Hallucinatorisk realism:

Något man kan tro vara hämtat ur Márquez magiska och fabulerande realism?
Eller ur en Beatles-sång? Jag minns mannen som reste sig upp den gången han fyllde jämnt och frågade församlingen vilka som betytt mest för kulturen under 1900-talet. Alla försökte med Picasso och Joyce och de mer smarta med Picabia eller Gertrude Stein. Nej – det är Beatles, sa min man. Och han var inte ens ung vid samma tid som dem. Minns inte hur han motiverade det. Men jag var stolt över honom. Så talar en museichef utan fördomar. 

Hallucinatorisk realism är ändå en motsägelse. ”Strawberry fields forever” är för söt för beteckningen, för barndomsaktig. Beatles sysslade mest med helt normala kärlekssånger, samt en och annan groovie psykedelisk sak som saknade all realism. Regressivt snarare, som Yellow Submarine. Eller humoristisk eskapism: Magical Mystery Tour. Deras styrka var det antiborgerliga undersökandet av tillvaron, ända bort till Indien och så.  Jag tar helst inte ett ord som gränsöverskridande i min mun. 

Mer hallucinatorisk realism in english kunde man hitta hos Led Zeppelin – Stairway to Heaven, och i Incredible String Band, A very cellular song, och hos Jefferson Airplane, när Grace Slick sjunger White Rabbit och annat förbjudet.  Men – spåret leder fel – för ”realismen” i de här låtarna är ju helt perforerad av en skär mestadels ljus upplevelse av hallucinogen natur. 

Ändå vet ju alla var de kreativa hallucinationerna börjar i modern kultur. Med Baudelaire och Rimbaud, men i en senare fas med Michaux, barbaren i Asien, som gjorde små fina prilliga levande svartvita teckningar på LSD. Surrealisterna, även den alltmer kitschige Salvador Dali, målade övernaturliga klara bilder, med oklart innehåll. Jag har (ännu inte läst) en känsla av att Mo Yan snarare gör övernaturligt klara bilder med realistiskt innehåll. Har ingen aning om det finns någon verklig förebild till det, vare sig hos Beatles eller Márquez. Möjligen hos Selma Lagerlöf. 

Eller så finns det ingen hallucinatorisk realism. Utan bara hallucinatoriskt lyckade eller misslyckade erfarenheter. Jag tror egentligen man ska vara rätt obevandrad i saken för att få till en mening som hallucinatorisk realism. Den luktar partydrog extra small. Eller nåt man använder medan man byter valutor halva natten. Hallucinatorisk bankability. *)

*) Varmed jag bara bland annat menar väldigt många lufttunna affärer gjorda på speed och kokain; Wall Street-drogerna par préférence. Där någonstans finns epicentrum för vår tids "realistiska" "hallucinationer". Tidsandan - om jag säger så.

Asfaltblått

Inte utan igenkänning hör jag metereologen berätta om ett halvår med osedvanligt många lågtryck.

Jag tycker bakgården luktar regn, sunk. Jag tänker på bilar fulla med vatten, och källare, och sand som flyttar sig, och cement som smälter som snö.

Det blir visst aldrig torrt. Nu. Jag tänker på Grönlandsisen och att dess isvatten dunstar och göder regn efter regn.

Jag sitter på en bänk framför ett träd av oviss art som bara har enstaka löv dinglande i spetsarna av sina grenar. Till min glädje ser jag hur vackert det är. Som en ballerina med mycket lätta kläder.

De andra träden står tjocka och stadiga kvar i den bevattnade jorden och endast långsamt klär de om till höst. Nu först lönnars röda och kastanjers guld. Alen ännu som en orm i bladen. Grön mamba. Eken opåverkad.

Vid bögberget blommar indiankrassen för fullt, en ros, och andra okända växter under korset för någon som dött. Om drunknad vet jag inte.

Vid kajakklubben rustar man ett gäng ungar med flytvästar och ger sig ut på vingliga vägars vatten. Jag, en äkta kanotist, vill inte paddla med risk för att få rumpan blöt i tiogradigt.

Fem år, sitter i tvåmanskajaken med pappa, som samlar sig till snabba ryck genom vassen i sundet. Sedan bara flyter vi över en botten med små gula stenar. Lyckan: En man som stannar till. Kajaken blev sedan min.

