Vägen - unchained.

Jaha ja. Så börjar man längta upp igen då. Sittandes med trehundra manussidor vid sitt skrivbord, som inte vetter mot någonting annat än ord på en skärm, som måste bli färre (kill your darlings) eller fler. Men igår kväll; ett helt kapitel som klarat sig igenom manglingen. Fast det där andra stycket där skulle behöva....ett mellanstick. Och här är det ...bara trivialt. Så åter till intervjuerna. Som ska redigeras och bli till innan det stora ljuset och sommaren tar över. Livet är stort, det bara verkar inte så, alla dagar. Tyvärr.
Herr Realitet, din mastodontiska sucker! Unchain my heart. Och när jag ändå är igång med en symbolisk frigörelse tar vi nästa låt; en avspänd inspelning för alla utom gogo-damen. Joe Cocker at his best: You can leave your hat on.

PS: Jag älskar att skriva....det är liksom bara något annat som drar. Och när jag tänker efter - så har det alltid varit. En nomadgen?

Just som vi satt där och tänkte

How great it must have been.
(av Shaun Tan)

En pingst i Aten

Jag hade gått och strosat i kvarteren vid Monasteraki, gått förbi den ena lilla ortodoxa kyrkan efter den andra, alla stängda. Nu satt jag på en mur mot Agoran och vinglade med benen mellan 2009 och 900 f. Kr.  Eftersom jag varit där inne redan, och uppsökt en av de äldsta bysantinska kyrkorna i Aten; den med en oöverträffat stilig Kristus Pantokrator i kupoltaket, hade jag bestämt mig för att hitta en kyrka som inte var museal, men alla var stängda.

Det hör till saken att jag glömt bort pingsten, efter ett par veckor på resa i området var tiden behagligt utsuddad.  Det var en 30-graders dag, och mycket turister i skuggan av Akropolis. Obeslutsam satte jag mig vid ett bord och beställde in en coca-cola. Den såg ut som om den var influgen direkt från 50-talet och kostade koftan. Men från mitt bord såg jag ruinerna i motljuset. 

Medan jag dricker börjar en klocka ringa. Den ringer ivrigt, klang-kling-klang-kling. Ingen mäktig klocka, men tillräckligt. Turisten dricker ur, reser sig och går i riktning av klockan. Jag kommer till en öppen kyrka.  Agia Irini. Inte bysantinsk, snarare artonhundratal. Folk strömmar in, barn hoppar runt i lackskor och brodyrkjolar, gammelfarmor blir hjälpt från två håll. En rödhårig pojke springer först in, sen ut, sen in i kyrkan igen. Alla har roligt åt honom.

Jag går in och sätter mig på sjätte bänk. Det verkar som om jag är tidig, men folk droppar in en stund och sen är kyrkan full. Ljus överallt, barn överallt. Jag är klädd i en lysande grön sidentunika. Den märks. De grekiska gummorna och damerna intill mig ser mer anspråkslösa ut. Männen hålls på andra sidan gången.  Ibland går någon av dem fram och kysser en Kritusikon, eller en helig Antonius, och mumlar ett par ord.

Prästen tågar in med ett följe av korgossar. Han är svartklädd och har sin arketypiska hatt. Han är stor, med stort skägg och stor utstrålning. Folket börjar sjunga. Prästen står och ser på oss. Jag får en känsla av att han ser den där utrikes damen, som är längre än kvinnorna omkring och dessutom alldeles sidengrön. Under mässan skickar han då och då en bestämd blick mot mig, som för att kolla att jag håller stilen. Fattas bara. Jag inte bara håller stilen, en grumlig blandning av turistisk artighet och katolskt arv, jag blir också mycket rörd. Rader av höga ikoner i en halvtom kyrka där folket mumlande går fram med sina bekymmer och förhoppningar och kysser de stora gestalterna, det rör mig alltid. När prästen kommit in är det något annat. Papan har järnkoll på klassen, han bär fram en ikon som de står i kö för att kyssa. Så inte jag. Där går gränsen för min bacillskräck och min ödmjukhet, på samma gång. 

Efter en stunds lyssning på Kyrie Eleison - som sjungs av mycket unga präster, från två sidor av kyrkan, snabbt, lätt, rituellt – tycker jag att det bästa är över. Man har ju en mage också. Jag gör som den lilla rödhåriga grabben, och många andra, går ut ur kyrkan som jag vill. Där utanför är fortfarande en varm  feststämning. Familjer som pratar med varandra. Jag dröjer en sekund under träden. Den lille rödhårige kommer utrusande ur kyrkan. Får se mig, och börjar springa runt mig i cirklar. Jag skrattar. De andra också. Jag är hans julgran. Ljusgrön. En pingst i Aten.

Falsk djupsinnighet - Del 2

Eftersom jag så fumligt vimsade till texten, trots en bra rubrik, (i förra avsnittet) känner jag mig förpliktad att återvända till själva kärnan av falsk djupsinnighet. Jag gör det med några enkla pedagogiska uppställningar som även folk utan djupsinne kan fatta.

Falskt djupsinne:
1.
Obetydliga utställningar med  långrandiga och överarbetade katalogtexter vari namns nämnande - typ Lacan, Heidegger, Kant och Kristeva - tillför cred. Man ska därmed lockas att tro att till exempel ett konstruerat foto av en tvekönad person är något oerhört stort och att en tung katalog motsvaras av en tung utställning. Ibland är det dock bara en video med en man som suger på ett barns arm. Något vi alla bör stå framstupa inför som vid en ravin av oändliga betydelser.

