Ansiktet och Viktigheten

Det händer ibland att man får känning av sitt eget ansikte som mask. Tappa den inte. Eller – är det verkligen så där jag ser ut?

Ansiktet vårdas med hudkräm och smink, samt i välbärgade kretsar med lyftningar, insprutningar och collagen. Takes time to be a woman. Eller – som en äldre vän i Köpenhamn brukade säga, när hon krigsmålade sig framför spegeln för att gå ut och handla: ”Ellers tror di man er gåed ned ad bakke”. Netop.

Ansiktet - en persona. Vi släpper det bara i älskande och tillitsfulla ögonblick. Eller i konstens uttryck; musik, teater, dans. Släpper ansiktet – men med konstnärlig medvetenhet. Strääänsch.

Japanerna släpper det kanske aldrig. Jag minns en rätt kuslig erotisk film från Japan, med oupphörligt sexuellt begär, avslutad med en kastration. Förfärande och hårt, för mig och den man jag var på bio med. Minns inte om det hände så mycket i deras ansikten. Tyngdpunkten låg någon annanstans.

Fotomodellerna håller på sitt fejs. Attraktionen utgår från det onåbara, ovetbara. Vem finns där bakom? Tricket är uttryckslösheten. Den gudomliga stenstoden. Den förgår dock och blir till sprucken verklighet igen.

Åldrandet är besvärligt för de flesta, både kvinnor och män. För kroppsindustrin en lönande problematik. Söta unga kvinnor förlorar en del av sin figur och blir äldre matronor med – i bästa fall – viss stil. Män får mer mage, kvinnor fler rynkor, några blir skinntorra, andra blir överviktiga. Vackerheten får hitta andra vägar. Utstrålning. 

Utstrålning. 

Ansiktets sociologi: Jag vet att jag spelar min roll, och innanför ovalen brer landskapet ur sig som vanligt, ointresserat av mitt ansiktes efemära gräns. Landskapet innanför, landskapet utanför. Egot som en skiva mellan två världar. Ett veck – både i tiden – och i rummet. ID-kortet. 

Kan det genomstrålas?

Viktigheten. Allas vårt behov av den. Men män som går i pension får det svårare än kvinnor, ofta. Skälet är – som en manlig medresenär från Berlin påminde mig om – att män förlorar sin ”importance”. Viktigheten i att ha en respekterad position som när man avgår gapar tomt i någon del av själen. Jag har sett det. På läkare och chefer och andra som levt sitt liv inför andras ögon, i betydelsens centrum. Och sen – inget särskilt. Spela golf? Valla hunden? Fiska? Omvärdera livet? Lägga sin vikt någon annanstans?

Kvinnor har troligen lättare att ”gå av”. Deras liv ofta mer utfyllt av människor, relationer, barn, husets alla vrår (ja, jag vet att jag här bör sticka in en brasklapp om moderna män, men jag väntar med det).

Jag skulle tro att det för frilansande kvinnor väger extra lätt att bli av med en viktighet man knappast haft, och heller inte eftersträvat. Den skulle tyngt för mycket. Frilansare vill resa med lätt packning – annars blir man inte just det.

Viktighet. Vikt. Tyngd. Pondus. Position.

Ansiktet som uttryck. Eller mask. Hårt polerad.

Eller som motvilligt uttryck, okontrollerbart. Hur läser den andre mig? Vad ser jag under den andres roll? 

Oviktighet, lätthet, rörelse. En meanderslinga lik en norrlandså. Ansiktet och viktigheten smälter en stund, till sjögräsnivå. Kommer nyliv. Kommer annat när något går förlorat. 

Och det eviga?

Utstrålning. Som en doft. Så kort som sant. 

Dessutom finns mycket att göra. 

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Länkar till den här texten - som är på något vis besläktad.

Bergens talan

Södra Stekenjokk,
Dalgång vid Klimpfjäll,
Suddig men dock tolta, blommande i backarna ner mot Gaustafallet.
Foto: Gabrielle Björnstrand. Klicka för förstoringar.

