Fådd på omvägar

Månsken som månsken,
så är såg det ut, så här ser det ut, så här kommer det att se ut...

Edward Steichen: Moonlit Landscape, 1903
Bild fångad indirekt via Håkan Lindgrens blogg

Snodd rakt av: Eugène Jansson

Den här bilden hittade jag alldeles nyss på Anna Brodows blogg, och fick lust att genast klistra in den. Är inte det här marsvår i staden? Märkligt nog är ljuset detsamma som här uppe, det är bara rumsligheterna som är helt annorlunda.

Ni ska få se min version, av marsig snöblåst i Lappland, en vacker dag. Nu är här helt stilla.

Fjällets lågenergilampa

Igår kväll när vi åt middag frågade jag Gerd om hon ALDRIG blir trött på snö.
Hon funderade en god stund. Sen sa hon att hon KAN bli trött på blötsnö. Men att hon ser fram emot den långa aprilvåren häruppe när ljuset är större än i Himlen och hon åker skidor i krispiga skarspår framåt kvällen. Gerd med man har bott här uppe i mer än fyrtio år. Han pendlar, hon är hustrogen, barnen har flyttat söderut. Jag har aldrig hört att någon av de två haft minsta lust att flytta härifrån, fast de hör till Umeås musikelit.

Men åter till läget: blötsnö har det alltså varit nu. Tung som en ofärdig mördeg är den, och man skuffar sparken genom degen tills man kommer ut på landsvägen där det är glashalt efter perfekt plogning. Ena stunden måste man bara skuffa, andra stunden bara bromsa. Är det Livet?

I alla fall; vackert är det. Sex sju sekundmeters blåst som får snön att ryka från fjälltopparna och blåsa upp mellan granarna på ett sätt som jag någon gång målat, men just nu inte vågar mig på. Jag överlåter det tills vidare till japanerna, de redan döda. Men igår gjorde jag en liten studie av ett moln belyst bakifrån av månsken. Det har jag aldrig gjort förr, och det blev rätt lyckat. Ett av mina "vykort" som jag sa till Gerd.

Här har alltså förutom blötsnö och vinande vind som rasslar runt taknocken, också varit månsken över fjällparken. Långa skuggor, moln med neonkanter, träd mot midnattsblå himmel. Aldrig mörkt.
På andra sidan den stora sjön ligger fjället och skiner. Det ser ut som en stor lampa, en form som lyses upp inifrån, och tänder långsamt, men vilar i ett förstadium av ljus. Som en lågenergilampa typ.

Lågenergilampa är också mitt läge, idag. Om ni ser nåt som lyser svagt, men liksom inifrån, är det jag.

Hasegawa Tohaku, tallar i snö, 1500-tal. En av sex skärmar som hör till målningen.

(För förstoring, klicka på länken.)

Och så då, denna by i gråväder:

Nattvardsgästerna revisited

Såg om Nattvardsgästerna för sjätte gången, eller nåt, på TV häromdagen. Satt kvar enbart för min gode faders skull. Annars var det ju en rätt trist historia, som man i efterhand förstår var alltför ensidigt Bergmansk. För vem brottas idag med denna malande protestantiska skuld, och denna aggressiva frigörelseproblematik från ett strängt prästerligt hem?
I dialogerna vilar så rader av teologisk fundersamhet, Guds Tystnad, människans otillräcklighet, med mera. Ej att förakta. Men det har gjorts bättre. Av Heinrich Böll till exempel, men har var ju dessbättre katolik. Nåja, vi tar inte den diskussionen nu.

Men det är underligt med film. Den här rullen såg jag sist på stor duk i världens bästa salong; Filmhuset på Gärdet. Jag tror det var första gången jag fattade att det var en stark film, och förstod varför många cineaster tycker det. Det hade då bara med nyanserna i spelet att göra, och den koncentrerade svenska tråkighetens vackra scenerier.

Ändå, numera förstår jag mycket väl varför min far tackade nej till den här rollen två gånger, innan Bergman lyckades övertala honom. Innehållet var liksom inte hans problem. Han var "cast against type". Också därför blir jag lite irriterad när jag ser filmen; om jag vill minnas min pappa ser jag hellre Sjunde Inseglet eller Sommarnattens leende eller whatever, där jag lättare känner igen honom. Det är förstås privat. Men Nattvardsgästerna var också en så svår inspelning, med Bergmans gamla fadersuppror och hans liggande i skilsmässa med Käbi L, och hela konkarongen - ja, olustigt. Annars hade ju de där två haft mycket kul ihop. Och jag ser hellre filmerna som är resultatet av deras goda samarbete.

