i den alltid lika prisvärda svenska musikskolan. Han har spelat i ett par olika band, och han spelade piano på min 50-årsfest. Han är överhuvudtaget en sådan star quality person att jag blir glad varje gång jag ser honom lysa. Som idag när vi möttes vid sjön, och han hade sin lilla dotter med sig i framvagnen på sin cykel.

En rök av dimma stod över isen, medan vi samtalade i den ännu klara solen. Arild på väg hem från sina studier i psykologi; Tredje året nu och jätteintressant med de första egna klienterna.
Alltså - apropå egna barn och andras ungar - andras går lika bra, ja, nästan bättre för en del människor. Visserligen ville jag alltid ha barn med mina mest älskade karlar men när det nu inte blev så är det bra så här. Jag gillar inte tjatet om allas rätt till barn via det mest egendomliga omvägar över anonym sperma och andras livmödrar och sånt. Mycket bättre att bara få andras barn - och att de dessutom råkar vara två så djupt begåvade, mångsidiga ess som Arild och Mira, en musiker och psykolog, en musiker och doktorand. I´m with you all the way!

Själv ser jag fram emot att bli Augustnominerad sisådär vid 75-80. Och att gudbarnen hurrar, och hurrar hur som. Bara jag blir 80. Så som jag hurrat då och då utan andra prestationer än att de fyllt år. Vad fint det där är - att bara fira att någon ÄR.

Arild näst längst till höger, med musiker ur bandet Little Dragon.

Gryning med Beth Orton

Här en länk till en annan fin Orton-låt: Roll The Dice.Vi tar den här också: It´s not the spotlight.

Kierkegaardcitat - någorlunda nyöversatt

Eftersom Subjektiviteten är Sanningen, måste Sanningens karaktär implicera ett uttryck för motsättningen till det objektiva, en erinring av nämnda*) vägskäl, och detta uttryck kommer samtidigt att ange det innersta livets kraft. Här är en sådan definition på Sanning: den objektiva ovissheten, fasthållen med den mest lidelsefulla inre uppmärksamhet, är Sanningen, den högsta Sanning som finns för en existens. Där vägen viker av (och var det sker låter sig inte objektivt fastställas, eftersom just det är Subjektiviteten), blir den objektiva kunskapen satt åt sidan. Objektivt har man då bara ovissheten, men just detta skärper det inre livets oändliga passion, och Sanningen är just detta risktagande; att med oändlighetens lidelse välja det objektivt ovissa.    

Ur:
Afsluttende Uvidenskabelig Efterskrift, 1846
*) tidigare i texten. 

Målning av Gustave Caillebotte ; Rondell, Boulevard Haussmann, Paris, ca 1840.

Vi tar ett citat till, som har den fördelen att det inte behöver översättas:
"Kälkborgerligheten är andefattigdom, determinism och fatalism är andlig förtvivlan, men andefattigdom är också förtvivlan. (...) Fantasilös som kälkborgaren alltid är, lever denne i ett visst trivialt koncentrat av erfarenheter, om hur det går till, vad som är möjligt, vad som brukar ske, oavsett om denne är öltappare eller statsminister"

Citerat ur: Kierkegaard i vår tid, av Ingmar Simonsson. Utgiven på Themis förlag.