Ja. Och så vidare. Med helt andra män. Jag tänker - uppmuntrande - på gamla pojkvänner som fortfarande vill träffa mig. Jag är inte säker på om jag vill - uppmuntra gamla pojkvänner. Men ändå.

Det är långsamma dagar. Likadana. En kropp i rörelse. En som ska hem och skriva. Jag tänker - av en händelse - på att vid sidan av kung och drottning var endast skrivaren - the scribe - av betydelse, jag menar av enskild betydelse - i det gamla Egypten. En människa som skriver för hand väcker fortfarande intresse, som kvinnan på bussen; som glömsk av omvärlden antecknar något.

Undrar om skrivaren skrev varje dag, eller varannan? Skrev han/hon upp hur många skylar säd som plockades in i ladan? Hur många sandaler som delades ut till traktens jägare? Eller hur mörkret föll över den inre gården och stjärnornas tecken blev tydliga?

Och: Var denne skrivare en hallucinatorisk realist (exempel nedan)?

Ser ut på vattnet som är lugnt. Noterar till min förvåning att det är asfaltblått. Under det tunga molnets makt. Inte som asfalt på film, blänkande. Utan som asfalt, våt under himlen på en avtagsväg. Absorberad i det himmelska icke-ljuset.

Nästan samtidigt kom jag på vem som har målat det och gjort det som ingen annan: Nicolas de Staël. Här är bilden, en av hans tio bästa:

Klicka för förstoring. Länkar till ännu en bild av översvämning.

My name is Tillisch. Signe Tillisch.

Skulle någon bli tagen, imponerad, vaksam, förskräckt, attraherad, och gå ner i spagat över presentationen ovan? Som i My name is Bond. James Bond?

Nej. Och ändå. Jag vet inte, men jag tror ätten Tillisch är av större värde för oss svenskar än gentlemannaspionen Bond.
Alltså  - för er ovetande: Den helt igenom ljuvliga äppelsorten vid namn Signe-ish, döptes efter den danske greven Tillisch´s dotter, och odlades först i Danmark, senare även av en länsgreve Rantzau Rosenvold. Sorten började spridas i svenska trädgårdar under senare delen av 1880-talet. På 1980-talet bodde jag i hus med trädgård där detta äpple fanns i stora bingar på ett gammalt träd. Tillisch, Rantzau Rosenvold, man tackar!
Apropå svenskhet. Och invandring och så.

Detta äpple kunde maken och jag lagra i månader, ja ofta ända fram till jul. Det har en syra som vida överstiger andra svenska äpplen; en söt syra, inte en sur. Samt en osedvanligt krispig konsistens. Äpplen av sådan halt, knappast långväga transporterade, kostar nu 25 kronor kilot i Stockholm, medan äpplen från Australien, som smakar bortglömda rovor, kostar 19 kronor kilot. Det är i samband med dylikt räknande man blir Miljöpartist. Närodlat är bäst, och förpestar luften mindre.
 
Men jag hade inte tänkt att bli politisk idag. Mera minnas vad jag uppfattar som godaste svenska smaken. Och inse att den kommer någonstans ifrån. En trädgård. På jorden. Och ja - även numera - från ett mycket bättre ställe än gurkmajonäs, räksallad, korv, pommes, och allt annats som säljs och produceras av beteendestörda ingredienser med maxtillsatser och multivinst. Jag bar hem två kilo grevlig frukt. Invandrarfrukt. Äkta svensk.

Har Monbiot alltid rätt?

Häromkvällen såg jag en mycket trött, dämpad Obama försöka hålla stången mot en utvilad miljardär som uppenbart kan tala för sig och sin klass. Ikväll hörde jag Romney göra reklam för ökat försvar, mer pengar till rustning, (hellre vapen än vård) och ännu mer dödande av unga män, amerikanska eller andra. Han talar för sina kompisar i rustningsindustrin och aktien går förmodligen upp. Men åtminstone hela den utbildade, läsande, kultiverade klassen - från ekonomiprofessorn Robert Reich till skådespelaren John Cusack, vet vems kulor han rullar.