2.
Långrandiga men käcka texter som analyserar mode, frisyrer, bilmodeller och Tarantinos filmer utifrån postmoderna föreställningar om att allt är lika konstigt och därmed konst. Viss användning av Focault, Derrida, och Paul de Man förekommer. Slavoj Žižek är nog den enda skojiga och därmed acceptabla representanten för det här joxet och hedras därför med en länk.

3.
Långrandiga och detaljerade texter om identitet, blick och kön. Varje sådan text har man läst tre gånger förut och varje gång ska man på krångligaste vis luras att tro att ens identitet liknar en kortlek. Man kan vara vilket kort som helst. Deep shit, för att säga det rent ut. Det funkar inte på mig. I´m so much me, babies. Försök med någon annan.

The good news is: Allt detta är på väg att sippra bort i en värld full av verkliga problem. Ja, hela den falska djupsinnighetseran är nog karakteristisk för låt oss säga tiden mellan 1980 - 2008. Eller så. Någorlunda avslutad. God morgon verkligheten!


(Obs - ej att förväxla med verklighetens- folk-verkligheten).

Mandelblom

Som van Gogh såg den.
Och: Bara det hur han lägger den där röda linjen just där den ligger. Samt det limegula i förgrunden. Och utan de exaktheterna...?

Falsk djupsinnighet

Falsk djupsinnighet är just precis vad man slipper hos barn. De har ingen respekt för högtidligheter, pomp and circumstance, heller. Som nu prinsessan Estelle som passade på att gäspa åt hovpredikanten. Han sa något oändligt vackert, barnet var omgivet av oändligt vackra kläder, dito leenden, skor, miniväskor och välklädda herrar. Fattade inte galoppen. Såg ner i golvet. Verkade stundtals uppmärksam - men på vad? Ljuset som föll in i slottskapellet, mammas knä, solkatter på golvet? Sen satt det lilla barnet och höll sig själv i handen. Det var ett ögonblick av igenkänning från länge sen. Hur man som mycket litet barn höll sig själv i handen. Det såg faktiskt ut som om hon knäppte dem vid själva dopritualen. Men det var bara ett sätt att vara hemma hos sig själv. Tror jag.

Undrar vad hon tänkte? Att det var för mycket alltsammans? Inte kan man efter några månader ta in alla hattarna och skorna och psalmerna och ordensbandet och hela det kungliga tjotafräset. Det måste vara som att landa bland hottentotter eller tuareger. Men den skillnaden att dans och sång kan vara lättare att begripa än omständliga ritualer. Kanske gillade hon psalmerna. Och blev sömnig av pompan.

Kulturell pompa är förstås något helt annat. Den där stirriga avundens intellektualism som Lars Gustafsson skriver om här, och som är bland det mest livlösa som finns. Vi har sett nog av den, vi håller oss undan. Hellre då ett barndop, vilket som helst. Finns inget rum hos mig för någon snedtänd antirojalism inför familjelyckan. Men heller inget utrymme för någon überromantisk jättefeeling. Det som är problemet med kungliga familjer numera; att varenda del av deras liv utgör ett avsnitt i PR-maskinen: Födelse, dop, förlovning, bröllop, fler födelser, fler dop, ännu ett bröllop, gör att Man merkt die Absicht, und man ist  - irgendwie - verstimmt.
Av alla livets digniteter är det bara döden som fattas i berättelsen. Den passar inte i någon PR. Jo, kanske till begravningen. Statsbegravningen - från Oscar II till, ja, nästa gång. Men Strindberg fick ju nästan lika fin skjuts in i Efterlivet, som man säger i England.

Önskar Estelle lycka till. Som vilket annat barn som helst som vet att hålla sig själv i handen när det blir för märkvärdigt. Och underligt. Gäsp. 
Utan att vara det minsta makaber, så här i vårnatten, tror jag att jag helt lakoniskt och utan djupsinne avslutar med allas vår avslutning: Chopin.
Sen, alldeles strax, ska vi börja sjunga sommarpsalmer igen. Gå ut min själ. Jag lovar. 

Bild: Helene Schjerfbeck (1862-1946): En liten flickas nacke. Årtal okänt.

Nattgalen

Nej, det finns inget ekivokt i rubriken, om nu någon hade hoppats det (till exempel jag). Det handlar om reguljära ting. Som att jag mötte tyskan på promenaden och hon sa att hon var så tacksam att näktergalen placerat om sig i år; förra året praktiskt taget bodde den utanför hennes fönster i den lilla sjuttonhundratalskåken och väckte henne kväll såväl som morgon. Hon höll på att bli nattgalen.

I år har jag själv bara hört den två gånger, och drillen kom från prinsessan Estelles udde. Jag gissar att näktergalen och små små prinsessor har något gemensamt: Som att de båda hör hemma i sagan. Ni vet den där pippin som Kejsaren av Kina ville ha i sin bur - eller hur den nu var,  i HC Andersens saga.

Själv tycker jag det är okej att bli en smula nattgalen. Jag har bohemiska tider som passar fint ihop med att höra koltrasten både klockan elva och klockan tre. Det är jag som måste bättra mig, inte fåglarna.

Svalorna har kommit. De skriker på hög höjd över gården och allt är som förr. Det gör mig ganska lycklig. Ytterligare saker som kommit: Syrenerna har slagit ut, jag har sett den första getramsen, de första buskpionerna, den första myggan, äppel och päron blommar, sjöfåglarna vaktar ägg, och kamphundarna är äntligen kopplade. På gården har en synnerligen förtjänstfull medlem av bostadsrättsföreningen planterat både vinka (mitt förslag), aklejor, bambu, liljekonvalj, ormbunkar, samt en del annat som jag ska hitta namnen på allteftersom  de visar sig.

Så, en summering av läget: Vackert. Och; jag tränar. Det är en daggalenskap. Bra sådan.