Stekenjokk for ever

Saxfjället

Stekenjokk

Foto: Gerd Ulander

Stekenjokk

Foto Gerd Ulander

Gaustafallet. Foto: Gerd Ulander

(Alla foton utom de av Gerd Ulander är "mina".)

Anteckningar från norr

Någonting i fjällen påminner om Grekland. Starka dofter, men andra. Kråkris i stället för rosmarin, krypbjörk i stället för salvia. Varma dagar som frigör eteriska oljor. Bergen torra, bergens kammar mot kvällsljuset. Stjärnornas ankomst.

Tranor skriker igen på andra sidan sjön. Nej - det är en trana. Den behöver inget svar.
Själv går jag omkring och lullar i efterdyningarna av utflykter, avslutade med stor träningsvärk.

Hörde ett radioprogram om Thomas Bernhard. Ett halvt, troligen inkorrekt citat, fastnade.
Bernhard: Man säger sanningen och det är som att sticka ut huvudet. Sen drar man det tillbaka igen. (Och ingenting ändrar sig?).
Utan att han hade formulerat det såg jag framför mig göken som tittar ut ur gökuret. Sanningssägarens Ko-ko.
Skickligt att skriva så; antyda bilden, men avstå från bilden.
(Den som har den där meningen på kornet kan höra av sig).

Jag har gått barfota i gräset och fått två bistick, två dagar i rad, på samma ställe under foten. Det bekommer mig inte. Tvärtom; det gläder mig att det finns så många obesprutade bin här uppe. Annat är det i Sörmland och Uppland.
Men jag kom också att tänka på min man. Vi var på skogspromenad och han blev stungen av jordgetingar. Halsen och ansiktet svullnade upp. Vi sprang till bilen. Under körningen kunde jag se hur hans ansikte blev större och större. Han kunde knappt svälja. Väl framme på lasarettet gav de honom en histaminspruta (gissar jag) - och det hela var snabbt överstökat. Det var enda gången jag såg honom rädd. Mannen som segelflög i Alperna, åkte slalom och bröt armen, satte sig upp på första bästa häst, och var ordonnans med hemliga papper i ett riskabelt politiskt läge. Men jordgetingar. Fy Fan!

Förutom tranan gillar jag summertonen från fjällflyget, när det lyfter från vattnet. Ljudet av äventyr.
Sen tystnad.

Men snart kommer väl någon och säger något meningslöst. Vad gör jag då? Förmodligen låter jag munter. Anfall är bästa försvar.

Snart kommer jag själv att säga något meningslöst. Igen. Men inte lika ofta som förr. Det tar ett långt liv att hålla käften. Åtminstone då och då. Norrlänningar är rätt bra på det.


Tranans läten

Ur Sveriges Radios arkiv och websida.

Trappen

Inte min trapp. Inte mitt foto. Men det är här jag är.

Foto: Gerd Ulander

Standing stones

Strålande dag - och en liten smula otålighet. Det är för kort tid kvar här för allt jag vill göra. Kan ni känna igen det? Att man kan vara i lika stort behov av att uppsöka vissa platser, som att uppsöka vissa människor. Ibland mer. Jag måste upp till fjället och till högplatån på gränsen till Norge, och till ån där den forsar som vackrast och till Fiskonfallet och helst en kajakdag på den stora sjön. Samt måla en nattbild. Vill jag göra.

Gerd och jag har ätit middag och haft tjejsamtal. Vi hade kul. Sjöng av en slump ett par sånger ur folkskolans sångbok tillsammans. Därefter en cykeltur hem i natten under månens halva.

Idag en soltur till det lilla fallet mellan sjöarna. Vägen nu nästan tom på Caravaner. Spegelblanka vatten. Jag återvände till en strand jag håller av. Varje strand här är olika; en del med finkornig sand, en del med rundbumlingar, och så den här med Standing Stones. De stora flyttblocken ligger väl placerade utåt sjön, som i en japansk trädgård. Helt enkelt ursnyggt. Stor fyrkantig sten längst ut, stenar i avtrappande storlek därefter. Bättre än någon installation jag sett. Och mellan stenarna sand. I det klara vattnet små refflor i sanden, varje reffla full av gnistrande små prickar. Glimmer. Som att sätta fötterna bland paljetter.