"Vi kan kalla det Romnesia: de mycket rikas förmåga att glömma bort den kontext där de gjort sin förmögenhet. Att glömma bort sin utbildning, arv, familjära nätverk, kontakter och introduktioner. Att glömma bort arbetarna vars arbete berikade dem. Att glömma bort infrastrukturen och säkerheten, den kunniga arbetskraften, kontrakten, samt de bidrag och bail-outs, som regeringen tillhandahöll."


Så börjar en alldeles utomordentlig artikel av George Monbiot i The Guardian. Man kan undra var den svenska motsvarigheten finns - jag har inte sett till den, i varje fall inte i en större dagstidning. Men Monbiot fortsätter vecka efter vecka att producera de mest häpnadsväckande kloka sammanfattningar av vår tids ("liberala") myter om ekonomi, framgång och utförsäljningars egenvärde.
Läs honom om ni vill ha ett hum om vad som pågår i politik och ekonomi. Men vad är det med den här mannen - har han alltid rätt? Svar: Ja. Utom när det gäller kärnkraften. Men vi tar inte den debatten idag.

Artikeln fortsätter som nedan. Och hela artikeln kan läsas här.

We could call it Romnesia: the ability of the very rich to forget the context in which they made their money. To forget their education, inheritance, family networks, contacts and introductions. To forget the workers whose labour enriched them. To forget the infrastructure and security, the educated workforce, the contracts, subsidies and bail-outs the government provided.
Every political system requires a justifying myth. The Soviet Union had Alexey Stakhanov, the miner reputed to have extracted 100 tonnes of coal in six hours. The United States had Richard Hunter, the hero of Horatio Alger’s rags-to-riches tales(1).
Both stories contained a germ of truth. Stakhanov worked hard for a cause in which he believed, but his remarkable output was probably faked(2). When Alger wrote his novels, some poor people had become very rich in the United States. But the further from its ideals (productivity in the Soviet Union’s case, opportunity in the US) a system strays, the more fervently its justifying myths are propounded.
As the developed nations succumb to extreme inequality and social immobility, the myth of the self-made man becomes ever more potent. It is used to justify its polar opposite: an unassailable rent-seeking class, deploying its inherited money to finance the seizure of other people’s wealth.
(---)
The rich lists are stuffed with people who either inherited their money or who made it through rent-seeking activities: by means other than innovation and productive effort. They’re a catalogue of speculators, property barons, dukes, IT monopolists, loansharks, bank chiefs, oil sheikhs, mining magnates, oligarchs and chief executives paid out of all proportion to any value they generate.
Looters, in short. The richest mining barons are those to whom governments sold natural resources for a song. Russian, Mexican and British oligarchs acquired underpriced public assets through privatisation, and now run a toll-booth economy(4). Bankers use incomprehensible instruments to fleece their clients and the taxpayer. But as rentiers capture the economy, the opposite story must be told.

------------------------------------------
(Tillägg: Om drönare. Learned to love the bomb, Mr Romney? Andra synpunkter på drönare -hos Torsten Kälvemark, kolla även länkarna.)

Is there life on Mars?

Idag var det så dags för långpromenaden till graven. Mina föräldrar ligger sedan länge på Katolska kyrkogården, omgivna av polacker, zigenare, irländare och italienare med konstiga efternamn; Wysotski, McDonagh, Taikon och Jaconelli.

Mer än tjugo år har en av dem legat där. Fast det är ju ingen som ligger där. Men det ger en underlig känsla av tidens högtidliga gång. Jag planterade lite ljung framför den stora busken med rosa saedum som någon annan familjemedlem satt dit. Det blev vackert. Men kändes lite tomt. Ändå pratade jag med dem - det är ingen morbid grej, jag kunde lika gärna "prata med dem" i vardagsrummet - men det är förstås en liten ritual.

Detta med döden. Hur folk i alla tider hittat på en massa saker för att förhålla sig till det där svarta djupet: Enorma gravsättningar, skalleplatser, katakomber, processioner. Och så Hamlets enkla samtal med Yorricks skalle.
Det är klart man vill att de man älskat, eller bara tyckt om, ska finnas kvar någonstans. Och då inte enbart som gamla ben, en skalle och några paltor i jorden.

Om en månad kommer här att vara fullt med katoliker och flammande ljus på alla gravar. Men jag ska på konsert i Allhelgona. Min mamma och pappa är inte så noga med det rituella, så vi tar det här lite som det hampar sig. Den större frågan är. Finns det ett liv efter döden? Och låter inte denna undran likadan som när Bowie sjunger: Is there life on Mars?