Och så undrar jag om det finns någon, ens på norska västkusten, eller bland amerikanska hillbilly-religiösa och fundamentalister, som har någon feeling för dessa Bergmanska dilemman, idag? Nattvardsgästerna är nog mer som en sorts antropologi: Så här illa kunde det alltså gå, mellan Gud och människan, när det begav sig - på 1950-talet.
Jag undrar inte på att Vilgot Sjöman, som följde inspelningen, döpte hela rullen till "SnorJohan och Lipsillen på nya äventyr". Rätt fyndigt.

Men, men, som sagt, beröm för rolltolkningarna har de alla fått, från Gunnar till den alltid underbare Allan Edwall. Nog om.

Till väninnorna

Åh, åh, åh, tjejer. Och så vidare, alla kan den nu. 8:e mars.

Tjejer och flickor och kvinnor och kvinns (bara inte fruntimmer, tack). Ni är obetalbara, oersättliga och ovärderliga. Ja, inte bara sådär allmänt; att nu ska vi hjälpas åt och vidga vyerna och breda ut vingarna och masa oss fram i ljuset, det ska vi förstås. Men jag tänker mera på de verkligt omistliga, för min personliga del, oersättliga damer och brudar och ladies förutan vilka jag inte kan tänka mig glada dagar och svåra dagar och svarta nätter och evighetslånga telefonsamtal och små exklusiva middagar och sällsynta fylleslag och återkommande presenter och inkorporeringar i familjer och barn och nyårsaftnar och landskap och städer och midsommaraftnar och utställningar och konserter och jobb och uppror och sammanträden och FÖRTROENDEN.

Så att jag bara passar på att hälsa och tacka och hurra för Brudarna Brides:
Gerd här i Lappland (hemlig ort), som jag nu känt i 26 år. Min äldsta väninna Sussie, som varit min förtrognaste förtrogna i över 40 år, och Björg, nästan lika länge, och Inga P, som jag mötte på konstvetenskapen, och Susanne T, och Eva Z, och Jill i Skåne, och Inger i Köpenhamn (som tyvärr inte lever längre, men som lärde mig allt om dansk gästfrihet och kvinnlig skaparkraft), och Elisabet P som jag hade så bra samarbete med på Paletten, och Ylva B som är den smartaste kvinna jag känt, och Silvia som bara alltför sällan kommer hem till Sverige, och Helena Looft, som lyfte mina dagar på en gemensam arbetsplats, och Blenda B, min bästa barndomsvän, och mina två systrar och de andra halvt okända systrarna där ute i blogglandet, som jag gillar och respekterar: Anna i Portugal, Karin i Paris, Gabrielle RW i Stockholm och många fler.

Hej, allihop. Och hurra! Vi ska snart inte alls behöva någon särskild kvinnodag. Alla dagar är våra! Not to mention the nights...

Här månsken och en stark lukt av vilt utanför dörren. Jag gissar på Lo eller Varg, men det är väl mest vildmarksromantik. Det bara snöar och snöar om igen. Jag tänker på Jobs bok; när Gud frågar den arma människan: "Har du varit framme vid snöns förrådshus?". JAAA, svarar visst inte Job, men det gör jag. Herren blir förstummad. Allt tystnar i snö.

BIld: Inger Hanmann, "komposition i rött och svart". Emalj.

Fjällets sena ljus

Foton: Peter Strehlenert
Taget med Nikon D300 med Sigma 18-50/2.8 (undre) samt Nikkor 80-200/2.8 (övre).

Tack Peter, för delningen!
(Klicka för förstoring.)

Den signade dag

Korpen kraxar. Fjällvråken flyger förbi. Det är total sol.
Jag sjunger, försenad, morgonpsalmen:

Den signade dag
som vi nu här se
från himmelen till oss nedkomma
Den vare oss huld
den låte sig te
oss allom till glädje och fromma

Dalakoral, skulle jag tro. Eller fäbodpsalm. Ingen kommer att tycka det är en ball text, beundransvärd eller "fin".
Men den är fin. Det goda i religionen är påminnelsen om något större. Som om vi tänker på det, kan "bevara" oss på något sätt. Alltså, ett fäste, för alla, ovanom den spretiga egoismen och de nödvändiga och strävsamma detaljerna. Jag ser det som en gammelsvensk meditation.

Ja, Herren den Högste oss alla idag
för synder och sorger bevare.

Dålig religion är makt, missbruk och själsindoktrinering. God religion är mest som en påminnelse: Det finns något större än dina ögon alltid ser, människa. Det Eviga, som Tegnér kallade det.