Glimmer i gnejs. Gnejsen skiktad i lager, som också innehåller kvarts. Det lyser ljust i det mörkgrå. Skiffreringen i bergarten innebär också att många stenar står. De har på något geologiskt vis välts uppåt i den stora iskarnevalen, och lagt sig som limpskivor i rader efter varandra. Fast vackrare. Några är stora som halva jag, andra är som skärbrädor man kan rycka loss ur sanden och ta med sig hem. Men de står bäst där de står. Som så mycket annat.

Jag tar mig tillbaka genom maratonlika balanseringar på och mellan stenar. Det är sånt jag bara måste klara för min egen överlevnadskurs. Steg 1: Vildmarksutflykt utan flytväst, cykelhjälm, kängor, myggspray eller fjällrävsjacka. Gick bra. Jag lever. Ikväll var det vått i gräset. Ni vet det där som alltid faller i skärgården, men mer sällan här i det torra lappländska klimatet. Dagg.
Det kommer mer sol. Det kommer mer av mer.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Om någon vill går det att läsa lite vetenskap här: Geologin - Sveriges berggrund.

Samt detta: Gnejserna är rika på mineralerna kvarts och fältspat. Gnejsen och gnejsgraniten tros ha bildats genom omvandling av äldre graniter i samband med en bergskedjeveckning för ca 1800 miljoner år sedan. Därefter har berggrunden utsatts för förkastningsrörelser och vittring vilket orsakat stora vertikala och horisontella sprickplan i urberget. Sprickplanen framträder i större skala genom de olika sprickdalarnas varierande riktningar.

Liten recension av Bergman-bok

Ja, hörni, läsare och bloggvänner. Nu blir det lite skåpmat. Det är ju sommar. Redaktionen är näst intill obemannad. Så här kommer en gammal recension av Andhorils bok om Bergman – roman heter det visst.

Demonregissören som evig gymnasist

Om man ska säga något gott om Alexander Ahndorils roman Regissören (Bonniers) är det att den ständigt försvarar barnet, här en liten pojke vid namn Ingmar som sitter vid vägkanten och gråter, ignorerad av sin hårda pappa. Ahndoril skriver: »Försiktigt borde fadern ha lyft upp sonen från vägen och satt sig i diket. Han hade inte behövt tala, inte vagga. Om han bara hade suttit i skogskanten med sin yngste son i famnen.«

Värme och god karakteristik finns i skisserna av Gunnar Björnstrand och Ingrid Thulin. Men gestaltningen av Bergman blir efterhand ett litet kultiverat lustmord: Regissören är en krake; fixerad vid det förflutnas bilder, modersbunden, fadersbunden, anorektisk, i konstant behov av stöd från kvinnor – och män – som omger honom. Det senare ger upphov till ett utdraget namndropperi som får en att känna flåset av Europas alla bokförlag i nacken. Allt det där kunde möjligen smält in i berättelsen om den varit mer realistisk. Men den är så uppenbart skriven av en skrivbordsförfattare; som om en pianolärarinna skulle skriva en roman om rallare, eller en arkivarie skriva om boxning. Ahndoril skriver som om han möjligen besökt en filmstudio i två timmar och gjort ett par anteckningar.

Romanen är annars välkonstruerad, med en filminspelning som utgångspunkt för det psykologiska minnesmaskineriet; tillbakablickarna som stör, och förstör, nuet. Men den som vet hur tufft det är att göra film blir inte övertygad av en regissör med så ängsliga motiv, så lite av riktad skaparkraft. En evig gymnasist är inte 230 sidor intressant. Berättelsen stelnar, och varken starkt bildspråk eller psykologiskt raffinemang kan riktigt rädda den.
Det är för många pappdockor i omlopp; de står där med sina snöda dialoger, utsatta för regn, ljus, ljud, och ting, i fina postmoderna slingor. Kulisserna blir då det mest levande, och det är för litet.


(TCO-tidningen, 18.10.2006)

(PS: Andra har gjort det bättre; bl.a. Jörn Donner. Men det finns många. )