Nä. Det finns inget liv på Mars, vet vi nu. Mer än spår av bakterier och lite is vid polerna, som möjligen kan smälta någon gång så att allt börjar om. Vad min pappa och mamma nu skulle ha för glädje av det. Men den andra berättelsen, om folk i vita kläder och högtidliga sammankomster, den är för sagobetonad. Ändå har jag då och då en känsla av att mina kära bortgångna är i närheten, som en susning.

Och Himmelen? Ja, den är väl inuti i så fall. Om alls. Jag håller det öppet.

Dikt är ingen märkesvara

Den gröna sidentunikan har fått ett hål i sidan

Bränd av solen

Den svarta sidenskjortan är trasig i kanten

Gnagen i sammanträden

Den saffransfärgade silkesjalen från Indien

Har överlevt femtio år

utan min mamma

Med bara några småsår 

lätt skuren

Aspbergern klär sig inte

men tar det som ligger framme

Dyslektikern har skrynklig skjorta

och en penna som blånar i fickan

Anorektikern klär sig flott

och visar upp sina tioåringsarmar

Borderline blandar vilka färger

som helst, schockrosa och skrämgrönt

ADHD sticker alltid ut

det gör också höstens mode

Ingen vet skillnaden

på en märkesvara

och en eftergift

för normaliteten

Tack för Musiken

Och tack för att inte Allt går att hitta på nätet eller Wiki, så att man får tänka klart för sig själv. Eller känna. Helst både och.

Det blev konsert om söndagen: Mozarts 40:e i G.moll - som jag väl kan varenda vändning i, eftersom den spelas ofta. Den är av det slaget att en ung person som satt bakom oss kände sig manad att nynna med. Vilket inte gjorde något särskilt, till eller från. Man blir hur som helst fylld av den famösa lättheten, påhittighetens lek med sig själv. Ljust, som en barnlek. Men bara för Mozart. Tekniskt tror jag den är svår, för alla orkestrar.

Konserten inleddes med ett litet, lättsamt, pickande, pizzicatto-dansande stycke av Martina Bergenstråhle. Lätt, som en barnlek, det med. Med en stämning som en surrande sommaräng.

Paus. Och sen blev det tyngre förstås. Med Beethoven himself. Konsert för violin och orkester i D-dur. Om man ska tala om svårighetsgraden för en orkester, vilken som helst, tror jag den här konserten maxar. Svårt att få komplexiteten att låta organisk. Växlingarna och dramatiken är stor; från de kraftiga rytmerna i orkestern till sångligheten. Från skiftningarna mellan forte och piano, till det subtila pianissimot hos violinen. Som väl kan spelas lite olika. Men som i Tobias Ringborgs version blev extremt känslig. Less is more, liksom. Med den invändningen att det varken blev för lite, eller det minsta vagt. Jag tror tvärtom att den här soloinsatsen är bland de mer minnesvärda jag hört. Trots att jag i början var en smula tveksam på om han skulle palla trycket (vem är jag - hans mamma, typ?). Men det har något att göra med val: Ringborg valde att stryka fram det sköraste mest subtila känslospåret, som bara mot slutet tar mod till sig och kilar fast i orkestern på sina egna villkor.

Har ingen aning om vad Beethoven tänkt om detta, eller Ringborg. Men det var som att se Outsidern göra sin musik mot en bakgrund av ett självsäkert kollektiv som om och om igen kunde förefalla dränka honom. Och just på den yttersta spetsen spelade Ringborg. Tala om egen tolkning! Men är det min - eller hans? Hoppas få fråga honom om det någon gång.

Efteråt åt vi middag på Indiska kvarterskrogen, M och B och jag. Det blev Chicken korma, inte curry. Och hur trevligt som helst. Om det nu kan intressera någon annan än de närmast inblandade. 
_______________________________________________

Här finns en länk till Leonidas Kavakos, en helt annan violinist, under repetition för samma Beethoven- konsert. Det kan bli dunk, dunk, dunk too much, som han så riktigt påpekar för Kungliga Filharmonikerna. Kort därefter säger han. Now, go crazy! Thats music, in a nutshell.